Om jag alldeles nyss kände mig framgångsrik, snygg, älskad och snart nog förmögen – köpte en ny dyr Samsonite på Göteborgs central för Unni Drougge att sedermera beundra – har jag nu tagits ner på jorden. Läste exempelvis Adam Svanells lysande rysare om läget i bokbranschen i Fokus, finns på nätet här, och insåg att vi småspelare med upplagor på 2 500 ex läggs i nån sorts icke sälj-hög och aldrig får en chans mot Zlatan och de få bästsäljare som förlagen verkligen satsar på. Inte ens etablerade författare som Theodor Kallifatides lär räknas med nu för tiden.
Sen var jag heller inte nämnd i Cecilia Hagens roliga dokument om mässan i dagens tidning, och då hade jag ändå på mig ganska så snygga outfits mest hela tiden. Kära nån. Jag skulle då ändå gärna byta min utmärkta kultursideskritik mot Kajsa Ingemarssons upplagesiffror. På grund av orsak. Och kärlek.
Du måste ha agent, säger då vissa som vet. Nej inte alls, det behövs inte, säger då Bengt Ohlsson på den där härliga författarmiddagen på Börshuset som jag nästan missade eftersom göteborska taxichaffisar inte hittar ens i centrum. Men vad sjutton, jag är så glad att jag fick komma dit och fram. Och se både Linn Ullman, prata lite med Nina Björk och hälsa på den som vanligt magnifika Suzanne Brøgger. Det kan man leva på länge.
Precis som på den nagelvårdskunskap som min före detta terapeut och numera väninna Villemo Rantzén vidarebefordrade på resan ner till Göteborg, tack vare Lasse Åberg som vänligt lät oss byta platser så att vi kom bredvid varandra. Man ska absolut inte fixa med klister utan använda naglar av arten ”press’n'go”, man bara trycker fast dem på något i det närmaste ranelidskt mirakulöst sätt. Jag älskar intellektuella fruntimmer som ger skönhetsråd helt i onödan. Jag älskar alla andra heller. Eller också.
Och till ”stettinger” som har kommenterat mitt senaste blogginlägg och kritiserat Ingmar Karlssons Israel/Palestina-bok: jag har inte läst den och har ingen åsikt. Men min bekant sa att Göran Rosenberg var onödigt tjabbig i debatten med honom. Och som själv mosad i diskussion med Rosenberg 2001 tyckte jag lite långsint att det ändå var värt att berätta om.
I vilket fall är jag en jävla mes. Till skillnad från Unni som gav Jan Guillou fingret tvärs över folkmassan. Det skulle jag aldrig våga. Guillou log bara spefullt och charmigt tillbaka, vad jag förstod. Som jag beundrar icke konflikträdda kvinnor! Som oftare ger skönhetsråd än tipsar om vapenvård och viltjakt.
