Tillbaka i Stockholm under några dagar och jag lufsar runt på Söder i diverse ärenden. Störs av kontrasten mellan alla hipsterfarsor med 8 000-kronorsbarnvagnar utanför ännu en designbutik och alla de rumänska romer som står på knä och tigger med bara några hundra meter mellan sig i korsningen Folkungagatan–Götgatan. Slänger växelpengar i deras pappmuggar och förbannar åter alla under 40 som bara har kort och därmed aldrig kan ge.

Lyckligtvis finns ändå enstaka andningshål kvar. Dit hör Teater Tribunalen, Söderbokhandeln och Blå Lotus. Alla tre ställen där Timo Sundberg, ETC-grundare och nyligen avliden, togs emot med öppna armar. Vid det stambord på Blå Lotus där han fick gratis fika varje dag har man satt upp en fin liten färgbild på honom.

Sen har vi ju kära gamla Kapsylen och Kafé 44 också. Där spelade i går kväll Tant Strul och inledde därmed sin vårturné. Det var te och Tompa Ekens kanelbullar och knökfullt av diggande människor i alla åldrar. Kajsa Grytt, Liten Falkeholm, Malena Jönsson, Nike Markelius och Sebastian Öberg lät fetare än nånsin; det har jag kungsord på eftersom jag råkade stå bredvid Jan Gradwall en liten stund under konserten. En kille med den kredden och tusentals följare på Twitter, låt oss bara hoppas att han sprider ordet!

Själv kan jag bidra med ett par länkar. Lyssna på låtar och se de hittills bokade konsertdatumen här. Hör på en del nyare låtar på Myspace.

Slutligen några ord om rocksexismen:

Jag minns när Kajsa för några år sen efter en nysläppt skiva undrade varför hon inte spelades i P3 och fick veta att hon var för gammal för ”målgruppen”, etcetera. Medan det gick helt bra att spela Pimme och Plura i samma ålder. Därför var det särskilt skönt att se en massa 20-nåntingåringar dansa, jubla, hoppa och applådera till 50plus-gänget i går.

I dagens SvD skriver Sam Sundberg en synnerligen klok krönika om e-böcker, biblioteken och den vettlösa Förläggareföreningen. Den ligger tyvärr inte ute på nätet annat än på medeiarkivet Retriever, så det blir till att rusa ut och köpa papperstidningen. Ett citat dock: ”Risken är uppenbar att förläggarna är i färd med att förstöra förutsättningarna för sin egen branschs överlevnad. E-boken konkurrerar ju inte bara med den fysiska boken.”

Vad beträffar böcker är det som jag redan sagt fullt med opublicerade reccar i vårt publiceringssystem. Så jag lägger in en av mina nedan, den handlar om en riktig men viktig rysare till bok:

MEMOAR/BIOGRAFI

STEFAN GURT | Så dödar vi en människa | Wahlström & Widstrand, 224 s.

Ännu en bok om en son och hans far, bara helt nyligen kom Fredrik Sjöbergs härliga essäbok Varför håller man på?. Stefan Gurts minnes- och tankebok Så dödar vi en människa är dock allt annat än härlig. Den är fasaväckande. Liksom djupt tänkvärd mycket och välskriven.
Så läs nu både Sara Beischers romanrapport från äldrevården Jag ska egentligen inte jobba här och den här boken. Helst på behörigt avstånd från egen eller nära anhörigas sjukdom eller död. Det gör ont nog ändå.
Själv ligger jag nära Stefan Gurt i såväl ålder som erfarenheter av sjuka, dementa, bipolära och döende åldringar. Emellertid är jag inte som han gift med en kines, något som ger ett ytterst intressant perspektiv på den eländeskatalog som detta trots allt är. För är det kanske så att man i Kina har en helt annan respekt för gamla människor och/eller släktingar, samt en mycket större närhet till dem och därmed även en långt bättre omsorg – som åtminstone inte gör de sjukare än vad de behöver vara?

I Kina upplåter man ett rum åt gammelmormor hemmavid, hur trångt man än råkar bo. Om man då inte har tjänstefolk vilar så omvårdnaden vilar på familjemedlemmarnas, främst förstås kvinnors, obetalda axlar. I Sverige har vi vant oss vid att en offentlig – eller för all del riskkapitalistisk – sektor tar hand om henne.
Både Gurts fru Lin och hans svärmor Di-Lan tycker att det är i grunden horribelt att överlämna Stefans pappa Sven till äldrevården. Visst, den gamle ingenjören – vars fru för övrigt och till råga på allt ligger i koma på sjukhus sedan många år efter en trafikolycka – blir alltmer förvirrad efter en stroke och börjar bli farlig för sig själv. Men inte blir han bättre av Caremas omsorger och mediciner.
Gurt går fram och tillbaka genom sin familjehistoria: en till synes rätt tidstypisk och hyfsat harmonisk medelklassmiljö, även om föräldrarna bråkade en hel del och modern kunde få skrämmande utbrott mot barnen.
I likhet med Hans Falks Uppväxt om Kerstin Thorvall ges även glimtar ur en annan tidsanda, ”då man hellre hade affischer än tavlor på väggarna”, och Gurt tecknar även med lätt hand hur relationen med och synen på fadern förändras med åren. Hur han blir mer och mer människa.

Men är detta en människa? frågar Gurt med Primo Levi när han kommer till äldreboendet Skoga och finner sin far halvnaken, ”kämpande med en blöja som korvat ihop sig vid knäna. Hela rummet stank avföring.” I en helt grå atmosfär, ”som i en Roy Andersson-film”.
”Finns det en gräns bortom vilken vi inte längre räknas som människor?” frågar Gurt och svarar att den i Sverige hänger ihop med ålderssegregationen.
”Stefans anklagelse riktas inte mot vården utan mer mot honom själv och mot oss alla.” Så bloggar en uppenbarligen lättad folkpartist i Solna, Anne Utter. Skriver att på äldreboendet Skoga, ”som brukar få gott omdöme”, finns inget att anmärka. Förutom att Utter inte kan stava till Gurt har hon missat en del annat: att äldrevården ingår i ”oss alla”. Att äldrevården angår oss. Alla.

Ni missade väl inte gårdagens Medierna om kvinnohatet på nätet, med upprinnelse bland annat i min kollega Gunilla Brodrejs artiklar om sexismen på svenska operascener? Det var förstås rätt läskigt, men även dråpligt – för det är ju kul att höra inflytelserika herrar som dramaturgen Göran Gademan och redaktören Sören Tranberg stamma, grymta, slå ifrån sig och slänga på luren när Martin Wicklin ringer och försöker intervjua.

När sedan Wicklin får intervjua – i det här fallet Kent Asp som har forskat på svenska journalisters partisympatier – blir det oftast jättebra. Wicklin var beundransvärt listig och envis, och det var nästan förvånande att Asp inte tappade humöret.

Emellertid borde Martin Wicklin eller någon annan i produktionsbolaget Media AB ha tagit reportern Katarina Andersson litegrann i språkörat. För trots det tossiga producentnamnet finns det faktiskt en överenskommelse om att ”medierna” är att föredra framför ”media”. Kan inte ens journalister någon gång lära sig detta? Eller åtminstone vara konsekventa och inte blanda formerna hej vilt?

Den här bloggen har legat i koma under ett par veckor på grund av århundradets kärlekshistoria, men nu har halva historien åkt härifrån så innehavarinnan får försöka skriva den och mig själv hel igen.

Fast det finns så övermåttan mycket intressant att kommentera av det man har läst och framför allt hört att jag inte kan välja, så jag fuskar lite genom att publicera en bokrecension som bara alltför länge legat och köat i vårt överfulla publiceringssystem. Konkurrensen är stenhård, så himla många bra texter och skribenter har vi.

Som till exempel den här:

PASTORAL PROSA

ÅSA MARIA KRAFT | Självpornografi. Akt 1 | Albert Bonniers, 135 s.

Jag har alltid både beundrat henne och haft roligt när jag har läst Åsa Maria Kraft – för hennes poetik, politik, humor, spets och referenser till författarskap som jag själv gillar, till exempel Gertrude Stein. Men den här gången har jag till en början lite svårt att komma in i denna… kärlekssaga, alternativt ekokammare förklädd till ”pastoral prosa”.
Och det beror nog inte främst på att Åsa Maria Kraft i Självpornografi tar sig an ”hen”, ett ord hon ”borde bli ett fan av” trots sin motvilja ”på en rent fonetisk nivå”. Även om det kan vara lite ansträngande att hålla rätt på vem som är vem och hen som är hen i det klassiska erotiskt möte på tåg-tema som boken inleds med.

Men trots att jag inte kan låta bli att gissa att det är en hon som ser och hetsar upp sig över en man blir jag lite osäker över textens dribblande med nivåer där irl blandar sig med det uppkopplade, med ideliga textade tidsangivelser, idéer om loopar, fantasier om Harlequinromaner och påståenden om att man passerar eller inte passerar staden Wroclaw som jag inte har någon relation till – lägg till detta märkliga foton på terrakottaarméer och medeltida manuskript! (Plats för nätsök och kolla i färg.)

Så småningom börjar jag dock inte bara stryka under särskilt snygga och smarta filosofiska och/eller litterära sentenser om livet och det sig själv ständigt kommenterande, parasitära skrivandet och den patriarkala sexualiteten – utan drabbas verkligen av samma yrsel och rus som den lätt maniska hen-berättaren. Vilken bor i Lund precis som Kraft själv och träffar sin nyskilda eller inte nyskilda partner i smyg på namngivna restauranger. Kärlek med djupt bekanta förhinder, allt enligt ”älskarinnemanuset”.
Jag har säkert missat mycket, men kunde räkna upp mängder av lekfulla återklanger och litterära influenser och korskopplingar (Woolf, Winterson, Duras, Christensen…). Samt stolt meddela att jag nu äntligen fattar vad ett möbiusband är och nästan begriper hur det hänger ihop med berättelsens listiga strukturer. Hur som helst är det magiskt att något så konstruerat och metalitterärt kan ända i en upplevelse av autenticitet.

Samtidigt är alltså Självpornografi rena upptäcktsresan – och jag blir extremt uppmuntrad när jag i ett kapitel rubricerat ”ur-Nannas apotek” (något sumeriskt eller babyloniskt om bokens ursprung) vill börja sjunga:
”Har inte bror syster bildning har inte kläder mat vin sällskap har inte Har liv har huvudvärk har dåliga tider…” Det är ju Hair, nej jag menar Nina Simone, den underbara ”Ain’t got no/I got life”. Och jag spelar den på Youtube igen och igen och blir på ännu bättre humör och får stor lust att spåra mig igenom även Självpornografi igen och igen.

Allt är så rörigt och känslomässigt liksom hitochditigt just nu, men jag bara måste utropa vad som inte har kunnat lämna mig i fred sedan i lördags morse då jag självklart lyssnade på Konflikt. Vilket ju alltid är bra, men som denna gång alldeles särskilt berörde en gammal RFSU-are och abortboksförfattare. Handlade om reproduktiv hälsa och växande abort- och preventivmedelsmotstånd i länder från USA till Afrika, och gav en rent medeltida rysningar av fasa.

Så för en gångs skull, även om det kanske känns futtigt: skriv åtminstone under nätuppropet på avaaz.org här. Vi är snart 630 000. Om någon känner till annat man så där knappenkelt man kan göra här i den relativa fridens Sverige, tipsa mig gärna. Men visst ja, man kan ju ge pengar till Kvinna till kvinna också till exempel. Och naturligtvis bli medlem i RFSU.

För övrigt kräver jag än en gång omedelbar upprensning i medieträsket, alldeles särskilt i Sveriges Radio. Vi säger inte ”media”! Det heter ”medier”! Vi blandar inte bägge formerna i samma mening eller text!

Åter har allas vår Benke rutit ifrån om hyckleriet på Södermalm. Han tycker att kulturfolk och mediemänniskor som gärna talar för högre skatter minsann samtidigt trixar och fixar så mycket de kan med sina egna bolag.

Månne det. Men Bengt Ohlsson har uppenbarligen inte hört P1:s och Kalibers utmärkta serie ”De ofrivilliga företagarna”. Gör det.

Eller hört talas om min egen löjliga historia. Efter 25 år som halvtidsfrilans och hederlig a-skattare blev det förra året tvärstopp. Skatteverket vägrade förstå att Expressen inte betalade mina bläckpatroner eller research för den bok som jag har jobbat med under nästan tre halvår. För Norstedts. Som inte på förhand pröjsar mina idéer. Och de kostnader som jag har haft för vilken som helst annan uppdragsgivare såsom frilans var också totalmente odragbara.

Hur många tydligt förklarande brev jag än skrev förstod skatteverkarna och jag  inte varandra. Möjligen kunde jag få 300 kronors avdrag för porto. Som om jag så särskilt ofta postade mina manus.

Konsulterade klokt folk, försökte få smartare människor än jag att övertyga verket om rimligheten i mina små avdrag. Icke. Enda utvägen: bilda firma.

Så blir jag nu tvungen att krångla med konstiga momssatser – sex eller 25 procent? – vilka jag aldrig tidigare har behövt bry mig om.

Så får jag veta att mitt bolag nu kan hyra arbetsrummet i min bostad, eller kanske till och med bostäder, av mitt privata själv. Ytans procent av lägenheten etc etc – måste nu alltså börja räkna ut mina elkostnader, något som jag aldrig tidigare har behövt besvära vare sig mig själv eller Skatteverket med.

Jag hade gladeligen sluppit detta, betalat mera skatt och sluppit krångel. Men nu sitter jag här med Lilla Mamma AB och känner mig direkt uppmanad att trixa och fixa.

Så kan man ge sig på småfisk i stället för stortorskarna.

Så kan man tvinga ut människor ur trygghetssystemen så långt det är möjligt.

Så kan Annie Lööf och Alliansen skryta om hur företagsamt och entreprenöriellt Sverige är, om hur bra det går när det bildas si och så många nya ensam- och småföretag var eviga dag.

Tänk på detta nästa gång du skriver en krönika, Benke. Vi sitter i en fet jävla fälla. Fixa gärna en hedervärd utgång för oss trots allt beskattningsvilliga. Vi är fler än du tror.

Jag klarade mig ifrån högmässan genom att åter lyssna på Johannes Ekmans och K1:s ”Diktens andedräkt kan likna bönens”. Det finns fortfarande inte som podd, men väl i sändningsarkivet. Nu grämer jag bara ihjäl mig att jag inte har en enda diktsamling av Gösta Ågren i hyllan. Jag vill läsa ord som ”det finns i varje jag ett starkare jag, en namnlös segrare” och ”det finns ingen ondska, det är klorna som använder katten” i stället för att sortera mina eländiga pappershögar. Och dessutom verkar det inte finnas ett enda kvitto kvar från 2011, det är helt obegripligt vad allt försvinner och kommer bort jämt och ständigt.

Långfredag. Det pågår någon sorts snöstorm utomhus och inga morgontidningar får man. Då är det tur att man har Flamman och ETC att ta sig an innan man tänkte straffa sig själv ytterligare med att sortera alla de papper som måste ordnas inför deklarationen för det av myndigheterna anbefallda småföretag – Lilla Mamma AB – som jag lydigt men motvilligt har bildat. Det gör mig så illamående att jag knappt kan skriva, men skriver gör jag för att skjuta upp eländet.

Och vatten på min kvarn får jag av ETC. Där finns en utmärkt text av Fredrik Jansson under rubriken ”F-skatteproletariat inget att hylla” – som jag tyvärr inte hittar på nätet, men köp papperstidningen vetja – samt en ledare av Johan Ehrenberg, där han pedagogiskt förklarar varför lönesänkningar inte är någon lösning i rika länder som Sverige.

Tyvärr hittar jag där även nyheten om att Timo Sundberg är död. Läs Johans och Nisse Claessons runa om honom. Så sorgligt. Det är den fjärde begåvade man som jag känner, eller kände, som har gått bort bara i år. Visserligen ledde den förstes död att jag träffade mannen i mitt liv, men nu är jag livrädd för att han också ska dö.

Lika bra att ta itu med alla jädrans papper alltså. Alternativt skjuta upp det några timmar till genom att läsa ut Stefan Gurts fruktansvärt jättesorgliga bok Så dödar vi en människa. Om hans föräldrars fasaväckande sätt att dö.

Babel fortfarande bäst, såg just ännu ett avsnitt och tänk att hon är så snygg nästan osminkad Jessika Gedin! Samt såklart smart och snabb. Å andra sidan är jag skitförbannad på att Kulturradion inte ännu har poddat senaste K1/K2 om Jesper Svenbro och Gösta Åberg. Av Johannes Ekman. Som trots Ekmans  tidvisa gamla gnällighet och det andliga temat är helt jåvla wunderbart. Lägg ut!

och Skavlan sämst. I alla fall det senaste programmet jag såg som var ett heteromanligt rövslickeri av guds nåde. Fy bubblan och dumma dom.