…i svensk press just nu är jag. Dels kastas jag mellan återfall i svinkoppor och lunginflammation och har till och med tvingats sjukskriva mig några dagar för första gången sedan 2001. Dels har jag åkt lite hit och dit i landet och rentav nästan utomlands för att sälja böcker eller i alla fall ”varumärkesbygga” på ett någorlunda anständigt sätt – känner mig som en hostande gammal cirkushäst som gör sina mer eller mindre slitna piruetter och levader i manegen.

Nu senast var det kryssning till Åland, tja inte för att vi gick i land i Mariehamn, grejen är ju att man ska kunna köpa taxfree. Med Alexandra Charles skapelse 1,6-miljonersklubben och nu även 2,6-diton för de inte fullt lika gamla kvinnorna. Om och för ”kvinnors hälsa” ur ett genusperspektiv – hur oglamouröst och boring kan inte det låta? Men icke – hela detta projekt med sina otaliga sidogrenar och insamlingar och propagandagrejer är ju så lovvärt och roligt och viktigt och vänligt att man bara kan applådera, jubla och börja gråta.

Om jag som ung, vänsterbister punkkällarfeminist i fertil ålder örr kunde vara lite nedlåtande mot ”opolitiska” organisationer som Kvinnor kan, är jag nu bara full av beundran för folk som håller ut och driver grejer som 1,6-miljonersklubben. LIksom Kvinna till kvinna, Fredrika Bremer-förbundet, Kvinnor för fred, RFSU, RFHL, och naturligtvis Feministiskt initiativ (samt så klart nätblaskan Feministiskt Perspektiv).

Dessa organisationer är ju helt fantastiska, fatta hur dessa fruntimmer sliter utan minsta korruptionsskandal eller jävla ”guldfeber”. Vi är mysigt postklimakteriella och inte längre helt medelklassliberalvita, utan penetreras av och/eller samarbetar med en massa smarta blattebrudar från ”utanförskapet” i förorterna. Och så vidare, allt kan hända.

Fittstimmen lever alltså och simmar vidare. Den sorgliga klyfta mellan generationer som Susan Faludi skriver om i senaste Arena känner jag inte igen från Skandinavien. Inte heller Kristina Hultmans deppiga analys om svensk feminism häromleden (ej på nätet). Läs hellre om de goa gamla fittstimmarna i gårdagens DN här.

Enhetsfront, alla de där gamla drömmarna från 70- och 80-tal om en gemensam och i grunden dessvärre hierarkisk och konform organisation, ett systerskap utan sprickor i härnad mot ”mansmedierna”, är överskattat. Först när muntert grälande kvinnor och allehanda lhbtq-typer – ”kulturmarxister” om ni så vill – fyller spalterna och sajterna är vi på rätt väg. Inte den enda autostradan, men många små okej gerillastigar.

Säkrast på detta i svensk press just nu är jag. Nu ska vi bara propagandera och samarbeta ännu bättre med våra utländska systrar, bröder och höns. Sluta gny. Börja gnägga!