Många svenska dansare och skådespelare begav sig till New York på 1950- och 60-talen. Där blommade konsten, dit hade många flytt från Europa och kriget och startat om. Post modern dance och jazzdans var strömningar som drog till sig de unga.
Donya Feuer reste i motsatt riktning. Hon var född 1934, gick Julliard School och var dansare hos Martha Graham på 50-talet. 1955 öppnade hon A studio for dance i New York, där bland många andra en ung Pina Bausch var student. Men på 1960-talet begav sig Donya Feuer till Sverige med all sin dans i bagaget. Och blev kvar. Jazzdans, som på denna tid kallades jazzbalett, intresserade många, och ”alla”, till exempel Mats Ek, tog i unga år lektioner hos Donya.
Från 1966 knöts hon till Dramaten, både som lärare och koreograf i en lång rad uppsättningar. Inte minst Ingmar Bergman var mycket medveten om rörelsens betydelse i teatern, och Donya Feuer gjorde koreografier som ingick i hans regi till En vintersaga, Kung Lear, Peer Gynt, Backanterna och många fler.
På så sätt blev hon en brobryggare, som introducerade den amerikanska moderna dansens lätthet och direkthet både som träningsmetod och som konstuttryck. Hon drog också igång stora Shakespeare-projekt med skolor som arbetade med de klassiska pjäserna i Donya Feuers rörliga regi.
De senaste åren var hon sjuk och måste stödjas och hjälpas. Det hindrade inte att man såg henne på dans- och teaterföreställningar. Kanske hennes tankar och drömmar redan var någon annanstans; men det såg ut som om danskvällarna i Vita Bergsparken ändå inneslöt Donya Feuer i det hav av dans, musik, publik som varit hennes levande liv.
Margareta Sörenson
