Typer och ting snöar in i på Dramalabbet.                               Foto: JOSÉ FIGUEROA

TEATER
ALLMÄNT SNÖ | Av Åsa Olsson | Dramalabbet, Stockholm | Speltid 1.30 t.

Åsa Olsson debuterade som dramatiker och regissör 2008 med pjäsen och dokumentärfilmen I do for money, om sexturism i Thailand. De brändes rejält, ställde svåra frågor och gav även publiken själskval.

Svåra, men mer vardagsfilosofiska, frågor ställs också i Olssons nya uppsättning, relationsdramat Allmänt snö. Men den bränns inte riktigt lika mycket. Åtminstone inte för mig, kanske för att jag inte tillhör målgruppen 30+ … been there, seen that. Jag har kanske relationsgråtit färdigt, existentiellt givit upp och heterosexuellt resignerat för länge sen?

Men jag ser att det är snyggt arrat: den underbart överbelamrade scenografin (hundratals prylar och manicker från de senaste decenniernas konsumtions- och förströelsesamhälle på en knappt synlig golvyta; en emblematisk tv-soffa), det sammanboende paret splittrade i fyra utmärkta skådespelare: Sandra Andreis, Niklas Engdahl, Merliz Karlge, Erik Magnusson. De är i samma, men skilda rumtider. De har – delvis – samma problem, men skilda uttryck.

Hon sägs brottas med viljan att ”vara där man borde vara”, han med känslan att ”vara på väg ingenstans jävligt fort”. Befintlighet och riktning är stadda i förvirring och förblandning. Att vara närvarande, att vara kvinna, att vara i samtiden. Att röra sig framåt, att bli bättre, att röra vid den andra, att snacka med varann. Vi måste prata! är det gång på gång och för en gångs skull mannen (soffpotatisvarianten) som säger till kvinnan. Hon läser hellre Bon eller ser på Six feet under.

De som en gång pratade med varann så mycket! Återkommer gör en vacker poetisk ramsa till dialog om den första förälskelsen; där munnar, tal, tunga och tanke är kärleksfullare än ögon och kön.

Tillkommer mot slutet gör ett trauma, en stor sorg – en lite enkel trigger i ett inte särskilt dramatiskt drama. Dock ej förutsägbart. Hela tiden välskrivet, energiskt tajmat.

Gråter alltså inte, fast fnissar åt fyndiga enskild- och tidstypiskheter. Som potatisparets kamp med tv:n, vreden mot Comhem och reflektioner över SVT:s absurda testbild.

Målgruppen, kan konstateras, är alla vuxna som pallar en precis avvägd dos samlivsklaustrofobi i varmt källarklimat.

Nina Lekander