Malmö FF dyker, inte helt obekant, ner i den klara och gyllenfärgade fotbollseuropa-lagunen i år. Här på bloggen kommer jag bevaka prestationerna där minutiöst genom ett återkommande inlägg varje vecka som jag kallar ”Malmös fotbollseuropa”.

Europa – här är Malmö FF!

***

För tio år sedan lämnade Zlatan Ibrahimovic Malmö FF. I går var Sveriges megastjärna tillbaka i Malmö – tillsammans med över 23 000 fans på Nya Malmö Stadion. Hyllningarna var många och stora. Publiken bjöd på jättetifon och stående ovationer och på det sportsliga planet blev supersvensken en (kanske inte alltför skrytsam) hederstitel rikare. Zlatan blev utbytt i den 61:a minuten och verkade efter matchen minst sagt nöjd med tillställningen: ”… om jag ger det en skala från ett till tio så var det 20.”.

Matchen slutade 2-2 efter full tid. Malmö FF visade upp sina unga talanger och som Chris Härenstam själv uttryckte det för oss i tv-soffan: ”MFF går en minst sagt ljus framtid till mötes.” Jag skulle kunna sitta här och hylla var och en av tonåringarna som helt respektlöst och oförsiktigt gav Cassano, van Bommel och gänget en rejäl genomkörare, men jag vill istället fokusera på kollektivet. Det råder en vinnarkultur i Malmö. Man ger inte upp utan man offrar sig för varandra och ger allt – och med det kommer prestationer.

Roligast i går var Abbiatis ingripande vid talangen Tobias Malms vackra 2-1-mål. Malm frispelades efter en fin omställning, 19-åringen tog emot bollen innan Milan-målvakten av någon anledning lägger sig ner. Det ser komiskt ut, kanske halkar han, men Malm får i alla fall inga problem med att putta in bollen bakom den krälande målvakten på marken. Kul i två olika bemärkelser alltså! Se själva här.

Man kan absolut inte dra för stora slutsatser av resultatet mot Milan. Dels för att inget utav lagen matchade sina bästa lag, och dels för att Milan-lirarna förmodligen inte gick för fullt. Däremot kan man dra en del slutsatser av spelet. Malmö visade att man är ett bra fotbollslag, som visst har något att hämta i Champions League. ”De har ett mycket välorganiserat lag och de har många unga intressanta spelare”, sa Gattuso efter matchen, och tränaren Massimiliano Allegri var inte sämre han: ”Malmö FF har jättestora möjligheter att gå vidare i Champions League”.

***

Läget inför onsdag och Dinamo Zagreb är perfekt. Genomköraren mot Milan blev ultimat på alla plan. För sex år sedan stod skåningarna samma läge till mötes. Då var det Thun som stod mellan de himmelsblå och drömmen – Champions League-gruppspel. Situationen då, för sex år sedan, var (i och med utgången) skrämmande lik dagens. Också då hade laget imponerat i den tidigare omgången, ligaspelet var lika knackigt som den här säsongen och tränarsituationen hade stört fokus – precis som (till viss del) i år. Då blev Thun överraskande nog för svåra.

Nu är chansen här igen. Onsdagens match mot Dinamo Zagreb i CL-play-off:et kommer bli otroligt viktig. Hemma på Nya Malmö Stadion tror jag skåningarna har betydligt större chans att vinna, så det viktigaste i övermorgon blir att hålla nere siffrorna och kanske till och med få in en boll. Lyckas man med det ser det här otroligt bra ut, och det framtida spelprogrammet för de regerande svenska mästarna får då kanske börja vänja sig vid bokstavskombinationer som ”Malmö FF – AC Milan”.

Allsvenskan är en av Europas absolut jämnaste fotbollsligor – på gott och ont. Gott – eftersom den är just jämn och slutrace:t saknar i princip aldrig spänning, och ont eftersom serien är så jämn så kvalitén är så utjämnad över ligan att toppskiktet har svårt att få fäste. Sverige har i dag inga fullfjädrade topplag.

• Sen 1996 är det bara Djurgården som lyckats lyfta bucklan två år i rad (-02 och -03).
• Sen 2005 har Allsvenskan fått sex olika vinnare (Djurgården -05, Elfsborg -06, Göteborg -07, Kalmar -08, AIK -09 och Malmö -10).
• AIK vann Allsvenskan -09 och var nära att åka ner till Superettan säsonger därefter.

Så fort ett lag håller på att stadga sig i de övre trakterna i Allsvenskan och vinner titeln så mals man sönder. Stjärnorna går, ekonomin krisar och det sportsliga drabbas. Klubbägandet är ett problem, men det tänker jag inte gå in på mer nu. Det är i alla fall pengarna som är problemet i svensk fotboll. Det är nästan uteslutande där det fallerar. Ekonomin som krävs för att lyckas få fäste kan till viss del nås på ett annat sätt än med shejkers hjälp – ett sätt som kräver en resa. En resa som MFF nyligen påbörjat.

MFF vann Allsvenskan i fjol. Ofta innebär det att stjärnorna ofrivilligt placeras i ett skyltfönster för Europa och inte sällan handplockas. MFF har kvar fjolårets vinnande maskineri och är den här säsongen minst lika starka. Däremot har resultaten i seriespelet inte gått skåningarnas väg.

Det kan vara så att Sverige äntligen, efter många år, åter börjar få ett riktigt topplag. Avancemanget förbi Rangers i CL-kvalet innebär att Malmö får cirka 45 miljoner kronor. Skulle skåningarna nu ta sig förbi Dynamo Zagreb också väntar gruppspel i Champions League. Så långt har bara IFK Göteborg, Helsingborgs IF och AIK tidigare tagit sig. Det skulle innebära 50 miljoner kronor i bara prispengar. Skulle MFF missa gruppspelet väntar Europa League-spel, vilket ger intäkter på sex miljoner kronor plus bonusar.

Det kan vara i år Sverige får ett riktigt topplag, som i sådant fall skulle skapa den nordiska jättetrion bestående av Köpenhamn, Rosenborg och Malmö.

Varken dansk, norsk eller svensk fotboll klarar av att ha mer än ett topplag. Hellre ett än inget. Våra grannar ligger före oss, de har varsitt topplag som tillfredställer sina respektive nationer med internationell fotboll. Sverige hungrar efter densamma, och jag tror MFF är de som snart mättar oss.

Varför?

Varför kastar man in smällare på en fotbollsmatch? Inte en blekaste aning, men vem fan bryr sig egentligen? Vem bryr sig i tider som dessa? Att sorgliga människor inte har något bättre för sig än att förstöra för så många är svårt att förklara, men när man i dag ställer det i perspektiv så blir det väldigt petitessartat. När jag tänker på idioten på Nya Malmö Stadion i dag fnyser jag hopplöst bort det. Jag bryr mig inte. Alla mina tankar går till Norge.

Anders Breivik. Den ville hellre bli hatad än bortglömd. Den ”var tvungen att utföra sitt uppdrag”. Den har rört om en hel värld, och skjutit ett helt land i bitar. Jag har så otroligt svårt att förstå hur en till synes människa kan genomföra något som detta. Jag blir kallsvettig av tanken. Att världen vi lever i också innehåller saker som denna. Livet jag trodde jag börjat lära känna blir för mig åter helt obekant. Jag förstår inte.

Den har förändrat tusentals människors liv extremt, och skärrat miljoners. Det skrämmer mig också, att en enda sjuk individ ändå klarar av det. Att hatet uppenbarligen innebär en slags styrka. Jag har tänkt mycket på Stine Renate Håheims utlåtande. ”Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen.”. Ja, men tänk om hatet övervinner kärleken. Tänk om hatets drivkraft är starkare. Jag vill inte tro det, men när saker som dessa inträffar börjar man ju fundera.

***

Ska hålla mig till det jag kan nu, men var tvungen att tänka i skrift lite.

Malmö FF har en stor möjlighet att skrälla i Champions League-kvalet mot skotska Rangers efter att man besegrat dem med 1-0 på bortaplan efter att Daniel Larsson stått för målet. Returen spelas på onsdag. I den matchen är Rangers fans portade av UEFA på grund av incidenter under den förra säsongen. Polisen jublar nog, då eventuella smällares startdestination blir lättare att identifiera..

Notera att bloggen fortfarande har sommarlov, men nu drar jag igång sporadiskt.

Här sitter jag så rofyllt och trixar ihop det här blogginlägget. Bloggen har som ni förmodligen märkt tagit sommarlov. Jag kommer vara på resande fot under nästan hela sommaren så det kommer vara svårt att hålla uppe aktiviteten här på bloggen. Inte omöjligt, men jag känner att jag inte vill döda någon tid på de där sunkiga internetcaféerna den här gången.

Det vi vet redan nu i CL-väg är ju att Malmö FF ställs mot HB Torshavn från Färöarna i det första kvalspelet till turneringen. De inleder hemma den 12:e eller 13:e juli och returen spelas den 19:e eller 20:e juli. Drömlottning anser jag. Finns inget annat än avancemang.

Elfsborg och Häcken som härjar i Europa League-kvalet lottades båda mot lag från Luxemburg i den första kvalrundan. Boråsarna mot CS Fola Esch och göteborgarna möter UN Käerjeng 97. Örebro lottades mot FK Sarajevo från Bosnien-Hercegovina i den andra kvalomgången till Europa League.

Tar sig Häcken vidare från den första rundan nu så väntar antingen FC Honka från Finland eller estländska Kalju. Elfsborg möter vid avancemang Suduva från Litauen.

Ha en underbar sommar nu, så hörs vi snart!

Direkt efter slutsignalen i lördags skrev jag ett försök till hyllningsinlägg till världens bästa fotbollslag FC Barcelona. Jag konstaterade att Barcelona är bättre än vilket landslag som helst. Nehe?! Är du säker? Såhär i efterhand ser jag hur tramsigt det ser ut. Självklart är Barcelona bättre än alla världens landslag. Pinsamt dålig hyllning, som ett hån; så jag gör ett nytt försök.

Spanien är världens i särklass bästa landslag. Barcelona är en uppgraderad version av det spanska landslaget. Det borde egentligen räcka där. Det visar hur otroligt överlägsna de är. De är inte lite uppgraderade heller. De är Messi-uppgraderade. Det visar hur mycket bättre Barcelona är än det spanska landslaget. De är en hel jävla Messi bättre.

I dag, år 2011, handlar klubblagsfotbollen på vår planet om att hitta sätt att matcha ett enda fotbollslag. Eventuella utomjordingar har garanterat samma eftersträvan. Laget är Barcelona. Vill man vinna turneringar måste man till slut ha en metod för att besegra idealet – FC Barcelona. Barcelona är som ett fotbollsfacit och varje tränares dröm. De är ett perfekt sammansatt maskineri som är överlägsna samtliga konkurrenter.

Man kan leka med orden och hylla mästarnas mästare (inte programmet nu då) i all oändlighet. Man kan pussla ihop liknelser, hitta jämförelser och så vidare. Jag känner att jag vill vara mer konkret, för att det trots allt känns som att det är mest bitande och förståeligt. Att poängtera är att det är nästintill omöjligt att förstå hur fantastiskt enastående Barcelona är – och att förklara något man inte förstår är inte det enklaste. För jag förstår det inte.

Trots det vill jag försöka förklara. Om inte för er så för mig själv.

Som jag nämnde tidigare: Barcelona är Spaniens landslag, fast justerade till perfektion. Spanien var överlägsna i sommarens VM och är alltså utan tvekan världens bästa landslag. Vi stannar där ett tag. Spanien är bäst i världen. Okej. Sen trycker vi in Alves och framför allt Messi i startelvan. För att summera: Vi har världens bästa lag. Addera världens överlägset bästa fotbollsspelare till det så får vi FC Barcelona. Världens bästa lag + världens bästa lirare = Barcelona, alltså.

Men det räcker ju inte där. Även ifall klasskillnaden mellan det spanska landslaget och Barcelona är enorm tack vare Messi så är det mer än så som skiljer. Ett landslag är alltid ett landslag. Ett landslag kommer aldrig kunna nå samma lagkemi och samspelthet som ett klubblag, och ett klubblag kommer aldrig kunna nå samma lagkemi och samspelthet (kan man ens säga så?) som FC Barcelona. Det gör skillnad. Nästan Messi-stor skillnad.

Nu ska inte det här uppfattas som en kärleksförklaring till Barcelona. Jag är inget Barcelona-fan, och har under vissa perioder kritiserat sönder klubben i små bitar. Jag har irriterat mig på deras spelstil, på att de filmat och varit allmänt osportsliga och i vissa matcher fått många domslut med sig. Detta tycker jag säger än mer om hur sjukt bra Barcelona är, att jag skrivit detta trots vad jag egentligen känner för dem.

Som Chelsea-supporter har jag svårt att tala gott om andra klubbar. Framför allt efter en viss matchserie förra året, om någon kanske minns? Men faktum är att det är ett hån mot Barcelona att jämföra dem med världens övriga klubblag. De är så mycket mer. De är faktiskt mes que un club. Så jag har fritt spelrum, de är fan något annat. Om inte utomjordiskt så något otroligt magiskt.

Årets upplaga av Champions League är över. Sagan är slut. Hela resan har varit som en sån där vacker romantisk film, och den fick ett lika typiskt och vanligt avslut som alla andra underbara kärleksbeskrivningar. Killen fick tjejen. Mästarna Barcelona fick bucklan.

Och vilket avslutande kapitel vi fick se! Jag minns inte senaste gången jag såg Barcelona så darriga som de var den första kvarten i afton. United fick verkligen matchen dit de ville. Allt gick enligt planerna, och jag tror Guardiola satt och odlade en seriös nervositet.

Sen fick tillställningen den där väntade tvisten. Favoriten prickade in den avgörande raggningsrepliken klockrent. Xavi fick United på fall med en utomordentlig passning till Pedro som inte gjorde några misstag, Messi är Messi och van der Sar var inte så bra som han var piskad att vara för att matchen skulle få annan utgång.

Men oj så vackert Rooneys mål var, och Uniteds insats överlag. De bjöd verkligen upp till dans och finalen blev en riktig uppvisning. Det är dags att hylla Barcelona, dags att hylla Guardiola som lyckas med allt, dags att hylla Messi som verkligen visar att han är bäst i världen – men det är också dags att hylla United. De valde att satsa. De gick all in. Men som (kanske) väntat räckte det inte. Jag tror dock Rooney går mer rakryggad och nöjdare än vad Ronaldo gjorde efter att hans Real torskade mot katalanerna. Jag tror, trots allt, att det är två lag som nöjda med sina insatser i årets Champions League, och också kvällens prestation.

Barcelona är för starka. De är så fruktansvärt sammansvetsade. De är världens bästa fotbollslag, bättre än vilket landslag som helst. Givetvis skulle de få tjejen. Det var ju inget snack. Redan efter den första scenen såg man att de var alldeles för välkammade och charmiga för att bli avvisade.

Avslutar med att tacka för i år. Det här var den bästa Champions League-finalen jag har sett. Det är verkligen världens två bästa fotbollslag som i skrivande stund plockar hem sina medaljer. Sagolikt häftigt. Nu nyper jag mig i armen, gör det bekvämt för mig och försöker klämma ut det sista av den här festen och njuter så mycket jag bara kan.

***

Jag har tidigare klagat mig hes på Barcelona och deras filmande och tråkiga spelstil. I afton tycker de varken filmade eller spelade tråkigt. En kväll av perfektion. Ingenting alls att klaga på. Så otroligt vackert utfört.

Nu höjer vi temperaturen inför kvällens sagolika fotbollsfest. Vi inleder (såklart) med en stämningshöjande video.

http://www.youtube.com/watch?v=BIJllb_2J7o&feature=player_embedded

Folk kallar matchen bättre än VM-finalen. En del tror det kommer bli historiens bästa Champions League-final. Jag vet inte hur jag ska beskriva kvällens sinnessjukt, helt drömliknande tillställning. Adjektiven och synonymerna är slut sedan länge. Ingen idé att försöka kämpa ihop något.

Det enda jag vet är att världen i kväll kommer stanna upp. Vem är Khadaffi?! Vadå global uppvärmning? I kväll klockan 20:45 kommer världens alla bekymmer vara som bortblåsta. Överglänsta av världens finaste fotbollsmatch. 90 minuters fritt andrum.

Det finns inte ord för att beskriva hur stort det här är. Det här är alla fotbollsspelares dröm. Det är hela världens dröm.

I kväll kommer det inte vara någon dröm. I kväll är det verklighet. En verklig dröm – som bara står och väntar för att få tillfredställa världen.

http://www.youtube.com/watch?v=qLfqJDqxehg

Vad är det där på skärmen framför mig? En bubbla?! Helvete, min dator kokar!

Temperatur: 100 grader.

Nu kör vi!

Skrivet den 22 augusti, 2010:

Det är lördag, gråmulet med regn i intervaller och den näst sista dagen på sommarlovet är kommen. Lätt är att falla in i den gråa morgonrocken och bara deppa en dag som denna. Men nej, nej. Istället fick jag äran att intervjua Björn Andersson som för dagen var på besök hos min moderklubb BK Kenty för att utbilda ledare på Fredriksbergs IP.

Jag själv minns inte så mycket från 70-talet, tyvärr. Jag var inte ens en idé eller tanke då. Men Björn spelade då i Bayern München under klubbens hetaste glansdagar. Han vann bland annat Champions League 1975 och var med i VM 1974 i Tyskland. Björn har spelat 24 landskamper och vann SM-guld med Öster 1978.

Vad finns det för skillnader i Bayern München i dag jämfört när du spelade där?
- Det är organisationen runt omkring laget. Det finns så otroligt mycket mer idag. Det finns tränare, fystränare, rehabtränare, massörer osv. Mycket av det fanns ju inte när jag spelade.

Så förutsättningarna för att bli bra är egentligen bättre i dag?
- Ja, så är det ju. I alla fall de yttre förutsättningarna. Sedan är det ju frågan om det är till det bättre. Det är så mycket annat som lockar idag. Dagens ungdomar är så splittrade, av olika anledningar.

Idag är Björn talangscout för klubben, och bosatt i Halmstad. Han valde förra året att flytta hem efter att ha varit sportchef och ungdomsansvarig i Bayern München i 14 år. Klubben ville då att han skulle stanna i ytterligare tre år, men Björn valde alltså att avböja erbjudandet och flytta hem. Under sin tid i Tyskland har han fostrat stjärnor som till exempel Schweinsteiger och Lahm.

Vad gör du som talangscout för Bayern?
- Jag är ju bosatt i Sverige idag. Men jag följer spelare från 15 år och uppåt och reser runt och tittar på olika matcher. Jag försöker helt enkelt hitta talanger.

Vad gör du när du ”scoutar”?
- Jag tittar på hur spelarna agerar på planen. Hur de agerar när de får bollen, men också när de är utan den. Spelsinnet är den absolut viktigaste egenskapen. Spelsinnet, attityden och inställningen. Yttre egenskaper som snabbhet kan man ju träna upp. Jag tror inte man kan träna fram ett spelsinne.

Björn har sett fotbollsstjärnor som Cristiano Ronaldo spela redan vid ung ålder. Tidigt i Björns scoutkarriär så såg han potential i en liten tunn spelare i en turnering i Östersund. Spelaren var en 15-årig pojke som spottade in mål för den engelska klubben Liverpool. Pojkens förnamn var Michael. Efternamnet: Owen.

Hur fungerar det i de yngre leden i Bayern? När börjar man ”gallra”?
- Man börjar elitsatsa från åtta års ålder. Vi tvingas ju till det. Skulle vi ta in alla som ansökte så skulle vi snart ha ungdomsled med tiotusentals spelare, och det fungerar ju inte. Givetvis är det inte alltid de som kommer bli bäst som är bäst vid så ung ålder, i och med att olika spelare utvecklas olika, men vi tvingas att gallra.

Björn är en av åtta svenskar genom tiderna som lyckats vinna Champions League. Eftersom det är en CL-blogg jag driver så var jag ju givetvis bara tvungen att fråga den legendariske backen om turneringen.

Kom Bayerns finalplats i fjol överraskande för er?
- Ja, det gjorde den absolut, för allihopa. Det var ingen i klubben som hade förväntat sig sådana framgångar i Champions League. Givetvis var det otroligt glädjande och nu när det också gick så bra i VM för Tyskland så påvisar det att tysk fotboll är på uppgång.

Måste ju avsluta med att fråga hur det går i år. Vilka vinner CL?
- Oj, hm. Jo, men det blir Barcelona. De är så starka. De slår Chelsea i finalen.

Med det sagt tackade jag och lämnade den 59-årige profilen med tränarna från Kenty. Det kändes stort. Björn har gjort det mesta i fotbollens värld, och nämndes ibland till och med som en möjlig efterträdare efter Lagerbäck.

Enligt honom lyckas alltså Zlatan i år med det han så länge strävat efter: Att vinna Champions League. I alla fall jag ska lira en peng på det; ett tips från en kunnigare fotbollsmänniska får man leta efter. ¡Visca Barça! ¡Visca Björn Andersson!

Vid ögonblicket då slutsignalen gick på Bernabeu i höstas när Barcelona förnedrade Real Madrid så förändrades fotbollen. Sporten fick en snilleblixt och moderniserades – till det negativa, tyvärr.

Eller, kanske snarare i fjol när Inter vann Champions League. Vi säger att polletten föll ner i Spanien under den där matchen i Madrid då. Det är i alla fall inte längre något hemligt medel: Defensiv tråkfotboll kan föra med sig bättre resultat än man förtjänar.

Världen vet det i dag, och det får många lag lida av. Kanske framför allt Barcelona, eftersom få lag kan matcha katalanerna när det gäller att spela fotboll. Vi har fyra klockrena exempel i de senaste Los Clasicos-matcherna, men Real behärskar inte det defensiva tillräckligt för att klara det vilket tydligt visade sig.

Det gör United. Därför tror jag tyvärr Champions League-finalen på lördag blir rena rama sömnpillret. United kommer backa hem, täcka ytor och ligga och blockera som den kompakta maskin de faktiskt är. I alla fall jag finner inte tillknäppt och stängd fotboll särskilt underhållande.

Däremot kommer ju själva inramningen och matchens betydelse höja underhållningsvärdet. En Champions League-final är alltid en Champions League-final (enligt mig världens häftigaste fotbollsmatch tillsammans med VM-finalen), men det jag säger är att jag inte tror själva spelet kommer vara bländande.

Högst troligt att matchen går till förlängning, och inte heller otroligt att ett avgörande kommer kräva straffar. Går det så långt tror jag engelsmännen tar hem det – man har ju då fått matchen precis dit man vill.

Eller så är United generösa och lirar offensiv boll. Som Chelsea-supporter kan jag säga att jag inte säger nej till det. Kom igen Sir Alex, bjussa lite!

Ligger, som ni om allt fungerar som det ska ser på bilden här ovanför, och tittar på TV. Trixar med de nya bloggmöjligheterna och skriver inlägg på mobilen. Väldigt bekvämt.

***

Angående lördagens fotbollsfest (för den segtänkte grottmänniskan: jag menar Champions League-finalen) så kommer jag följa tillställningen på en sportbar här i stan.

Texter inför matchen kommer mot veckans slut, men jag kan redan nu säga att jag tror på Spanien. United får nöja sig med PL-titeln i år – vilket inte är fy skam det!

På återhörande.

/Högteknologiska soffbloggar’n