”Nu när Sommarplågan är över slipper man riskera att knäppa på P1 och drabbas av en eller annan entreprenör som gör ohöljd reklam för sin unika personlighet genom att spela Frank Sinatras ‘My way’”. Så skrev Jonas Thente i DN i går, och det är inte utan att man förstår honom.

Men den avslutande trion var inte dum och dålig utan bra och rolig: Amanda Svensson, Marie Göranzon och Henrik Dorsin. Dessutom politiska. Lite extra fick jag och säkert också Gunilla Brodrej fnissa under Amandas program, eftersom vi har haft hennes pappa Per Svensson som chef. Han blev alltid smått irriterad när vi kom dragandes med vår räknefeminism på redaktionen – nu har vi haft XX artiklar av män och Y stycken av kvinnor på ZZ dagar, etc. Erkände ibland att han bara var intresserad av krig och arkitektur. Och så fick han en stenhård underlivsfeminist till begåvad dotter! Så går det när man inte är tillräckligt nervös. Eller nåt.

Lyssna hur som helst på de sista Sommarprogrammen här. Och på det sista Surdegshotellet i Godmorgon, världen!, det var himla kul.

I dag utmärkte sig – som alltid – Mia Blomgren i Tendens med första avsnittet i sin serie om ”white trash”. Liksom Nordegren i P1, efter sommarlovet ettrigare än nånsin. Enda skönhetsfläcken var när den gamle hedersknyffeln Hannes Oljelund sa nåt i stil med att karaktärerna var karaktärslösa i nya Dallas. Hallå, på svenska heter det inte karaktärer utan rollfigurer! Roller, gestalter eller personer funkar nog också. Men därvidlag är väl slaget förlorat, precis som kampen mot media i stället för medier.

Men kan vi ändå inte enas om att det heter en racket, flera racketar? Och varken ett rack eller ett racket eller det racketet. Sen är det ju många som inte kan skilja på vare sig och varken heller. Eller va?