Efter en extremt stressig Expressenvecka med byte av CMS – alltså det innehållshandhavande webbpubliceringssystemet – och simulering av sjukdom bland somliga kolleger har jag äntligen lyckats ta mig in på bloggen igen och dessutom kommit underfund med dess kommentarsjox (vilket jag snart ska ta itu med).

Det vill säga: man är på högvarv. Man kan knappt sova middag. Vaknar i ottan och skiter i sina djur.

Man stressas av när redaktionskamraterna börjar städa sina skrivbord, detsamma när sonen inte städar något whatsoever. Man stressas när jag i morse å ett litet möte såg hur SUPERSNYGGT det är på Norstedts förlag, Riddarholmen, så chockad blev jag att jag inte kom mig för att ta bilder på allt som var så putsat och färgglatt och ordnat och rent och skinande och överhuvudtaget vackert och stilfullt.

Men när jag kom hem till redaktionen igen tänkte jag om. Det är ju så här Expressens redaktionsmiljö ska se ut:

Och då blev jag liksom lite lugnare. Å ena sidan.

Å den andra blev jag nervös igen när jag kom hem till hemmet och såg sonens städse slutna boudoir:

Och detta är ändå bara en detalj, allt ligger inte i soffan utan dessutom på golvet eller i sängen, särskilt pizzakartonger och handdukar och gamla tallrikar med intorkad yoghurt och ruttna russin.

Sen åt vi hämtpizza och grälade och slängde käft i största allmänhet. Varvid jag kom på att det är rätt okej med kaos så länge man kan fucking prata om det, något som i alla fall Gunilla Brodrej kommer att hävda på måndagens ungkultursida. Den bästa estetiken innefattar även skrutt och skräp och grus på golvet, sen kan Axess säga vad de vill. Och jag ser numera min son som en kommande arvtagare till Carl Johan de Geer, den jämte tyvärr avlidne Håkan Alexandersson vår nations främste skräpestetiker. Eller om gossen kunde bli jurist, ordvrängare, förhandlare eller disponent nånstans?

Ibland mår man faktiskt bäst i igenväxta landskap. Samtidigt som man mår lite illa. Var det inte Lars Norén som skrev något i stil med att ”Som alltid när jag mår dåligt mår jag lite bra också” – eller om det var alldeles tvärtom?

Har fortfarande inte hunnit reda ut strulet med kommentarerna här på bloggen, förlåt mig.

Är dessutom så förvirrad av det här konstiga samhället vi bebor, om det så gäller överklass- eller underklassafaris (läs Ann-Charlotte Marteus om det senare på dagens ledarsida). Av att lyssna på ovärderliga Konflikts reportage om skatteflykt av gargantueska mått där rika svenskar i Schweiz bara rycker på axlarna åt försöken att komma åt pengarna i skatteparadisen samtidigt som man – alltså jag – ligger i en för åtminstone mig helt obegriplig konflikt med Skatteverket om kaffepengar. Plus då Lars Hermanssons senaste Biblioteket om pengar och litteratur och litteraturkritik och kommersialism. Och allt ofrivilligt företagande och f-skattande hitan och ditan i allsköns branscher (Kaliber).

Så undras det varför vi kulturkoftor måste vara vänster? Med vänster avses då alla som står en enda centimeter till vänster om extrem nyliberalism och förespråkare för nattväktarstaten. Liberaler och kulturkonservativa inkluderade. Säkert också många kristdemokrater och antagligen även Bengt Ohlsson som vad jag förstod mest svarade ”hoppsan” på sitt senaste debattinlägg i DN. Läs hellre hans roliga krönika om namnteckningar.

PS. Annars har jag ett rätt okej samt vällagrat reportage om vinylskivor och samlande på dagens kultursidor.

Hej där,

jag försökte nu äntligen ta mig tid att begrunda och svara på de för det mesta bussiga och kloka kommentarer som på senare har inkommit på dessa mina bloggposter – men sedan Expressen har ändrat kommentarsjoxet till något som kallas Disqus0000000000000000000000000000000000000 (burmakatten Torils egen kommentar) kan jag inte logga in och se dem i sin helhet, det är himla skumt och jag ber om ursäkt.

Men jag ska snarast (i kväll, hoppas jag) konsultera bästa möjliga support för att lösa detta penibla problem.

Och jag som gjorde detta för att något lite dämpa mitt plötsliga idéflow om nya hybriska böcker och texter och projekt som råkade uppkomma efter en sällsynt stressig dag på redaktionen där de flesta var antingen frånvarande eller sjuka eller både och, samt lika vimsiga som i tisdags då vi ändå kunde skylla på bakfylla från kulturprisfesten i måndags.

För övrigt rekommenderar jag Jan Gradvalls krönika om Thåström i dagens DI Weekend, som dock inte tycks finnas på nätet.

Jösses, vad modig och duktig Duraid al-Khamisi är i Bagdad. Och vad sorgligt det är, vad tråkigt det är att ha rätt som vi vänstervridna, nollpoppis USA-kritiker och Södermalmsartade tillika maktlösa kulturelit ungefär alltid har. Hör hans senaste rapport i P1 här.

Sen blev jag ännu deppigare och ännu mer förvirrad efter att ha läst men knappast förstått tidskriften Axess osammanhängande och okunniga anfall på allt slags feminism i dag.

Då kan man emellertid muntra upp sig med det muntra manshatet i Carin Mannheimers pjäs Fyra fruar och en död man. Fenomenalt festligt och fyndigt. Lyssna här.

Livet är ett jävla skit, och nu har vi baxat det ända hit. Stickan är död. Och en av våra främsta ideologer och syndikalistiska inspiratörer och ledare – våran Dirk – ligger på SÖS med opererad hjärtklaff. Han var i Teheran 1979, han var med och startade Kapsylen och Kafé 44, han drömde om – och delvis skapade – ett annat samhälle. Ett lokalt community, åtminstone. En sammanhållning på östra Söder före den totala gentrifieringen.

Du behöver ingen firma om du inte ska fuska, sa en annan vänstervriden vän till mig för många år sedan. Och i 25 år har jag lyckats halvtidsfrilansa och dra av mina skrivare och bläckpatroner för allt jag har gjort utanför Expressen. Så icke längre. Kanske 300 spänn för porto (som om jag brukar posta mina manus!). Nada más. Eller 1 500 kronor för nån resa, skrivet på en annan sida av det sexsidiga bludder som numera regelbundet skickas mig från en kafkaesk dam i Örnsköldsvik.

Jag börjar gråta och allt är i en oordning. Momsa med 25 eller sex procent, det är ju fan obegripligt?! Skriva sura fakturor med hot om räntestraff?

Jag slutar gråta när jag läser om hur Jeanette Bonnier säger att kulturmänniskor inte ska behöva vara egenföretagare i Kleenis underbara intervju.

Sen pratar jag med Eric Erfors på ledarredaktionen, hör på Kalibers superreportage i P1 om ofrivilliga företagare och möter Rune, revisor och vänster, i stallet. Ägare till Daphne, en förtjusande häst. Jag måste bilda aktiebolag – det är enda lösningen. Kan låta bolaget hyra arbetsrummet i hemmet av mig själv på något vis. Bli vd och styrelseledamot. Ha ha!

Varvid jag lär bli utesluten ur SAC och Stockholms LS. Just när jag äntligen skulle behöva dem. Det är som om doge allt och alla på samma gång. Men lita på att jag ska dra av allt jag nånsin kommer på och bidra till den underbara statistiken om allt flera, fräscha och tillväxtskapande egenföretagare med 100 000 karensdagar i Sverige.

Hittills verkar Sveriges Radio ha varit skamligt mediesämst på att minnas och förstå Stig Vig. En kort notis på Kulturnytts hemsida, en meningslös intervjusnutt från 1986 på SR Minnen och en ytlig ”analys” i Mitt i musiken: ”Odeltorp skrev enkla texter till lättsjungna låtar.”

Nä, dit tänker jag inte länka. Men jag hoppas att P3 Rock gör ett bättre jobb i morgon kväll.

Och om någon vill kolla in hur coola Dag Vag var när det begav sig, och hur tyvärr töntiga Gyllene Tider, bör se och skratta åt det här Youtubeklippet från Måndagsbörsen. Fatta vilka man ville hänga med.

Usch så en så sorglig dag. Jag har varit helt tagen av Per Odeltorps död och skrev i dag under smärta ihop nedan inkopierade runa som publiceras i morgondagens tidning. För övrigt ber jag om ursäkt för att jag har försummat/inte hunnit med denna blogg; och ännu mindre dess många intressanta kommentarer som jag snarast ska beakta och hoppeligen besvara. Men tills vidare:

Stickan är död och 80-talet rullar in: Gud (som han ju också hette ibland), vad kul vi hade. Vad skön han var, Per Odeltorp. Han kunde sjunga och skoja och spela bas på en gång, han slog alltid vad och bjöd oss fattiglappar på fri bira hemma på Tjärhovsgatan när han hade vunnit på tipset. Han, ja hela Dag Vag under sina glansdagar, spelade jämt. Förutom på instrumenten lirades fotboll, boule och alfapet – vilket ordkonstnären Stickan så klart var mästare på.
Liksom rytm – som vi har dansat till ”Tjockhult”, ”Dimma” och alla andra baktaktande låtar. Minnena väller fram i tidsskadat skick… men visst var det väl så att jag fick körsjunga på en av alla ”avskedsföreställningar”, den på Errols i Göteborg, eller är det bara hittepå ur dimman? Dock vet jag och är stolt över att jag finns i ”Vraket och hoppet”. ”Flickan i kjolen”, det är jag, som ”slår vad om ett ja”. Versen börjar ”Ser du korsen i rader / Det gick visst inte så bra”. Tänk bort kyrkogård och kristendom – jag slår vad om att korsen är kryss på en himmelsk tipstalong.

På fredagsmorgonen säger Håkan Juholt i radio att VU-mötet inte handlar om honom utan om socialdemokratins framtida politik. Alla vet att det är ljug.

Fredag eftermiddag erkänner Carin Jämtin att allt har handlat om Håkan Juholt och att denne har ”lämnat” och behöver vila i Oskarshamn. Men har fortsatt förtroende som partiledare. Nu vet alla att det också var ljug. För redan på natten sprids ryktena om att han avgår i dag med presskonferens i hemorten klockan 15. Vilket han också gör.

Har inte S en hel kader av rådgivare och informationsexperter som borde ha kunnat styra upp detta och ”lyssna in” läget lite bättre? Drivit någon sorts sannings- och konsekvenslinje? Jo. Men vad gör de? Vilka är de? Vad har de i lön?

Det är så himla sorgligt.

Dessutom undrar jag varför alla SR:s podcasts är tomma när man söker dem på Itunes i telefonen. De behövs ju eftersom själva SR-appen bryter samman så ofta.

Det är så himla mycket ingen ordning på något att det är så himla sorgligt. Och då har jag ju inte ännu nämnt vare sig vädret eller världssvälten.

UPPDATERING: SR-poddarna are back on Itunes och man tackar.

Jag såg Gomorron Sveriges kulturpanel i SVT Play taffligt diskutera Bengt Ohlsson oredigerade artikel i DN alldeles nyss. Och mysteriet kvarstår:

För när var nånsin Bengt Ohlsson vänster? Han är en underbar författare och trevlig kille, men politisk analys har aldrig varit hans bästa gren. Dessutom gillar han Guns and Roses av alla punkplagierande band. Eller om det var Stone Roses. Vad jag minns i alla fall. Och så Ramones, dåra. Det är helt okej – men vad fasiken:

Nu får du väl ta ansvar för dina utfall och ställa upp i radio eller nåt vilket som helst random medium?

I samband med filmen om Margaret Thatcher skriver i dag både Erik Helmerson i DN och PJ Anders Linder i SvD om läget för 30 år sedan, då det sannerligen fanns en kulturvänster som avskydde järnladyn. Med Helmersons ord:

”…då kriget var kallt och storpolitiken enkel. Sverige var ganska bra, Sovjetunionen ganska dåligt och duon Thatcher och USA:s republikanska president Ronald Reagan var fru och herr Satan.”

Ursäkta, men här måste föras till protokollet av en som i likhet med många andra unga proggpunkartyper på den tiden kallade oss både feminister och socialister: vi tyckte att Sovjet var rena skiten och åkte till London och Västberlin stup i minuten för att hämta inspiration till såväl musik som mode som politiska aktioner.

Däremot fäste vi ett i efterhand sett oresonligt stort hopp till Solidaritet i Polen, sandinisterna i Nicaragua, FMLN i El Salvador, fritt sex och husockupationer världen över. Samt till den redan då förlorade kampen om kärnkraften, och kanske konstigast av allt: rastafarirörelsen med Bob Marley och till och med socialdemokraten Michael Manley som ikoner.

Därifrån kom vi, därifrån kom vänsterkulturen och all den fina musik som våra nedärvt vänstervridna ungdomar fortfarande lyssnar på. Att Helmerson på sin popvänsterlista inte har med vare sig Clashs Sandinista!,  Ebba Gröns We’re only in it for the drugs, Pink Champagnes Kärlek eller ingenting eller Gudibrallans ”Fy på sig sosse” är andra plumpar i ovan nämnda protokoll.

PS. Heja Randi Mossige-Norheim, den oförtröttliga orättviseavslöjande reportern i P1:s Konflikt. Att hon bara orkar! Låt henne fortsätta! Ät aldrig mer sallad och räkmackor från elaka Eatfood!