Nästan dagligen i drygt fem år har jag bloggat. I april 2007 började jag i blygsam skala på barometern.se. Året efter hamnade bloggen också hos expressen.se.
Det som från början bara skulle vara korta inlägg om Kalmar FF utvecklades till något större, djupare och jag märkte snart att det dagliga skrivandet skärpte mina tankar, mina reflektioner och det har varit välgörande att få skriva av sig, ta ställning eller bara skriva rakt upp och ner om en vanlig dag i Kalmar FF.
Horace Engdahl skriver i Cigaretten efteråt angående bloggar:

Påminner inte bloggandet allra mest om den där sortens samtal som tonårsflickor dagligen har i telefon – tonårspojkar kanske också, men mera typiskt flickor – där de med skoningslös detaljrikedom rabblar upp för varandra vad de varit med om under de senaste timmarna, utan att egentligen lyssna på varandra? (…) Hos essäisten handlar det om att få syn på sig själv. Hos bloggaren handlar det om att inte få syn på sig själv.

Horace Engdahl har kanske rätt. I vissa fall och angående en del bloggar.
Jag inbillar mig emellertid att jag på något sätt blivit en bättre människa av bloggen och jag vet att jag definitivt blivit en bättre skribent av det.
Tack för att jag fått göra det under så lång tid och tack för att ni varit så många som följt mig.
Människors engagemang i min blogg har varit överraskande och nästan överväldigande. Jag har ju medverkat i Barometern – i en eller annan form – sedan 1994 och var alltså inte ovan vid att folk hade synpunkter på det jag gjorde, men åsikterna och reaktionerna på det jag skrev och publicerade i bloggen slog allt annat.
Och ofta har det varit positiv uppmärksamhet. Människor som hört av sig och förklarat att de tyckt om det jag skrivit. Som tröstat när det varit tungt, som knuffat mig framåt när jag velat sätta mig ner och som visat empati och förståelse i utsatta situationer.
Varje gång har jag blivit såå glad. För jag vet själv hur dålig man är på att tala om för dem som borde få höra att de är bra. Man tänker det, men man formulerar aldrig tankarna till ord.
Så tack till alla ni som gjort er besväret att formulera era tankar till ord och delgett mig dem.
Givetvis har hatet, avundsjukan och skadeglädjen också sipprat fram. När vi 2007 förlorade med 5-0 två matcher i rad i Allsvenskan slogs kommentars-rekordet, många vädrade då luft och passade på att slunga sin avsky över mig och jag orkade till slut inte läsa de 100-tals kommentarerna.
Med det sagt vill jag bara påpeka att det inte var synd om mig då. Jag tycker, har åsikter, kritiserar och det är klart att människor stör sig och blir irriterade på mig och det ligger också i fotbollens natur att bli hånad vid motgångar, jag kan på något sätt – inom rimliga gränser – tycka att det också ska vara så. Hånen är ju en form av engagemang. Om än aningen missriktad.
Och alla ni som kommenterat vid Expressen-bloggen. Jag har läst. Men jag är så jäkla oteknisk (när det gäller datorer!) att jag inte riktigt begripit hur man gör för att svara och om någon nu mejlat mig på Expressen-mejlen så har jag inte kunnat läsa mejlen – för jag vet inte hur jag kommer in i min mejlbox…
Uteblivna svar har alltså inte berott på nonchalans eller ointresse.
Jag ville bara säga det.
Kanske gör jag något av alla inlägg som ligger och skvalpar. Kanske gör jag en Ekwall och samlar dem i en slags bok. Kanske gör jag det om inte annat för min egen skull.
Som ett dokument över en tid då Kalmar FF gick från att vara ett av Sveriges tråkigaste fotbollslag och en fara för svensk fotboll till att vinna Svenska cupen, vinna Allsvenskan och till att ha en av Sveriges finaste arenor.
Från och med den 1 januari 2012 kommer bloggen inte existera på expressen.se. Den kommer finnas ytterligare några dagar på barometern.se, men sedan upphöra även där.
Expressen anser sig inte ha plats för mig – ”men vi är väldigt nöjda med ditt jobb!” – och Barometern vill styra om min arbetsinsats till att oftare än i dag medverka i papperstidningen.
Vad som händer med bloggen får vi se.
Kanske återuppstår den. Någonstans.
Till dess – tack för mig.
Och gott nytt år!

Avslutningsmiddag på semestern och Ronny var både nöjd och missnöjd. Han hade kvällen innan sett hur det varit prisutdelning på scenen. Det tävlas en hel del varje dag och det är luftgevärsskytte och pingisturneringar och på kvällen är det alltså prisutdelning. Ronny såg detta och tänkte att han ville upp på scenen och ta emot pris.
Han såg sin chans i pingisturneringen.
Och lottningen var på hans sida.
I semifinalen fick han nämligen möta Olle, 7 år.
Sitt barnbarn.
Olle höll jämna steg med morfar Ronny fram till 9-9. Sedan gick morfar ifrån och vann med 11-9.
Olle frågade pappa Svante efter matchen om vuxna verkligen ska göra sitt bästa mot barn och Svante visste inte riktigt vad han skulle svara sin son.
”Äh, jag såg ju att du stod och kollade så att jag skötte mig, Svante, men jag ville så gärna vinna den där pingisturneringen” förklarade Ronny sin seger mot sitt barnbarn.
Jag tyckte att han gjorde rätt, det är lika bra att lära barnen livets hårda skola direkt.
I finalen ledde Ronny sedan mot en defensivt skicklig grek – ”han stod ju vid det där pingisbordet hela dagarna!”, sa Ronny – med 9-4, men tappade sju raka poäng och förlorade med 11-9. Anledningen till tappet var tydligen skilda uppfattningar om en poäng. Ronny menade att han ledde med 10-4, greken menade att det stod 9-4 och fick rätt och det fick Ronny att tappa humöret och nästan lämna bordet.
Men Ronny kunde sedan tämligen snabbt glömma finalförlusten. För när det vankades bingo drog han in tre raka segrar och vann tre flaskor champagne. Men behöll bara den ena, det räckte liksom.
Så nu satt han vid middagsbordet och var både nöjd och missnöjd.
Vi andra var i princip enbart nöjda. Nöjda med semesterveckan vid Amadores-stranden på Gran Canaria.
Fantastisk mat på ett härligt hotell. Och till det briljant väder!
Vid den här tiden på året kan vädret på Kanarieöarna vara en smula lynnigt. Växlande molnighet, blåsigt – men vi har haft sol, sol och ännu mer sol och om det dykt upp moln har de hållit sig ifrån solen och liksom glidit i väg åt sidan.
Lagringen av sol kan behövas.
Nu återvänder vi till Sverige.
Och där dröjer det tre, fyra månader innan vi ser solen i igen.
I bästa fall.

Jag ställde klockan. Jag gör annars inte det på semestern. Men jag ställde klockan och klev upp strax efter 08.00 och solen hade då inte nått in i Amadores-dalen och det var morgonkyligt och jag började jogga och jag kände mig onekligen som mina 35 år – minst! – och sprang mot Puerto Rico, men inte hela vägen och solen mötte mig och det såg ut att bli en dag av sol och värme och jag sprang i treminuters-intervaller, men inte snabbt, mest för att få lite distans i benen, men inte heller så lång distans och jag återvände till hotellets gym, men möttes av en låst dörr, gymmet öppnade först klockan 10.00 – fan, man ska verkligen inte gå upp tidigare än nödvändig, det kommer sällan något bra ut av dett – och jag fick improvisera.
Som tur var fanns det en litet utegym och jag tog vad som fanns till hands och snickrade ihop ett 300-pass bestående av 50 chins, 50 sumoknäböj med vikt, 50 armhävningar, 50 floorwhipers, 50 upphopp på en bänk, 25 amerikanska svingar med hantel (hanteln svingas med böjda knän från marken upp över huvudet) och så 25 plate press squats med vikt.
Och så lite blandad kompott för ben och bröst som avslutning innan det blev några minuter i plankan.
Efter det smakade frukostbuffén om möjligt än godare än vanligt.
Och resten av dagen – som tillbringades mestadels liggandes på en solstol på Amadores-stranden – hade ett skönt skimmer över sig.
När Luther får sitt mår själen oftast gott.

En fantastisk frukostbuffé och Isabel var i himmelen. Jag refererade dock hela tiden till hotellen vi brukar bo på med Kalmar FF när vi är på läger i Spanien och förklarade att det här var ungefär som då, ingenting att imponeras över, men i smyg imponerades också jag.
Svante kom studsande på lätta steg, han var redan på väg till poolen och han och Mia hade sprungit en runda klockan 07.00 på morgonen och jag blev trött av bara tanken.
Sedan blev det en dag på stranden.
Under en gassande sol, under en blå himmel och det var topplessolande tjejer och topplessolande äldre kvinnor med skiftande uppnosighet och det var bokläsning, slumrande och strandtennis och förloraren fick simma ut 50 meter som straff, men det var egentligen inget straff för det var skönt i vattnet och också jag badade, badade på riktigt, inte bara snabbdoppade mig, utan simmade, njöt och sedan flöt tillvaron in i ett slags behagligt dis, där någon snarkade på en solstol en bit bort, några skrattade, en annan rökte och själv gled man bara med, lät sig föras framåt, ombäddad av varats bomull och framåt 16-tiden gick vi tillbaka till hotellet.
Väl där kunde man skåda klubbchef Samuelsson likt en säl i poolens bassäng och jag nämnde för honom att Niklas Strömstedt undrade på twitter hur vår förhandling fortlöpte (fast i själva verket skrev Strömstedt att jag skulle glidtackla Samuelsson för att få vad jag ville och det var snarare ett svar på något jag twittrat, men det lät mer…angeläget om jag la fram det som om Strömstedt undrade, jag inbillade att det försatte mig själv i ett bra förhandlingsläge gentemot Svante) och Svante replikerade att bytesdealen snart var klar, Tjernström gick till KFF, jag till AIK – ”och så en påse twist, sedan är affären klar” sa Svante. På twiter var dock Strömstedt inte riktigt nöjd, han ville ha någon broder Elm med i paketet (jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det, det räckte alltså inte med undertecknad för att kompensera Tjernström?) och jag skrev att jag nog kunde få med Viktor och allt twittrande fram och tillbaka fick diverse AIK-fans att tro att det låg sanning i ryktena och Martin Melin utbrast att ”Rydström snart klar för AIK?” och jag kommenterade att endast detaljer återstod.
Det återstår att se om det går att lösa.
Först och främst måste jag kolla med Viktor…

Stek på stranden, en glad klubbchef i poolen och så kaffe vid samma pool.

Morgon och blå himmel och sol och det påminde en hel del om träningslägren i Spanien. Med dignande frukostbuffé, men med den skillnaden att det nu inte handlade om att förbereda sig för träning eller match, utan istället handlade om slöande vid poolen,
Svante var dock aktiv och for runt – i poolen, vid pingisbordet, ner till stranden och det var hela tiden sonen Olle som sysselsatte honom,
Själv läste jag klart Andres Lokkos 1989-1998 och log när Isabel och Ronny och Mia körde pensionärsvattengympa och sedan blev det en sväng till stranden och solen, värmen och ljuset gjorde gott åt sinnet och innan det var middag gick vi till gymmet och det var bara vi där och Isabel skrattade när jag började svettas ymnigt – på smalbenen. Det i det närmaste rann!
Och jag insåg varför – för jag gjorde misstaget att gymma i shorts. Jag tränar annars ALDRIG i shorts. Inte ens om det är 35 grader varmt. Men nu hade jag inga långbyxor med mig.
Ett stoooort misstag.
Note to myself.
Packa alltid med långbyxor. ALLTID!

Efter en flygresa och sedan en skakig bussfärd kom vi fram till vårt hotell och det var höööög standard. Inte riktigt samma råtthål som Niklas Kaldner, Bäsan och Speedy och undertecknad bodde på när vi var en vecka i Playa Ingles efter segern i Söderettan 1998.
Det är andra tider nu.
Vi gled ner till kvällsbuffén och när vi satt där började vi prata Kalmar FF och det kändes stort att få sitta där med Ronny Nilsson och är det någon som betytt mycket för Kalmar FF de senaste 20 åren så är det just Ronny och nu sa han att vi kunde ju faktiskt styra upp Kalmar FF:s framtid här och nu.
Han själv representerade ju styrelsen, ”sedan har vi klubbchefen i form av Svante och också lagkaptenen i form av dig” sa han.
Precis.
Vilka fler behövdes?
Inga.

Så vi flydde tandläkarvädret i Kalmar och flög till Gran Canaria och Puerto Rico och det var som att återse barndomen.
När jag var yngre åkte jag med min syster och mina föräldrar ofta till just Gran Canaria och just Puerto Rico och att nu komma tillbaka efter drygt 20 år (20 år!?) var å ena sidan exakt som förväntat – Gran Canaria är Gran Canaria, liksom – och å andra sidan som att inse att tiden gått – för hotellbebyggelsen har klättrat allt längre söder ut.
På flygplatsen stötte vi ihop med Kalmar FF:s tidigare ordförande och kanske den största anledningen till att GFA blev en verklighet, Ronny Nilsson. Ronny Nilsson hade sällskap av fru och barn och barnbarn och svärsöner och eftersom Svante Samuelsson är Ronny Nilssons svärson betydde det att också klubbchef Samuelsson skulle till Gran Canaria och vi frågade vilket hotell klanen Nilsson skulle till och det visade sig vara samma hotell som vi.
Svante svalde djupt.
Jag också.
Och hoppades att det inte skulle synas på mig att jag hade planerat allt.
Att jag hade tagit reda på klubbchefens semesterplaner, att jag hade kollat vart han skulle bo och sedan bokade detsamma åt oss – jag såg till och med till att vi hamnade på raden bakom Svante i flygplanet.
Allt för att maximera möjligheterna till en kontraktsförlängning.
För jag tänkte som så – en vecka på samma ställe borde innebära ökade möjligheter att komma fram till en överenskommelse.
På en vecka borde jag hinna få över Ronny på min sida gentemot Svante.
”Nähä, är det sant, vilket sammanträffande!” sa jag och spelade oskyldig och tydligen gjorde jag det så övertygande att Svante inte förstod min plan.
Spelet kunde börja.

Det är julafton och det regnar och är tandläkarväder och jag vet, jag vet, jag vet, det är en dag då vi tänker inåt och inte utåt, en dag då vi helst av allt vill vara med de som räknas och det ska vi också vara. Om vi kan.
Men sedan, när vi ätit och gett varandra gåvor och skrattat och är varma i hjärtat skulle det vara vackert och på något sätt väldigt fint om vi tänkte på de fängslade journalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson.
Som alltså dömts för terrorbrott.
Och vi kan också tänka på vad den svenska regeringen gör, hur dess tysta diplomati fungerar och vad vår utrikesminister Carl Bildt och hans egna personliga förfarande och moraliska ställningstagande i och med Lundin Oil har betytt och betyder i hela situationen.
Det är julafton och det regnar och det är tandläkarväder.
Och till slut hittade jag en av årets vackraste sånger.
Nog låter det lite som Damien Rice?
God jul!

Filmhuset på Gärdet. Inspelning av Breaking News nyårskrönikor. Filip och Fredrik matade på med två program på raken och när jag anlände var det kaotiskt. Folk överallt. Gäster, publik, anställda och jag blev sminkad och fick sedan vänta och Robert Gustavsson flimrade förbi, modellen Caroline Winberg (extreeeeemt lång och smal, påminde om Peter Crouch) likaså och sedan visade det sig att jag skulle vara med ihop med Eric Saade och kampsportaren Jörgen Krut och Saade kom fram och hälsade, ”Eric” sa han och tog i hand och sedan snackade vi en stund, vi hade ju båda varit med i Nyhetsmorgon någon vecka innan och han kände igen mig.
Jag kände givetvis igen honom.
Vilket alla andra också gjorde och han fick skriva autografer.
Det fick inte jag och jag twittrade om saken.
Då skrev Niklas Strömstedt till mig, som på twitter kallar sig @poptonten att ”Saade inte kan glidtackla” och det tyckte jag var roligt.
Sedan bandade vi inslaget – Fredrik och Filip är briljanta – och det var hett, hett, hett i studion, Saade svettades ymnigt i sin hatt och tackade gudarna för att han hade tagit av sig kavajen och efter bandningen berättade jag för Saade att Tobinhos åttaåriga dotter är galen i honom, att hon har bestämt sig för att de ska bli ett par.
Han såg besvärad ut.
Jag malde dock vidare och berättade att min dotter och Tobinhos dotter ibland leker att de är ihop med Saade. Eller, det är Felicia, Tobinhos dotter som är ihop med Saade. Tuva, min dotter, gillar Danny mer (”det måste du få ur henne” sa Saade).
”Oj, vilken märklig lek för att vara 8 år” sa Saade och tystnad uppstod.
Som tur var kom min taxi precis då, ”okej, vi kanske stöter på varandra längre fram” sa jag och Saade försökte släta över den ansträngda stunden genom att be mig hälsa till Felicia.