Efter en extremt stressig Expressenvecka med byte av CMS – alltså det innehållshandhavande webbpubliceringssystemet – och simulering av sjukdom bland somliga kolleger har jag äntligen lyckats ta mig in på bloggen igen och dessutom kommit underfund med dess kommentarsjox (vilket jag snart ska ta itu med).
Det vill säga: man är på högvarv. Man kan knappt sova middag. Vaknar i ottan och skiter i sina djur.
Man stressas av när redaktionskamraterna börjar städa sina skrivbord, detsamma när sonen inte städar något whatsoever. Man stressas när jag i morse å ett litet möte såg hur SUPERSNYGGT det är på Norstedts förlag, Riddarholmen, så chockad blev jag att jag inte kom mig för att ta bilder på allt som var så putsat och färgglatt och ordnat och rent och skinande och överhuvudtaget vackert och stilfullt.
Men när jag kom hem till redaktionen igen tänkte jag om. Det är ju så här Expressens redaktionsmiljö ska se ut:
Och då blev jag liksom lite lugnare. Å ena sidan.
Å den andra blev jag nervös igen när jag kom hem till hemmet och såg sonens städse slutna boudoir:
Och detta är ändå bara en detalj, allt ligger inte i soffan utan dessutom på golvet eller i sängen, särskilt pizzakartonger och handdukar och gamla tallrikar med intorkad yoghurt och ruttna russin.
Sen åt vi hämtpizza och grälade och slängde käft i största allmänhet. Varvid jag kom på att det är rätt okej med kaos så länge man kan fucking prata om det, något som i alla fall Gunilla Brodrej kommer att hävda på måndagens ungkultursida. Den bästa estetiken innefattar även skrutt och skräp och grus på golvet, sen kan Axess säga vad de vill. Och jag ser numera min son som en kommande arvtagare till Carl Johan de Geer, den jämte tyvärr avlidne Håkan Alexandersson vår nations främste skräpestetiker. Eller om gossen kunde bli jurist, ordvrängare, förhandlare eller disponent nånstans?
Ibland mår man faktiskt bäst i igenväxta landskap. Samtidigt som man mår lite illa. Var det inte Lars Norén som skrev något i stil med att ”Som alltid när jag mår dåligt mår jag lite bra också” – eller om det var alldeles tvärtom?

