Hola amigos!

Bloggen handlar, som ni redan vet, om Spaniens resa under sommarens mästerskap. Men det hindrade mig naturligtvis inte från att följa Sveriges öppningsmatch mot Ukraina i går kväll. Oj, vad ensam man kände sig. Hade undertecknad varit hemma i Sverige hade jag, tillsammans med ett par polare, slagit på SVT, följt studiosnacket inför matchen och känt pulsen öka för varje minut som går.

Hur uppladdningen blev i går? Inte en människa sågs med blågul tröja på stan, ingen förväntansfull spänning fanns i luften och den urusla uppladdningen avslutades med att man missade nationalsången på grund av att kanalen Cuatro, som sänt exakt alla matcher så här långt under turneringen, av någon okänd anledning inte valde att sända Sveriges match. Det blev ett febrilt letande efter matchen och precis när avsparken gjordes hade jag hittat rätt kanal.

Det är inte direkt på det sättet man vill uppleva en svensk EM-match. Dessvärre hjälpte heller inte Erik Hamréns mannar att bättra på humöret med sin pinsamma insats. Bedrövligt. Så kan det vara att vara svensk i Barcelona.

***

Nåja, nog om Sveriges match, det är ju trots allt Spanien vi ska fokusera på. La Roja går sin andra match till mötes om två dagar när Irland ska besegras. Si, señores, förlust finns inte på kartan. Huvudämnet inför torsdagens batalj handlar främst om vem det blir som får rollen som nummer nio. Fernando Torres, de flestas förstaval på den platsen, har antingen ett bedrövligt självförtroende eller är han otroligt ödmjuk. Vem vet, kanske en blandning av båda.

Så här sa han i alla fall till reportrar efter 1-1-mötet med Italien där Cesc Fabregas fick chansen på hans position:

- Om Cesc fortsätter att göra mål, då borde fortsätta att spela.

Vi får se hur det blir med den saken. Jag personligen vill hellre se en djupledslöpande Torres göra livet surt för Irlands stabbiga mittbackar. Tror det kan gå lite väl fort för dem. Vem vill ni ska starta på topp?

Hasta luego!