Foto: Roger Stenberg

Sara Stridsberg: Dissekering av ett snöfall, regi: Tatu Hämäläinen, Dramaten, speltid: 1 tim 50 min

”En drottning är bara en behållare för kunglig säd”. Drottning Kristina uppfyllde inte kraven på en drottning eller vägrade uppfylla kraven. Hon ville inte gifta sig, hon ville inte ha barn. Krig intresserade henne inte, men hon drog igång den första hovbaletten i Sverige. Hon läste, skrev och diskuterade filosofi. Hon konverterade till katolicismen och hon abdikerade.

Sara Stridsbergs pjäs Dissekering av ett snöfall konfronterar Kristina med makten, den döda fadern, modern, filosofen och kärestan Belle (Ebba Sparre) och jag uppfattar den som att texten vänder och vrider på Kristina, personen, och på vårt sett att se henne. Än ses hon ur en synvinkel, strax ur en annan. Hennes despotiska grymhet belyses, men också kärleken till och längtan efter fadern. Regissören Tatu Hämäläinen har strukit åtskilligt av texten och arbetat med fragmentarisering och upprepningar, rollerna runt Kristina spelas dessutom växelvis av den lilla ensemblen. Bara Kristina själv, Ingela Olsson, och den döde fadern som stiger fram ur Lützendimman, Rolf Skoglund, har en enda roll genom föreställningen.

Därmed blir motståndet Kristina möter på olika plan ihopkopplat till en mer diffus mur av krav och förväntningar runt drottningens sorgliga skepnad. Pjästexten dissekerar och borrar i hur normernas och normalitetens stenhårda krav stänger in en individ, som i en given historisk situation ska pressas in i en traditionell kvinnlighet maximalt. Uppsättningen väljer att tona ner den historiska kontexten för en nutida, och visst finns det gott om skärningspunkter för då och nu när det gäller heteronormativitet och familjefundamentalism när det gäller kvinnor. Men regentens position är specifik, och trots allt Stridsbergs utgångspunkt. De omfattande strykningarna kan också diskuteras: samtalen med Filosofen (Descartes) är nästan ett intet.

Läsningen ger Ingela Olsson ett begränsat manöverutrymme. Hon har ofta imponerande   forcerat svårbemästrade texter, men här tvingas hon till en viss entonighet.  Det inledande metagreppet med att allt är en repetition på teatern där skådespelerskan Ingela Olsson är lika despotisk som Kristina-rollen, följs inte upp utan överges.

Pjäsen slutar med Kristinas kröning, då en aldrig tidigare sedd uppvisning i maktens resurser och överflöd. Här blåses ett landskap upp över hela scenen, med äreportar och torn, hudfärgat som en gigantisk sexdocka, med den krönta Kristina högst upp. Medan luften pyser ut sjunker hon sakta tillbaka till golvet. Det gör också uppsättningen, som startar oförväget men reducerar sig själv mer än Stridsberg förtjänar.

Margareta Sörenson