Claes Åström som Molière på Marsvinsholm. Foto: Sara P Borgström

Molière: Den inbillade sjuke, regi: Johan Huldt, Ystads Stående Teatersällskap, Marsvinsholms slott

Allongeperukens lockar fladdrar friskt när Molière kör iväg på den unge älskarens skoter. Det roligaste och fiffigaste med Johan Huldts nyöversättning, bearbetning och regi av Den inbillade sjuke är att den riggat ett glatt gräl om klassiker och samtid som pågår medan pjäsen tar ett språng 300 år fram i tiden.

Huldt har blandat in själva Molière i rollistan, och medan alla andra roller skickas till 1960-talet framhärdar pjäsförfattaren, liten och energisk, med gåsfjäderpennan i högsta hugg. Claes Åström gör honom med galen fransk brytning, esprit och publikkontakt. Moljäääär, är du där? undrar den knirrige Argan, spelad av sällskapets föreståndare och ankare, Bror Tommy Borgström. Frågan är relevant. Men Molière är synnerligen närvarande, idémässigt och teatertekniskt.

På så sätt blir det underhållning av huruvida Molière är ”môssig” eller inte och hur är det med hans kvinnosyn?  Det arrangerade äktenskapet är inte längre en realitet, det enas vi om, men att det är kvinnorna som har initiativet visste och vet både Molière, vi i publiken och den starka damtrion på scenen.

Hela den tuggummituggande 60-talsramen skruvas ihop av decenniets schlagers med nya texter, ofta mycket fyndigt fixade av Carsten Palmaer. Men hur gärna jag än ser Claes Åström både som Molière i närkamp med en fällstol och som en helt sublim fåntratt till friande läkarson, måste nog sägas att fokus flyttas något från Argan-problematiken (egoism, penningfixering) till ett lite mer allmänt skoj om vår tids enorma upptagenhet av mediciner, kurer, dieter och diagnoser. I sista stund får sig läkemedelsindustrin en släng av sleven; det hade nog Molière gillat.

Margareta Sörenson