Ångestförtjusning. Finns det ordet? Annars så uppfinner jag det nu. Rally består till stor del av ångestförtjusning. Stundtals är kasten mellan hopp och förtvivlan helt brutala, och payback för detta är några timmar i en rallybil. 99% tokjobb och 1% bilkörning. Och jag har kört rally i drygt 10 år. Förstår ni då hur kul det är med rally? 
De allra flesta förare känner igen sig i detta – även de som kanske idag sitter med schyssta fabrikskontrakt och får betalt för att köra bil. Allt börjar någonstans. Om man inte råkar få högar med pengar hällda över en från början, så får de flesta kämpa och stånga sig blodiga för att komma dit de vill. Jag håller på med den roligaste sporten i världen – men även en av de dyraste. Jag vet så väl vad som krävs, både ekonomisk, tidsmässigt och mentalt. Därför blir jag så jäkla glad och rörd när jag ser de som lyckas när det kanske är som tuffast. Det är riktigt strongt – och det som gör dessa människor till vinnare. De som inte låter sig knäckas.
Bild från ”Rally” på facebook
Det var omöjligt att hålla sig från en tårskvätt när jag såg denna bild på Craig Breen efter hans seger i Rally Wales i helgen. För inte länge sedan förolyckades hans co-driver Gareth Roberts när de kraschade i Rally Targa. Jag kan bara föreställa mig hur Craig har mått – och hur tufft det har varit att gå vidare. Nu stod han överst på podiet i Rally Wales och sträckte skumpaflaskan upp mot Gareth i himlen.
Bild: Rallysportlive.com
Och så har vi Latvalas efterlängtade seger, som kom i helgen. Efter en ond cirkel i avåkningar och skador, så är han äntligen tillbaks överst på pallen igen. Och jag kan tro att hans glädje är obetalbar. Har man aldrig haft det riktigt jävligt, så vet man inte hur det är att vara riktigt glad. (Där uppfann jag ett ordspråk också.)
Detta, däremot, har jag snott, Men det är också bra:
