Här är beviset. På handskakandet, alltså. Jag till vänster, Vaclav Havel till höger, de internationella kritikernas ordförande koreanske Yun-Cheol Kim bakom honom. Alltsammans utförligare beskrivet på bloggen går.
Under en konferens här i Pilsen lyssnade jag på olika inlägg om teatern 20 år efter murens fall. En tjeckisk teatervetare, David Drozd, berättade om hur 1990-talet blev en återkomsternas jublande tid för Havel, förstås, och hans främste regissör Jan Grossman. Eller för Pavel Kohout, en annan av Charta 77:s förgrundsfigurer.
För Otomar Krejcka gick det inte lika bra. Han arbetade mycket utomlands under kommunisttiden – hemma fick han inga uppdrag, eftersom han tillhörde oppositionen. Varför tolererades det att göra en karriär utomlands, kan man undra, av det socialistiska Tjeckien? Jo, han fick bra betalt på andra sidan järnridån, och genom att överbeskattas hemma fick den socialistiska staten in extrapengar. Ända upp till 40% skatt! (Där ler en svensk diskret och säger jaha, hm.)
Krejcka, gjorde en fin Tre systrar med Jan Malmsjö som Versjinin på Stockholms stadsteater på 1980-talet samt en uppsättning i Västerås. Men när han återvände hem för gott, var han glömd av den tjeckiska publiken. Salongerna stod tomma, han återfann aldrig en plats inom teaterlivet och hans återkomst blev en bitter upplevelse.
Nu är han borta och med sorg tänker jag på alla de vackra spetsgardinerna och de vita björkstammarna som ramade in scenen till hans Tre systrar.
Margareta Sörenson
