Men ingen grät och ingen sjukvårdsmänniska blev arg trots förseningen, vilken i förtroende sagt berodde på en app där man kunde klistra en bild på typ sig själv på en gestalt som dansade den därna gangnam style – tack till Helenas yngste son Erik som har upptäckt denna oskyldiga förnöjelse!

Sen fick jag petidin, det vill säga nån sorts morfin. ”Så du mår fint”, sa Hans härlighet i telefon från Tyskland, och då mådde jag såklart ännu bättre. Och kunde både nätverka och jobba per dator plus sen läsa Sigrid Kahles intressanta men alltför tjocka bok, recension kommer.

Så i morgon tar jag Kate och hennes mamma i hampan och katterna Toril Moi i buren och far med Silverlinjen till Öland och det mildaste ljuset. Där Volvon, en 240 kombi från 1985, står nylagad på tomten tack vare Jonny och Kjelle på Seby Motor, äntligen alltså beredd för besiktning i Kalmar i övermorgon och vidare resor till Rostock. Eller nåt eller nånstans. Man vet aldrig. Det är bara att tacka och ta emot.

Och Öland är som vanligt hjärtskärande vackert så här års. Ljuset är mjukare än i Stockholm; slån, try och hagtorn blommar i vita skum lågt över markerna; högre upp skummar det av hägg och körsbärs- eller äppelblom. Allt exploderar i luddig skönhet, sönderskuren endast av svalornas knivskarpa flykt och näktergalarnas hysteriska trudelutter.

Natur och kultur är det enda som finns, plus politik. Jag blev så glad i dag när jag kunde dansa bakom buskarna till Dexys senaste cd, och solen var en nästan bättre drog än både sobril och snus. Och i kväll ska Hans härlighet homofira melodifestivalen i Berlin, och jag detsamma i Albrunna  tillsammans med Kate Larson. Lär väl inte direkt gilla nån av låtarna, men är ändå inte arrangemanget en sorts politisk manifestation för fri kärlek i år?

”Gråt, och forska!” Så vill jag säga i dag, eller i morse lite före klockan åtta. Jag grät mig fram från Gullmarsplan till Huddinge sjukhus eller om det är Karolinska i morse, gick av fel direkt i Huddinge i stället för Flempan, frågade tårögd en vänlig kvinna: ”Var är sjukhuset?”, och fick svaret att res en station till. ”Och gå längst fram i tåget”, tillade en vänlig snubbe. ”Var är sjukhuset?”, frågade jag så ännu en vandringsman som så snällt pekade och visade. Jag kom fram nånstans och grät och grät tills en vänlig syrra eller receptionist tog mig på en underlig runda i detta gigantiska sjukhus, men sen var vi åter på utgångsplatsen som visade sig vara nån sorts röntgenstation dit jag faktiskt skulle. En av flera, som det skulle visa sig.

Efter en rätt okomplicerad röntgen och flera prover och en massa underbara syrror kom jag så vidare till en läkare Pernilla, som sa att dessa röntgenbilder i alla fall inte ”skrek” av cancer och då pep jag tillbaka ”Sobril”, och så fick jag äntligen två tior som jag tog lite diskret bara en i taget, med vatten, jag var fastande inför den nya superröntgen PET/CT som sen skulle göras för oss verkliga kroniker. Eller krönikörer. Men jag lovar, detta ska inte bli ännu en jävla cancerblogg.

Sen, efter nån radioaktiv injektion och påbjuden entimmesvila vilken ju gick hyfsat tack vare det lugnande medlet, forslades jag in till supermaskinen à 30 miljoner, varje undersökning kostar 16 000, tack för den skatteåterbäringen! Åkte ut och in, fick lyssna på P3 i stället för P1 under tiden, det var helt okej. Zarembas fantastiska artikelserie i DN till trots – det finns ändå någon sorts hygglig sjukvård kvar. Och då talade jag inte, eller förstod, bättre svenska än vilken nyanländ somalier som helst. Det är oerhört intressant att observera hur ens kognitiva förmåga totalt kraschar av mer eller mindre relevant dödsångest. Men fan vad god ciggen var när jag äntligen släpptes ut vid pass 16 och gråtfritt lyckades ta mig hem till jävla fitt-Gullmars. Snusande hälsningar och stort hurrande till den hjältemodiga personal som uthärdar på sjukhusen trots låga löner och obegripliga villkor!

Däremot gläds vi över den globalt trevliga nätnyhet som Hans höghet surfat fram i dag: man kan slippa Googles envisa omdirigering till nationella sökmotorer. Skriv till exempel google.com/ncr – ”no country redirect” – och då hamnar du där. Eller google.dk/ncr eller vadhelst för nationsförkortning som prefereras. Inget ont som inte har något gott med sig. I’m feeling lucky.

Och i dag cyklade vi till Hamburger Bahnhof och såg den fantastiska, tillika gigantiska utställningen om och av Martin Kippenberger (1953–97) där. Förtjänar minst en dag till. Samt en devot recension samt lång berättelse om denne imponerande, självförbrännande men hysteriskt produktive och humoristiske och politiske Künstler. Reccen ska komma att komma. Men kolla museets inte särskilt informativa hemsida så länge om ni vill (tacka vet jag svenska kultursajter, pressavdelningar och allt vad därtill hör).

Auf wiedersehn,

Alla DN:s gamla Bruce Springsteen-recensioner från och med 1975, inscannade på uppåt 20 sidor, hur slött och tråkigt får det bli?

Men sen visade det sig vara helt jävla gala med första maj i Berlin. Visst, det var trevligt på Stortorget och i Kungsan för två år sedan också – men ”My Fest” i Kreuzberg! (”My” med engelskt uttal, lite fånigt kanske men vad fan.) Musik och politik över jag vet inte hur många kvarter; en blandning av folk av alla sorter, färger och åldrar; trångt och bullrigt men helt och hållet vänligt och vaktfritt! De ytterst få snutar som skymtade hade västar med ”ANTI KONFLIKT TEAM” skrivet på ryggen och verkade inte ha ett dugg att göra. Inte ambulanspersonalen heller, de satt bara och fikade.

Kolla själva på upplägget här:

Och vi fick ett nytt favoritband: Rupert’s Kitchen Orchestra, ett rent ljuvligt och jätteroligt gäng som lirade flerspråkig, punkig discofunkrock som inte gick att motstå. Hans härlighet och jag dansade genast mest och bäst och yvigast, varvid det började sprätta lite även i berlinerbenen. Se dem genast på Youtube, till exempel här, Notera den skitsnygga basisten. Och köp senaste plattan ”Keine Angst!” på deras sajt. Så här såg de ut i förrgår, enligt herr Hans:

Dock demonstrerade vi inte på kvällen. Men enligt de tyska tidningarna var det de lugnaste förstamajmanifestationerna sedan 1987.

Men ett minne: från när min exman och supersaxofonisten Claes Carlsson en gång fick spela med HH för kanske fem år sedan. Han slogs av skillnaden mot att lira med Eldkvarn, Ebba Grön och Dag Vag när det begav sig. Då man drack bira och på sin höjd dunkade varandra i ryggen nån gång ibland. Eller knappt det. Håkan och hans grabbar drack förmodligen också öl – men dessutom KRAMADE de varandra före och kanske även efter spelningen. Claes hade aldrig nånsin upplevt såna innerliga mjukisfasoner bland manliga musiker tidigare. Det är kanske detta som är grejen med HH – heterosexuella snubbar håller om varandra och är gogulliga? Alla pojkar med många känslor på en gång vill innerst inne bara krama varandra?

Sen gick vi med dessa våra finsmakargäster till vår favoritrestaurang L’origine du monde, döpt efter Courbets berömda målning, och åt rätter som jag knappt vågar nämna vid namn i det fall någon av våra veganska vänner skulle råka läsa det här. Men grodor föds väl ändå inte upp på något särskilt plågsamt vis? Och dessa djurs goda lår ser ju så härligt snuskiga ut.

Apropå snusk, så fick Hans härlighet och jag förra gången vi var på LODM en bok med oss hem därifrån: Jean Feixas ”Histoire de la fessée”, det vill säga ”Stjärtens historia” – ej att förväxla med Jean-Luc Hennigs bok med samma namn som gavs ut på svenska av Alhambra häromåret. (De är ju för lustiga, fransmännen. Men de kan sin rektala kulturhistoria. Återkommer i ämnet.)

Den här gången förärades vi en rosa vattenkanna som Philippe och Nicolas tyckte skulle passa till vårt rosa balkongmöblemang. Det skär (ursäkta) sig kanske lite, men visst är det väl snyggt ändå?

Nu hoppas jag på lite vintageshoppning med Cillorna i eftermiddag. Och i morgon ska hela härligheten och jag gå till Hamburger Bahnhof och avnjuta Martin Kippenbergers utställning som våra gäster tyckte var identisk med sitt namn: ”Sehr gut | Very good”.

Jag älskar henne alldeles särskilt för hennes krönikor i Expressen och nu senast för programmet ”Jenny Strömstedt” i TV4, där hon tillsammans med Maja Ivarsson gör en ”Blachman” – det vill säga bedömer en inför dem stående naken mans företräden på samma sätt (tja, jag vet inte egentligen) som de där gubbslemstöntarna i Dansk Rikskringkasting. Se det snart, sen börjar det kosta. För hon är värd det.