Ett dubbelutskick av Barbro Lindgrens senaste bok Även en ihålig nöt vill bli knäckt råkade medföra att både Maja Lundgren och jag skrev en recension av densamma. Hennes publicerades här. Min egen klistrar jag in nedan.

En annan bok som jag gärna rekommenderar, men som jag är orolig för att förlaget inte har skickat ut till landets redaktioner som man borde, är Nina Södergrens Högt ärade trana. Det är 239 underbara sidor med ”Nya dikter och urval av tidigare posei” med ett fint förord av Lennart Sjögren och vacker omslagsbild av Ninas dotter Maria Södergren. Hittills och vad jag vet endast omskriven i Ölandsbladet, dock endast på papper. Beställ den på exempelvis Symposions hemsida. Mer vågar jag inte säga på grund av jäv. Jag känner Nina från bland annat Nina-klubben (där även N Burton är med) och som Ölandsgranne, och älskar henne både som poet och människa.

Och apropå min egen Nina och egna bok Hästar, män och andra djur inför vars recensionsdatum 17 september jag självklart bävar, så har Anneli Dufva på P1:s kulturredaktion redan varit god nog att omnämna den som ”kul och klyftig”. Å så mallig jag genast blev!

Men okej, här kommer reccen av Lindgrens bok:

TANKEBOK
BARBRO LINDGREN | Även en ihålig nöt vill bli knäckt | Karneval, 162 s.

Året är 2011, månaderna februari till november, och i den stora världen dödas Usama bin Ladin, skjuts ungdomar ihjäl på Utøya och flyr japanerna Fukushima. I den lilla, hemma hos Barbro Lindgren, promeneras och läses och tänks och skrivs det.
Som vanligt, alltså. Men ändå inte, om än den lindgrenska stilistiken och lakoniska humorn känns igen från tidigare rapporter från Glömminge på mellersta Öland. Och trots att hunden Mimmi och dyngbaggarna fortfarande är med handlar det nu mindre om märkliga typer på landet och mer om döda manliga mästare. Liksom om Barbro själv förstås. Om kulturen och naturen, livet och döden – den stora tragedin som ska sluka oss alla. Men ingen kan som Lindgren omfatta densamma med en sådan bister munterhet. Så, tätt intill två spindlar, en bärfis och människans genetiska likhet med abborren, konstaterar hon:
”I fråga om själva livet, så gäller det väl att göra det bästa av en omöjlig situation. Såvitt jag förstår kan ingen filosof motsäga mig där.”
Herrarna i fråga är bland andra Hegel, Kant, Heidegger och Sokrates; men bäst gillar Barbro Baudelaire, Kierkegaard, Nietzsche, Pessoa, Schopenhauer och Sartre – som hon dock före läsningen av Självporträtt och Orden trodde vara en lika stor ”mallgroda” som Simone de Beauvoir.
Hon citerar ymnigt, och problemet med att anmäla den här boken är att man själv vill citera både citaten och hennes egna vidarefunderingar, hejarop eller genmälen. Hela den lilla boken blir full av understrykningar. Man vill läsa högt, man vill läsa om, slå följe med Barbro i Strandskogen. Titta på bonden Svens tjurkalvar och försöka sätta sig in i ”även mycket små flugors problem”. Övertyga författaren att hon inte är en så eremitartad stoiker som hon vill tro, utan i själva verket en nog så tjosan sällskapsmänniska med tro på såväl kärlek, lycka som romantik.
”Ät, drick och var glad, för rätt som det är, så är du död”, som hon citerar ”ultrahedonisten” Aristippost – ”en tidig variant av ’Hej tomtegubbar slå i glasen’”.
That’s the spirit! Då spelar det ju heller ingen roll att hon tvingas avsluta med att hon ”numera förstår mindre än någonsin. Inte förrän nu har jag förstått hur fullständigt obegripligt allting egentligen är”.
Och då förlåter jag ett par onödiga korrfel och att hon kallar Kafkas Förvandlingen ”långtråkig” – det är fullständigt obegripligt.