Foto: Roger Stenberg

Börje Ahlstedt: Strindberg ut och in, Dramaten, speltid: 1,30

Det finns ett fotografi av en åldrad August Strindberg som går på en gata i kraftigt snöfall. Man kan se att han är gammal, att han går tungt mot den snöiga vinden och att konturerna av honom, rocken och omvärlden suddas ut av snön. En mycket vacker bild.

Också Börje Ahlstedt går med tunga steg, dryga decenniet äldre än den gamle Strindberg. Han faller på knä inför publiken, han vädjar och han bönar och ber: tyck om det jag gör. Låt mig vara här och hålla på.

Men han är ju där och han håller ju på. Föreställningen Strindberg ut och in är mera Ahlstedt ut och in mot en fond av Strindbergs författarskap, för övrigt i scenografin på till Spöksonaten som nyligen hade bejublad premiär i Mats Eks regi.

Strindbergs strama, exakta texter blir suddiga, som Strindberg i snön, när Ahlstedt dånar fragment ur Fröken Julie eller Pelikanen. Vad handlar det om? Börje Ahlstedt. Till och med Stadsresan i sin glansfulla helhet handlar om B.Ahlstedt och hur fullständigt ogrumlat dikten skildrar ett kärleksfullt äktenskap och mannens gåva på bröllopsdagen: ett piano till sig själv!

Utan minsta distans. Tycker ni om det här? avbryter Ahlstedt sig själv. Egentligen inte, men å andra sidan är det en vacker kärlekshandling från en gammal teater med alla sina minnen och människor till en av de sina. Samt en kärleksgåva från en skådespelare som ger föremålet för sin låga det piano han själv vill spela på.

Som iakttagare känner jag mig nog mest av allt utanför när Börje Ahlstedt försvinner i snögloppet.
Margareta Sörenson

Hans Ung som bilist i natten. Foto: Mats Samuelsson

Jaguaren, efter boken av Ulf Stark, dramatisering och regi: Juan Rodriguez, Regionteatern Blekinge Kronoberg. Ålder 3+

Regionteatern i Växjö gästspelar ett par dagar på Boulevardteatern i Stockholm. Publiken är fåtalig, ryktet om Jaguaren har inte hunnit sprida sig kanske i storstadsdjungeln. Vilket är synd. För denna Jaguar är en riktig fullträff, härligt rolig, lite farlig och lite, lite romantisk samt proppad av överraskningar och scenkonstlust av bästa slag.

Hans Ung är en av svensk barnteaters mest briljanta aktörer och här svingar han sig från beskedlig teaterhund till ängslig pappa, hundpromenerande dam och lite till. Hans måttliga mått matchas fint av på längden storväxte Björn Johansson Boklund som spelar lille Elmer som inte vill sova och som är (eller blir) nattens Jaguar. Både han och Anna-Karin Rapp i rollen bl a som ljuva katten Ellinor dansar och gör akrobatkonster. Och som det inte skulle räcka med det, spelas här med dockor, med scenassistenter som syns endast som magiskt insträckta händer, samt mot en maffig fondbild som visar sig animerad och medagerande på piggaste vis.

En multiföreställning där allsköns scenkonster dyker upp och försvinner, alternerar och transformeras i en särdeles väl byggd och noga genomtänkt regi. Jag har väl aldrig sett på maken. Det är riktigt snopet när all denna fröjd tar slut; å andra sidan lämnar man teatern belåten. Här har vankats stor dramatik i festligt underhållande förpackning. Å, vad det är roligt att gå på teater ibland!

Margareta Sörenson

Foto: Emily Laye

Schiller: Rövare, bearbetning av Hannes Meidal och Jens Olin, Regi: Jens Olin, Unga Dramaten, målgrupp: 15+

Sturm und drang – utan broms, noterar ett franskt uppslagsverk jag konsulterar om Friedrich Schillers Rövare. Schiller spelas ofta och gärna både i Tyskland och Frankrike, men i Sverige mycket sällan. Kanske är det just bristen på broms som är problemet med Schiller i lagomlandet Sverige.

Rövarna är en pjäs om unga människors uppror. I den radikala bearbetningen av Hannes Meidal och Jens Olin anar jag tanketrådar till Baader-Meinhof i den strama diskussionen om en för alla och alla för en i revoltgruppen. Men kretsen av vänner kring hjälten Karl von Moor är klädda i skoluniform, man spelar för en ung publik och looken och känslan är à la Harry Potter. Och bland de oförrätter som drabbar Karl är gamla knirriga pappas plötsligt avklippta kärlek. Dissade bror Franz har tröttnat på gullandet med Karl och lurar både den grånade fadern och Karls fästmö Amalia att den unge hjälten är död.

Uppsättningen är elegant och stram; Schillers eget 1700-tal återfinns på en lite upphöjd scen, nutiden på golvet framför publiken. Revolten i samhället är nu, familjekonflikten då, men klivet upp till 1700-talet är kort. I berättelsen går allt åt pepparn: upproret slås ned, revoltörerna dör liksom gamla far och Amalias kärlek.

Just för att man vänder sig till publikgruppen 15+, som ju kan gå på vilken annan teaterföreställning som helst för vuxna, funderar jag över den uttalat och hårt pessimistiska, faktiskt uppgivna vinkeln. Inte ens Schillers romantiska dröm om ett symboliskt upp-och-ner-vändande på tillvaron skymtar i strängheten.

Det är välspelat och fint synkroniserat, och Hannes Meidal själv i rollen som den elakt hämndlystne brodern Franz gör en ironiskt rolig krumelur av sin i peruk och glitterstrumpor utstyrda figur. En demonstrativ och tossig barnslighet glimmar till runt hans karikerade tolkning, som dock inte har så mycket respons i resten av ensemblen.

Renodlingen och komprimeringen återspeglar sannolikt valet av målgrupp, 15+, men vad vill man egentligen ha sagt till sin unga publik? Lägg ner ditt uppror, kära tonåring, skruva ner din protest. Verkligen?

Margareta Sörenson

Svenska Teaterkritikers förenings medlemmar prisar sina scenkonstfavoriter från 2011. Teaterpriset går till Carin Mannheimer med ensemble, Barn- och ungdomsteaterpriset går till Martina Montelius och Danspriset tilldelas Helena Franzén.

Svenska Teaterkritikers förenings Teaterpris 2011 tilldelas

Dramatikern och regissören Carin Mannheimer samt

ensemblen i ”I sista minuten”

Som folkhemmets särskilda seismograf registrerar Mannheimer med självironi, distans och blick för livets komiska lurpassande det moderna åldrandets problematik. Gemenskapen är undertext och ensemblen på Göteborgs stadsteater, med den dynamiska trion Inger Hayman, Gerd Hegnell och Ann Lundgren i spetsen, bjuder på ett mästerligt spel där skärpa, ömhet och mod smälter samman till en salt, smart och överraskande salongskomedi.

Svenska Teaterkritikers förenings Barn- och ungdomsteaterpris 2011 tilldelas

Dramatikern och regissören Martina Montelius

som i ”Mira går genom rummen” fortsätter sin dramatikerbana med att, som ingen annan, låta humorn borra sig igenom taket till det stora allvaret. Den samtida familjen med särkullsproblematik, regnbågsvariationer och singelskap får en seriös genomlysning ur barnperspektiv. På Unga Dramaten blir det en underhållande lovsång till toleransen och kärleken människor emellan i dramatikerns egen regi.

Svenska Teaterkritikers förenings Danspris 2011 tilldelas

Dansaren och koreografen Helena Franzén

Under mer än två decennier har Helena Franzén utforskat och koncentrerat sitt koreografiska uttryck. Envetet och med rörelsen i centrum har hon finputsat och renodlat sitt språk tillsammans med dansarna. Det senaste året har vi kunnat ta del av hennes känsla för tid, rörelse och rum i flera nya verk som visat att hon behärskar såväl stora som mindre scener. Helena Franzén stöper om det välbekanta och leder oss ut på ny och osäker mark. De musikaliska samarbetena med Jukka Rintamäki, Jenny Wilson och Daniel Fagerström känns självklara; musiken är en integrerad beståndsdel i hennes universum.

Svenska Teaterkritikers Förening delar varje år, sedan 1956, ut priser till sina favoriter inom scenkonstens olika discipliner. Teaterpristagaren och Barn- och ungdomsteaterpristagaren är utsedda genom omröstning bland föreningens medlemmar. Danspristagaren har utsetts av en särskild jury bestående av Liv Landell Major, Anna Ångström samt Thomas Olsson. Prisutdelning kommer att ske offentligt under våren, tid och plats för detta meddelas senare.

Info om priserna samt listor över tidigare pristagare finns på http://www.teaterkritiker.se

Kontakt: Svenska Teaterkritikers förenings ordförande Cecilia Djurberg, tel 0708-550493, epost: cecilia.djurberg@gmail.com alt twitter @ceciliadjurberg

Foto: Martin Skoog

Bokstavligt, manus och regi: Micaela Gustafsson, Pantomimteatern

ålder: 3+

Jag älskar dubbel-v! förkunnar en liten röst högt. Som vanligt har jag underskattat småttingarna och tänkt att det är lite för high brow detta med alfabetet.

Inte alls. Det tar några minuter innan barnen runt omkring mig ljudar de bokstäver som tar form med kroppar, armar, ben och, ibland, en tumstock på Pantomimteaterns lilla scen.

Ramberättelsen om mamma som sjunker in i sin tidningsläsning är en tunn och fin omslutning kring bokstavs-görandet. Allt fokus på pösiga B och pinniga I, strama X och böljande S.

Vi är ju bokstavstroende i vår del av världen, och även barn som inte läser har ett förhållande till skriftspråket. Katarina Rodopoulos och Nandi Vileika i de tre rollerna varierar och extrapolerar roligt och inbjudande klassisk mimkonst med vässad uppdatering.

Margareta Sörenson

Foto: Gunnar H Stening

SU-EN Butoh Company 20 år

VISCERAL SPACE – Invärtes rum

Uppsala Konstmuseum t o m 11 mars

Från butokonstnären Yoko Ashikawa till Skrotcentralen i Uppsala kan vägen tyckas lång. Men den svenska butokonstnären SU-EN, utbildad hos Ashikawa i Japan på 1980- och 90-talen, har lyckats med den märkliga konsten att både tillägna sig och transportera en tradition och göra den till sin egen.

Hon kommer från Uppsala och heter Susanna Åkerlund, men hennes artistnamn är SU-EN. Hon mötte en hel del motstånd i Japan: kan en västerlänning tillägna sig en så exklusiv dans- och performanceform som just buton? Och inte mindre blev motståndet och frågorna i Sverige: vad är det här? vad handlar det om? och varför?

Bäst svar på frågorna får man om man ser en föreställning av SU-EN, det må vara ett solo som Slices eller stort och festligt anlagda event som New Life till Carl von Linnés jubileum 2007 på Vaksala torg i Uppsala med blommor, barn, hundar och seniorer. Sakta anar man det komplicerade bygge av idévärldar och existentiella reflexioner, av zen och av performancekonstens möte med traditionell japansk scenkonst.

All dans skapar bilder men buton är till sitt väsen kroppsburen bild; mer bild än rörelse till och med. Steget från föreställning till konstutställning känns enkelt och självklart när nu sex salar i Uppsala konstmuseum, inrymt i slottet, öppnar sig för SU-EN.

Film och bildspel från föreställningarna blandas med objekt, de flesta från föreställningarna, till installationskonst. Filmen Scrap bodies/ Skrotliv rullar i fonden framför vackert ordnade skrotföremål, musiken av Lee Berwick bygger på ljud från Skrotcentralen och gnisslar, iiaar och glider runt i öronen.

Blush (från 2009) har blivit ett rött rum med en damm av färg och ett glödande bildspel av Fredrik Olofsson. Och med röda blomblad över hela golvet. Slice (2003) är filmat – som de andra filmatiseringarna – av Richard Sporrong och man får ta sig i kragen för att se detta raffinerat vackra och samtidigt djupt äcklande studium av en kvinnobål överhöljd av nedåt dråsande fiskrens. (Då känner man ändå inte doften som under föreställningen live.)

Livets närhet till död och förruttnelse, livets bräcklighet – skört som skalen till de krackelerade hönsägg som ligger invid konstvideon Chicken Life, där SU-EN är en av andra varelser i ett hönshus.

Man kan behöva återhämta sig med den muntra instruktionsvideon Chicken Instruction Video från 2004, en lika vass kritik av träningssamhället, kroppsfixering och kvinnokontroll som en humoristiskt inbjudande gest till ett annat sätt att se människor, djur och liv.

(Ur höns- och kycklingprojekten växte senare barnföreställningen Sprätt – En hönskabaret som än idag turnerar i landet.)

Kropp, hår, ansikten, knän, stenar, ägg, berg, gräs, blommor, äpplen – allt hänger samman. Tiden har varit SU-ENs vän. Frågor har rätats ut, människor i vår kulturkrets har ett öppnare sinnelag i dag än för tjugo år sedan för flera uttryck och flera färger på paletten. SU-EN fortsätter sitt kroppsarbete medan Uppsalabor, och besökare, nu kan gå in i hennes tänkvärda bildvärld. I sommar gör hon Voracious (glupsk), ett solo med äpplen i olika stadier av förruttnelse, i Leipzig.

Margareta Sörenson

Mimfestival, Boulevardteatern, Stockholm 25-28 januari

Gycklarmössan av, så att bjällrorna pinglar, för Boulevardteatern som för tredje året i rad ordnar Stockholms Mimfestival. Man anar en budget som kan rymmas i en tesked, men hela hinkar av entusiasm.

Festivalen inleddes med en mim-dockteater-dans-version av Carmen av gästspelande Bambalina Teatre Practicable från Valencia. Gruppen bildades redan på 1980-talet, men de tre multi-aktörer som nu gestaltade Carmens bittra öde utgör en andra generation i gruppen.

På fredag kväll spelas Déjà Vu, ett farsartat drömspel av svenska mimare, och på lördagen avslutar man med mimcabaré. Där kan man se Sveriges Mr Mim, Bo W Lindström, snart aktuell på Stockholmsoperan men annars på Pantomimteatern, i ett avsnitt ur sistnämnda teaters Charlies Unge, fritt efter Chaplin.

F f g kommer det att bli prisutdelning på lördag ”för att främja mimkonsten” till årets bästa föreställning, årets rookie och ett hederspris. Roligt att se att den samtida mimen rör på sig!

Margareta Sörenson

Ryska Nationalbaletten i Moskva: Svansjön, gästspel på Oscarsteatern, Stockholm 23 och 24 januari

Narren skrattar, prinsen trånar. Och lider. Svandrottningen ängslas med långa, magra vingslag.

Vad Ryska Nationalbaletten i Moskva är för slags kompani och om det har en hemmascen, en bakgrund och en tradition har inte gått att bena ut. Det ser ut som ett av flera ryska kompanier som arbetar kommersiellt och kuskar världen runt med vad som paketeras som ”äkta” klassisk balett. Och rysk.

Koreografin uppges vara den som dansades 1895 av den då åldrade Marius Petipa och den lite piggare Lev Ivanov. Men någon har, så mycket är säkert, lagt till och dragit ifrån – dock är denna någon anonym.

Anonym är också ordet för denna Svansjön med inspelad musik, inspelning givetvis okänd den också. Icke-live-musik är vanligt numera, men ett så burkigt och svagt ljud som det som bjöds på Oscarsteater är inte vanligt.

Korrekt, torrt och trist. Man lägger märke till att balettkårens svanar är lika långa allihop och, vad jag kan se, gör ingen fel. Det är väldrillat, men någon har glömt både hjärta och smärta i tolkningen. Solisterna, ingen presenterad med namn, är duktiga och de unga männen hoppar högt.

Det är utsålt och biljetterna på parketten kostar 500 kronor. Dansarnas skor är slitna och en kostym har en lagad reva synlig. Någon pressbild att lägga ut på bloggen finns förstås inte.

Oscars scen är för liten för balscener och polonäser; Stockholmsoperans Svansjön ter sig plötsligt som en sagodröm av känslighet och finess. Och fantastisk musik.

Om några dagar drar svanarna vidare till Köpenhamn. Suck.

Margareta Sörenson

Först huttrade vi utanför Dramaten. Mycket folk kring trappan klockan två när teaterchefen Marie-Louise Ekman avtäckte den Strindbergbyst som stått inne i huset. Och nu flyttat ut på självaste födelsedagen som inleder Strindbergåret 2012.

Kristina Lugn, Lena Endre och Örjan Ramberg - alla i Strindbergkostym- läste en nymixad Lugn-Strindberg. En hel grupp augustar flockades på trappan, varibland igenkändes Nils Poletti, på rymmen från Unga Tur i Kärrtorp.

På raska, och frusna, fötter till Stockholms Stadsteater och samfälld Ja, må han leva! när Stockholms Stad invigde klockan tre. Det är ju besynnerligt att så sjunga för en död, men i Strindbergs fall är det alldeles på plats. Här fick man också – ovanligt nog för vårt land- höra två politiker, Stockholms finansborgarråd Sten Nordin och kultur- och fastighetesborgarrådet Madeleine Sjöstedt tala om en författare med vördnad och engagemang. Nordin läste så fint ur Röda rummet hur solen målar över staden och kyrktornen och att den stad som Strindberg beskriver i mycket är sig lik än i dag. (Just det! vill man ropa. Bygg inte en skyskrapa bredvid Klara kyrka!)

En gensträvig kulturminister och ett surt ointresse från statsmakterna har fått 1. Stockholms Stad att visa framfötterna och 2. alldeles vanliga människor att ta tag i sin egen Strindberg. Stockholm läser (ett samarbete mellan Författarcentrum och Stockholms Stadsbibliotek) ägnar sig 2012 åt En dåres försvarstal.

Härförleden kom ett pressmeddelande från Folkteatern i Gävleborg att man ordnar träffar med allt från syjuntor till jaktsällskap och diskuterar Strindberg genom att lyssna på radioteater.

Vid samma tid på eftermiddagen firades August även på Barnens Underjordiska Scen, BUS, med tårta och champagne. Sorgligt nog kan man inte vara på fler ställen än ett i sänder.

August Strindberg är alla sina egenheter till trots helt enkelt en älskad författare.  Vi letar upp bilen som var parkerad på Östermalm och går förbi den utflyttade Strindbergsbysten utanför Dramaten.

Nu ser den plötsligt mycket ensam ut. Jag borstar nysnön ur de buskiga ögonbrynen på den upproriske titanen med ena tumvanten. Grattis på födelsedagen!

Margareta Sörenson

EfvaLilja:

Koreografi som text och andra tecken

Utställning i Dansens Hus foajé t o m 22 april

Ordet koreografi betyder ”dansskrift”; av grekiska choros och grafein. Kören i antikens teater stod minsann inte still utan var en dansande, figurerande grupp. Hur dansen har skrivits ner på papper har skiftat genom tiderna. Men skrivit har man – dansböcker finns från Kina och Indien långt före vår tidräkning.

Koreologi är läran om hur man noterar dans med lämpliga tecken. Stora operahus har anställda koreologer, en yrkesperson som behärskar ett eller flera notationssystem, vanligen Benesh för klassisk balett och Laban-notation för moderna stilar.

Koreograferna själva använder sällan notation, som kräver en särskild utbildning, utan har oftast helt egna system av text och teckningar. Idag arbetar många med  filmad dokumentation, förstås, men det anses inte kunna ersätta notationerna som inte bara anger varje dansares rörelser utan också hur dansarna förhåller sig i rummet och till varandra.

Svårt att ersätta när dans ska överföras till en ny scen eller ett nytt lag dansare är – förstås – kunskapen och känslan från en kropp till en annan, kroppsminnet. En dansare som lärt sig ett verk när det skapades av en koreograf har alldeles särskilda nycklar till verket, tankarna kring och bakom arbetet, de många repetitionerna, små instruktioner under arbetets gång som sammantagna bär ett verk.

Men många koreografer har egna tecken och ‘språk’ för sina verk.  Efva Lilja, senast aktuell med ett verk för Stockholm Konstsim Herr, Män emellan, i vatten, ritar ”gubbar”, små spänstiga streck-personer av oidentiferbart kön. När hon inte skriver ”vanlig” text, som hon också gör.

Nu har streckisarna öppnat eget och väller fritt ut över väggarna i foajén till Dansens Hus. Spröda med spänstiga, tunna men sega, i rytmiska grupperingar och ofta disciplinerat på linjer som skrift på prydliga linjer i en skrivbok.

Stundtals ser de ut som hieroglyfer, ibland som myror, ibland som sociogram. Ibland klungar de ihop sig i svarta flockar, ibland är de tunna som skuggor, ofta uppblandade med Liljas vackra skrivstil som filosoferar på dansengelska: We are on the run. But feel homesick.

Efva Lilja, professor i koreografi och rektor vid Dans- och Cirkushögskolan, DOCH, ger ut ännu en bok i vår – det finns redan en hel rad från tiden med det egna kompaniet E.L.D. samt från DOCH Movement as the Memory of Body (2006). I den nya boken ingår de utställda teckningarna. Men tills vidare har de små ”hennarna” öppnat eget för Dansens Hus publik att betrakta.

Margareta Sörenson