Heej allihop 
! Efter 170 mil skumpandes i en buss är vi nu hemma igen efter Rally Tyskland. Jag visste innan att Rally Tyskland skulle bli en supertuff utmaning, på flera vis. Dels på grund av allt intensivt och stressigt arbete innan rallyt och att få ordning på allt efter branden, och dels på grund av tre nya underlag. Japp, tre stycken. Asfalt, blöt asfalt, och asfalt-med-rullgrus-ovanpå…;-)
I en önskevärld hade jag delvis åtminstone haft någon lugn dag innan tävlingen, och dels skaffat mer asfaltsrutin. Men tyvärr kom jag inte överens med varken tiden eller plånboken om detta. Så det var bara att försöka stänga av allt virrvarr, och bara köra helt enkelt.
Vi körde det officiella testet innan rallyt, som gick jättebra. Mikael på Trendab flög ner över dagen för att hjälpa till med motor- och diffinställningar, och har fått nya EVO X:an till att gå riktigt bra.
Här sitter Mikael från Trendab tillsammans med våra mekar Henrik och Daniel, och läser av värden från motorns och diffarnas mjukvara. Tänk vad en massa knapprade på en datorn kan göra med en bil! Trendab-Mikaels arbete i kombination med att vår mekaniker Mikael Gustafsson fått till riktigt bra inställningar på våra Reigerdämpare, gjorde att bilen verkligen gick som en dröm. Jag tycker det är lika imponerande och häftigt varje gång kunniga människor lägger vantarna på bilen. Vips när man sätter sig i bilen igen, så liksom allt bara… stämmer! Jag börjar misstänka att de även har monterat in ett litet chip i min skalle också. Hur kan de annars vara så duktiga på att förstå hur jag vill ha det? Nu ska jag bara uppfinna en mjukvara till mitt chip i skallen, så att jag bara kan plugga in det och bli duktigare på det sistnämnda underlaget (asfalt-med-rullgrus-ovanpå). Det var nämligen just i detta underlag som vi åkte av på fredagen.
Det låg rejält med lösgrus i en vänsterkurva, och jag fick helt enkelt inte ned farten tillräckligt för att behålla fästet. När vi var inne i kurvan tappade vi fäste och vi drev ut mot en stenmur i yttern som vi träffade och som massakerade fram och bakvagn såpass mycket att vi inte kunde starta om. Här fixar våra mekaniker så att vi kan lasta bilen och komma ut från sträckan.
Sammanfattningsvis så är vi givetvis jättebesvikna att vi tvingades bryta. Jag vill passa på att tacka för alla snälla och uppmuntrande mail från människor som skriver att de lider med vår otursfyllda säsong – men denna gången vill jag dock ”trösta” både mig själv och andra med att detta berodde enbart på ett förarmisstag och inget annat. På något märkligt vis känns det lite bättre att man har en orsak man kan ”ta” på, än att den där sablans oturen ska vara framme igen. Otur är inget man kan råda över, men ett misstag lär man sig av – och gör förhoppningsvis inte om igen.
Nästa VM-tävling (Sardinien) går på grus-grus. Och inte asfalts-grus. Det gillar jag skarpt. Nu blir det hårt arbete för att få ihop alla pusselbitar tills dess, så nu kör vi!
