Julia Dufvenius, Nora, och Erik Ehn, Helmer. Foto: Roger Stenberg.

Henrik Ibsen: Ett dockhem, regi: Benoît Malmberg och ensemblen, Dramaten

Eftersom premiären flyttades fram tre dagar, inträffar den på första vanliga föreställningskväll, utsåld sedan länge. Ungefär hälften av publiken är gymnasieklasser. Jag vågar gissa att de flesta ser sin första Ett dockhem av Henrik Ibsen. Det känns  i luften att detta är en publik som följer handlingen, och den är thrillerartad, uppmärksamt: hur ska detta sluta?

Själv ser jag min tionde eller tjugonde Ett dockhem. Jag vet inte riktigt.  Premiärflytten skedde efter konflikter, oklart för omvärlden om vad, men regissören Kjersti Horn lämnade helt uppsättningen. Hennes namn finns inte med i programmet, men rimligtvis är det hennes koncept vi ser i Jan Lundbergs scenografi. På tre dagar kan knappast grundritningar ha ändrats, men producenten Benoît Malmberg och ensemblen har slutfört uppsättningen själva.

De många unga runt mig får mig att sluta leta skavanker och tecken på regisammanbrott. Vad är det vi ser? En sammanpressad och stiliserad version av Ett dockhem, verktroget och spelat utan paus på en timme och 40 minuter. Lätta skarvar mellan akterna då snöflingor projiceras på de två bakre väggar i en vit, öppen kub som är spelplats. Skådespelarna sitter på scenen genom hela föreställningen, på små väggfasta bänkar på de vita väggarna.

Komplikationerna kring privata lån och reverser är passé, men pjäsens dramatiska centrum, förminskandet, är evigt. Nora behandlas som ett barn av sin man, Helmer, men i denna uppsättning är allas förminskande och tillkortakommande understruken. Ibsen ville aldrig kännas vid ”kvinnosaken”, utan föredrog att tala om ”människosaken”, och så vitt jag kan se är det vad denna osignerat signerade uppsättning också gör.

Ömsom en snöskakis, ömsom en boxarring där en vältempererad ensemble möts. Kamp om sanningen, kamp för att överleva, kamp för att få leva som man vill. Komprimeringen av texten gör att pjäsens väl underbyggda stegring av spänningen inför upplösningen blir raskare, scenerna liksom utryckta till beskådan, men också grundare. Nora, Julia Dufvenius, är till slut avklädd i mamelucker och snörliv – utsatt, ömklig. Lite för enkelt för att kraften i hennes uppbrott ska bli begriplig.

Margareta Sörenson

Tribunal 12, Session 3, Kulturhuset, Stockholm.

3. De papperslösa

Är det här verkligen en tribunal? Varför är i så fall inget försvar här? Nawal al Saadawi har suttit tyst under de två första sessionerna, men efter vittnesmål och expertrapporter tar hon ordet. Frågan om flyktingar är bara en mycket liten del av ett större problem som är den globala orättvisan, fortsätter hon. Och vad beror den på? På att Europa kolonialiserade stora dela av världen och gjorde den fattig. Nu vill vi ta tillbaka vad vi blev bestulna på, är hennes kommentar efter den plågsamt skamfulla redogörelsen för hur papperslösa nekas sjukvård i Europas länder. Var är de anklagade?

Nuruddin Farah, författare och ständig Nobelpriskandidat från Somalia, svarar henne. Anklagade är alla de som inte gör något. Som inte hjälper flyktingar, som inte ger sjukvård eller tillgång till skola ändå. Anklagade är vi alla!

Den strama formen för Tribunal 12 är designad av Farnaz Arbabi och Henrik Dahl, som tillsammans med Lena Nylén agerar åklagare. Vittnesmålen läses briljant, stringent. Man håller tiden. Allt som  här sägs vet vi allihop och samtidigt vet vi det inte, ser det inte. Det är skakande. Jag skäms; för Europa, för mig själv, för oss.

Tribunal 12, Internationell hearing om Europas flyktingar, Kulturhuset, Stockholm 12 maj

1. Gränskontroll

Uppställningen är sober: ordföranden Arne Ruth i mitten, åklagarna strax intill. Ett långt bord till höger för de skådespelare som läser vittnesmålen och för experter, ett lika långt till vänster med den namnkunniga juryn: Nawal El Saadawi, Sadik J. Al-Azm, Saskia Sassen, Nuruddin Farah, B.S. Chimni, Henning Mankell och Parvin Ardalan. Teatralt är det inte, återhållet och stramt däremot.

Jag tänker på Rannsakningen, Peter Weiss pjäs, om en av rättegångarna efter andra världskriget. Tänkte ni aldrig på röken ur skorstenarna? Och folk i den närbelägna staden som sa det tänkte vi aldrig på.

Nu är det flyktingarna och fotot från en spansk strand fastnar i minnet. Ett europeiskt par under sitt parasoll, med kylbox, filt och badkläder och hundra meter bort en död kropp, en av de många som inte klarat resan över Medelhavet från Afrika till Europa. 16 000 kända döda redan vid gränserna och i samband med asylförfarande; ett okänt antal döda försvunna i havet – en kyrkogård.

Vad är det som ändrats de senaste 20 åren, frågar Saskia Sassen, globaliseringsexpert från USA. Varför behandlas flyktingar som kriminella, handbojor, fängelser, våld. Mycket våld. Framför allt är det allmänhetens attityd som ändrats, säger Jaqueline Bhaba, jurist och föreläsare vid bl a Harward. Tidigare fanns respekt för människor som var tvungna att fly från sina hemländer, idag är attityden en helt annan.

Åklagarna anklagar Europa i den första sessionen för att kriminalisera flyktingar som söker asyl. Att förvägra eller försvåra en sådan process strider mot FN:s deklaration för de mänskliga rättigheterna.

2. Asylsökande

Vittnesmålen, jag får känslan av att ha hört dem många gånger. Men det hjälper ju föga. En homosexuell man från Etiopien som placeras i en flyktingförläggning tillsammans med 40 andra etiopier som anser en gay man vara besatt av djävulen. Han blir helt utfrusen och behandlas illa. Ingen på Migrationsverket berättar att det finns särskilda organisationer för HBTQ-personers rättigheter, hans advokat hjälper honom så småningom med detta. RFSL betalar en tågbiljett till Stockholm. Men han får avslag på sin ansökan: kan han bevisa att han är homosexuell?

Experterna är vid denna session viktiga: Greger Knoll från Lunds universitet visar på vilket lotteri det blivit att hamna i ”rätt” land, eftersom Dublinöverenskommelsen skickar flyktingarna tillbaka till första ankomstland. Och Matthew Gibney, Oxford, som framhåller svagheten i flyktingmottagandets ”trovärdighet”.

Men är det inte så att medborgarnas rättigheter urholkas över lag just nu, frågar Saskia Sassen, globaliseringsexpert. Vilket drabbar också flyktingar, som vi numera kallar ”en asylsökande” vilket leder tanke och känsla bort från individens situation.

Margareta Sörenson

August Strindberg 1890. Foto: Augusta Kindahl

Han inte bara ser ut som en misslynt katt ibland, han tycks dessutom ha nio liv. Fotografierna i utställningen Strindbergs världar i Fotografiska museet följer Strindberg genom livet och inför den ålderdomliga fototekniken måste man häpna. Över skärpan, porträtteringsambitionen (inga snapshots här), allvaret både hos fotograf och den fotograferade. Eftersom man var tvungen att sitta stilla, var man också tvungen att inta en pose man verkligen ville ha och som uttryckte vem man var. Han ser ut som helt olika personer vid olika tidpunkter i livet, vilket – förstås – man kan säga om alla människor på sätt och vis. 19-åringens runda kinder mot 40-åringens urgröpta.

Ett urval av Strindbergs egna foton finns med sin idéburna profilering: den ”rousseauanska” bilden från trädgården i Guersau med döttrarna Karin och Greta, vattenkannan, halmhattarna, den prunkande naturen.

Eller Strindberg i oljerock och skotsk baskermössa från Brevik på Värmdö 1891: att han själv är är doktor Borg I Havsbandet är uppenbart. Den lätt rynkade pannan som signalerar skärpt igenomskådande, mössan som flaggar pigg käckhet och upptäckarlusta, regnrocken som talar om förnuft och uthålligt fältarbete.

Vernissagen för fotoutställningen på Fotografiska, besöktes också av Hr Strindberg själv i (Shanti Roneys gestalt, verklighetstrogen som ett fotografi, i startgroparna för Tribadernas natt på Stockholms Stadsteater). Utställningsbilderna är ett urval från boken Strindbergs världar av Björn Meidal och Bengt Wanselius, som – själv fotograf och filmare – dammsugit Europa på bilder från Strindbergs samtid på miljöerna runt honom: Paris, Berlin, Stockholm, Stockholms skärgård, Gersau i Schweiz, Wien, Reims.

Det är fantastiskt att se bilderna i stort format på en utställning, men ännu hellre sjunker jag ner och in i boken (delikat formigven av Patrik Leo för Max Ström) och förlorar sig i en bild över ett helt uppslag av torghandeln i Reims (korgarna!), ett litet porträtt på faster Lizette Owen i sin bahytt, Riddarholmskanalen – hur kunde man dra en motorväg där! – och Munkbrotorget, Harriet Bosse som Puck i toppluva, mjölkflickor i Stockholm på sin vagn, 1896.

Detta egenartade ”tiden” som omger varje människa och som sätter oss i ett sammanhang. Allt som inte kan fångas i ett foto tycks skymta till: en scenbild från 1906 och uppsättningen i Stockholm av Fröken Julie. Manda Björling med rejält tilltagen ögonskugga upp till ögonbrynen, Jean med en mustasch som måste höra till rekvisitan.  Dåtidens publik måste ha uppfattat naturalism och teatralitet på ett annat sätt än vi. Här läggs Strindbergs världar i ett mönster runt honom, ett myller där man kan tyckas fånga en glimt av Herr Strindberg själv.
Margareta Sörenson

Closing Acts, Dans- och Cirkushögskolan, Stockholm, t o m 12 maj

Integreringen av cirkusutbildningen i Danshögskolan är redan ett faktum och vi börjar vänja oss vid att kalla skolan DOCH, Dans- och Cirkushögskolan. Nu har en ny byggnad tagits i anspråk i närheten av DOCH:s hus inom området för KTH:s (Kungliga Tekniska Högskolan) campus i Stockholm. DOCH Circus Hall kallas den nu, och byggdes ursprungligen för den linje vid KTH som utbildade ingenjörer i väg- och vattenteknik. Det är en rätt rå tegelbyggnad som fått ny fasaddekoration, ett träd av Tilda Lovell i svartlackad metall som växer ut över gaveln med dinglande, glittrande blad.

Inomhus har man fått en ny, stor cirkushall, tre studios för cirkus- och dansträning, samt två klassrum, gym, samt omklädningsrum, kontorsutrymmen och annat.

Invigningen av det nyerövrade huset firades i fredags med tal från kranlyft av bland andra skolans rektor, koreografen Efva Lilja, välsignad av en av de bästa kännarna av samtidscirkus, Pascal Jacob. Och så blev det föreställning med den avgående kandidatklassen, Closing Acts i regi av Marie-Andrée Robitaille, cirkuslinjens konstnärliga ledare.

Det visade sig att den bestod av 17 kandidater, varav en (1!) är kvinna. Hur i alla jämlikhetstankars himmel detta har gått till, kan man undra. Muskulösa, vältränade och i allmänhet imponerande duktiga var alla killarna, men hur ser möjligheterna ut för en ensam ung kvinna i ett så bokstavligen högtflygande sällskap? Är det bra för någon?

En tredjedel av klassen har redan bildat en ensemble, La Meute (hundkopplet) och är redan ute på jobb. Så kan det gå till. Mimteatern i Stockholm är en tre decennier gammal teater som bestod av en avgångsklass på mimlinjen när den bildades.

Dansens närvaro anades i några av avslutningsnumren, men bäst sitter La Meute kvar i minnet för sin roliga och otippade hantering och uppdatering av klassiska trampolin- och balansnummer, och den kreative musikern på sin hylla, Jules Beckman, visade sig vara en ljudmässig transformer man gärna hör mer av.

På denna skola används inte längre termen nycirkus, man säger ”bara” cirkus. På andra håll fortsätter man att säga nycirkus för att skilja den från traditionell cirkus med djur och parader, glitter och hollywoodismer. Här finns ännu mycket att utreda, och helt visst befinner sig cirkusen i en intensiv utvecklingsfas både inom och utanför utbildningarnas ramar.

Gärna försöker man dock pricka in svensk (ny)cirkus drottning Tilde Björfors nya verk i juli på Confidencen, Ulriksdals Slottsteater: Knitted piece. Där stickas nycirkus ihop med fredsrörelsen Knit for peace, och har man sett Tilde Björfors tidigare knyta ihop de mest oväntade konstellationer hänger man gärna med på stickning för en god sak.

Margareta Sörenson   

Holger Schober: Clyde och Bonnie, Teater Fredag, målgrupp:högstadiet

Den österrrikiske författaren Holger Schober har lyft den filmromantiska berättelsen om Bonnie och Clyde fram till vår tid. Heroiseringen av det passionerade bankrånarparet i depressionens USA är en märklig kult, och Schober rispar snabbt upp hål i den genom att skissa lite på  parets bakgrund och relatera till vår tid.  Då hamnar man nära nuets terrorism, mer eller mindre politisk, mer eller mindre civilisationskritisk.

Teater Fredags uppsättning i regi av Anders Alnemark snuvar inte publiken helt på några rykande puffror och filmklichéer, men sätter dem i ett sammanhang där betraktaren plötsligt ser ömkligheten och utsattheten i det unga paret. Två losers, faktiskt, som klamrar sig fast vid varandra och en fritt svävande dröm om rikedom. Hur nära de rör sig vid dödslängtan står klart i det drömbildsartade slutet.

Två unga skådespelare, Marcus Johansson och Elin Söderquist, tar smidigt rollerna genom det effektiva berättandet och smeker klichéerna en aning medhårs innan de får falla samman. Schober har vänt på namnen: Clyde kommer först, drivande, macho och kortsiktig doer, medan Bonnie står för eftertanke, realism och insikt. Men hennes självkänsla är knäckt, så för kärleks skull hänger hon på, fast hon vet att rånen till slut kommer att misslyckas. Slutet, hon längtar efter befrielsen.

Här finns en triggande tråd att spinna vidare på när vi försöker begripa både ideologisk och religiös terrorism, självmordsattentat i synnerhet. Underläge och marginalisering är terrorhandlingens bästa trampolin.

Margareta Sörenson

Kristine Slettevold: Pfft/ A forced exhalation of air, Moderna Dansteatern, Stockholm

”Rörelse lika med ljud lika med rörelse”. Så formulerar sig Kristine Slettevold kring sitt koreografiska verk A forced exhalation of air. Efter ett inledande dånande och hamrande ljud blir allt tyst kring de fem dansarna som sitter på golvet. Små ryckningar och rörelser med överkroppen skapar ett minimalistiskt verk.

Man förs fyrtio, femtio år bakåt i tiden. Eller varför inte hundra? Modernismens numera klassiska uppdrag av utforskande och tänjande av konstformernas ramar är innerligt bekant. De första tio minuterna fascineras jag av hur de mycket små rörelserna och skillnaderna mellan dansarna börjar skissera en värld av inre referenser och yttre associationer. Fågellikt hackar sig dansarna genom tiden.

En långsam, långsam stegring kan iakttas som leder till att den lilla uniforma gruppen i beige och vitt börjar kasa i klunga runt rummet och så småningom åtegå till startpunkten men nu på alla fyra, djurlika.

Koreografens och dansarnas behov av att pröva sig fram förstår jag. Men hur är det tänkt att verket ska nå och kommunicera med sin publik?  Jag mobiliserar min associationsförmåga så långt möjligt, jag funderar intensivt på hur dansarna koordinerar tystnadens alfabet sinsemllan, men har ändå en långtråkig timme.

På självaste Dansens dag, dessutom. I går såg jag Göteborgsoperans Balett dansa Sasha Waltz NoBody på Dansens hus. Vilken rikedom! En vackrare reflektion över sorg, förlust och saknad kan knappast tänkas. Och Göteborgsoperans dansare passar perfekt för samtidsdans med sin heterogena look och harmoniska samklang. Några smulor humor strödda kring änglarna i träklänningar, en befriande naivitet mitt i en filosofisk dansdikt om varje människas kropp och dess avslutande. Och ytterst en glödande argumentation för varje människas lika värde inför livet. Storartat, och på dansens vingar.

Margareta Sörenson

Ur Tyll. Foto: Hans Nilsson.

Triple Excellence, verk av Pontus Lidberg, Giovanni Buccheri, Alexander Ekman, Kungliga Operan, speltid 2.40

Två av tre som överraskar; det är inte illa. En balettafton med tre verk är lite av nutida operastandard, och det är ofta svårt att få mixen i balans. I Triple Excellence glider dessvärre den gråtonade The LIttle Match Girl Passion av Pontus Lidberg undan. Musiken är extremt monoton, och dansen glider snart in i samma brist på dynamik, därtill i ett alltför Mats Ek-liknande koncept och rörelsematerial.

Som koreograf är Giovanni Buccheri nästan helt okänd, men hans Kom ni döttrar är kvällens första överraskning i sotat svart till bland annat Bachs Matteuspassion. Fem dansare på den stora scenen fyller den med både generösa duetter och minimalistiska rörelser, med klassisk dansvokabulär och personligt signerad dans. Gotiskt, gåtfullt, laddat och spännande: nyfiket följer man hur maktkonstellationerna förflyttas, hur den svarta kungakronan flyttas från huvud till huvud. Musiken leder dansen och klippen mellan Bach och Dolly Parton vässar kompositionen som överrumplar och väcker frågor.  Om döden, helt visst, men också i svärtan hos de levande.

Att Alexander Ekman skulle skapa en surpris igen var väntat.  Tyll har redan kallats en balett om balett, och Ekmans styrka i humor och stora grepp för en dansande kår lyckas lyfta Tyll bortom ironi och distans till ett kärleksfullt balettporträtt. Närheten till cirkus , militärdrill och showbiz är rena danseuforin, men just som man börjar känna det som om man fått för mycket vispgrädde på efterrätten, syns verkets undervegetation av   sorg växa fram. Om hur det överdådigt klatschiga är granne med upprepning och mekanik, om hur röda clownnäsor handlar om ett yttersta tillkortakommande.  Kungliga Baletten i rök och dans balanserar på tåspetsarna mellan tradition, modernism, allvar och rena rama underhållningen. Med ett extra wow! för AdiLiJiangAbudurehemans suveräna gycklardans.

Margareta Sörenson

Jean-Georges Noverre med sin berömda dansbok i handen. Gratuleras på födesledagen! 

Varför är just den 29 april Dansens dag? För att det är en dag att fira dansen och en av de stora förnyarna av dansen som scenisk konstform. Jean-Georges Noverre, fransk dansare, koreograf och teoretiker föddes den 29 april 1727 och gjorde redan i sena tonåren karriär som dansare. Han var verksam både i Paris, vid hovet i Fontainbleau, i Marseille och han var verksam ett par år i London. Under tiden där skrev han boken som renderade honom sin glänsande plats i danshistorien: Lettres sur la danse et les ballets, Brev om dans och balett. Den utkom 1769 i Paris och blev snabbt en trendsättande guide för dansen.

I Lettres sur la danse formuleras en nyare tids syn på dans. Koreografiska verk ska ha en handling, ansåg Noverre, en dramatisk utveckling och ett logiskt förlopp. Det ska berätta en historia, scenografi och kostymer ska vara i samklang med verket. Dansarna ska inte bära mask och peruk utan bara vara sminkade på ett sätt som inte stör dansen. Virtuos uppvisningsdans gillade han inte, utan såg dansaren som en dramatisk aktör som skulle tränas pedagogiskt och dagligen, men med hänsyn till sin anatomi.

Det är mycket sagt att Noverre förespråkar realism, men det är ett tydligt steg i riktning mot en mer verklighetsnära dramatisk dans om så kallat vanligt folk, ofta på landsbygden.
Efter honom följde en stor omstrukturering av balettens repertoar, helt tydligt parallellt med de stora samhällsomdaningarna i Frankrike som ledde fram till franska revolutionen 1789. Just det året skapades La fille mal gardée, Den illa vaktade flickan, som är en liten allvarlig inlaga om rätten att välja kärlekspartner, invirad i bondska lokalfärger och skämtsamhet och en myckenhet mim. Mamman som vaktar sin flicka dansades redan från början av en man, en humoristisk turnering som medger kritik av föräldraskapet. Verket dansas än idag i många operahus; i Stockholm finns det av och till på repertoaren.

Noverre och Sverige
Det finns också särskilda band mellan Noverre och Sverige att notera på Dansens dag. Hans yngre syster Manette Noverre kom till Sverige som barnflicka tio år gammal hos familjen Tessin för att barnen skulle lära sig franska och att dansa. Hon blev som en familjemedlem och anställdes senare hos drottning Lovisa Ulrika, Gustav III:s stränga mamma, som kammarfru. Om det var Manettes förtjänst eller ej att storebrors dansbok Lettres sur la danse beställdes till slottbiblioteket vet man inte, men Lovisa Ulrika såg till att den kom till Sverige så snart det gick efter utgivningen.

Att sedan Gustav III inte riktigt var med på noterna och föredrog den gamla balettstilen med grekiska gudar och pudrade peruker är en annan sak. Han anställde ändå Louis Gallodier, som varit hovdansare i Paris, som balettmästare och den franska balettstilen blev den svenska. Gallodier medförde sex kvinnliga och fem manliga dansare, men ville ha en balettkår med minst elva personer av vardera könet. Det blev galet dyrt! Nu var den kungliga operan en statlig angelägenhet (mamma Lovisa Ulrika och pappa Adolf Fredrik hade betalat hela härligheten med egna pengar) och kritiken lät inte vänta på sig. När operachefen Carl von Fersen 1780 skrev en memorial, ett PM, om behovet av förnyelse vid Kungliga teatern förespråkade han ett mer ekonomiskt synsätt. Här gällde det att satsa på svenska talanger som inte måste lockas till Nordanlandet med fantastiska gager! Svenska elever skulle antas och tränas av de äldre dansarna. En regelrätt elevskola tog form när operan öppnades igen 1809 efter mordet på Gustav III.

På den vägen är det: svångrem och barnutbildning. Inklusive en betoning av disciplin och inordning i en hierarkisk struktur med kvardröjande 1700-talsdrag. Kring sekelskiftet 1800-1900 slog modernismen igenom med Isadora Duncan i spetsen och den nya dansen byggde upp nya reformpedagogiska skolor och kom att stå pedagogiken och barnkulturen nära.

Så när Dansens dag firas, till exempel i Kiruna igår, dansar barn i en flashmob på torget anfört av unga danslärare i en kommun som erbjuder alla barn dans i grundskolan. Tänk om Noverre vetat!

Margareta Sörenson

Foto: Lesley Leslie-Spinks

Mats Ek: Ajö, ett solo för Sylive Guillem

Bland de flyktigaste av konstformer: dansen. Visst minns jag tydligt det 25 minuter långa solot Ajö (från december 2010) av Mats Ek och filmsekvenserna på den vita kombinerade dörr och bildskärm som är motspelare till Sylvie Guillem. Nu visades den en enda kväll för att den spelas in som film, och då behövs även publik för den rätta scenkänslan.

Men även om min minnesbild var tydlig, blir jag överraskad av de stora och schvungiga rörelserna i en del sekvenser och att musiken, andra satsen ur Beethovens pianosonat nr 111 med Ivo Pogorelich, har en så kraftfullt rytmisk struktur, nästan jazzig. Och att hon, Silvie Guillem, behärskar och fyller en stor och vid scen ensam med sin auktoritet och märkligt mänskliga perfektion.

Gärna trotsade jag onsdagskvällen kalla hällregn och såg om verket. Så här skrev jag i boken Mats Ek med foto av fantastiska Lesley Leslie-Spinks som kom ut 2011:

”Såsom i en spegel knackar Guillem på bilden som vore den en dörr, som kan öppnas inåt mot henne själv. Dansaren som individ, persona och roll smälter samman.”

Borde jag ha skrivit att Ajö också ”handlar” om att se sig själv i samband med andra, liksom utifrån och hur envar till slut lämnar flocken och sig själv, i mängden och ensam. Någon gång går man sin väg, i kofta och kjol, och försvinner i vimlets dis.

Margareta Sörenson