Jag tycker synd om Ian Holloway.
Jag tycker synd om Blackpool.
Men jag gläds än mer med West Ham.
Det är en organisation som håller en nivå för spel i Premier League.
***
Vilken konstig match vi fick se.
West Ham tog ledningen efter 35 minuters spel. Carlton Cole gjorde målet och 1-0 hade vi då med oss in till halvtidsvilan.
***
Sen small det bara till.
Holloway satte halvtidskaffet i halsen av glädje när Blackpools bästa spelare för aftonen, Thomas Ince, plockade ner en boll på ett mycket vackert sätt, kollade upp och rullade in kvitteringen vid bortre stolpen bakom aktuelle VM-målvakten, Robert Green.
***
Efter det tog Blackpool faktiskt över spelet inledningsvis av den andra halvleken efter 1-1-målet. Jag gillar Blackpools sätt att spela fotboll. Man vill hålla bollen efter marken, passa den inom laget och på Barcelona-vis (inga jämförelser i övrigt) hitta instick genom motståndarnas försvarslinje.
***
När det var tio minuter kvar började jag tillsammans med er som följde live-rapporten via SportExpressen under denna match spekulera i att förlängningen börjat redan i den 80:e spelminuten.
Ett mål där och man var mycket nära avancemang.
Än närmre är man om målet kommer i den 87:e matchminuten.
Som i det här fallet.
Ricardo Vaz Té höll sig framme vid bortre stolpen efter att bollen studsat på Carlton Cole framför Matthew Gilks. Portugisen behövde inte göra annat än att ”bara” trycka upp bollen i nättaket fram till 2-1.
***
Därefter fick han visa upp sin vältränade kropp.
Satan i gatan. Cristiano Ronaldo, du ligger i lä.
***
Jag tycker att det vore intressant att se Blackpool i Premier League (på nytt) och jag hade gärna gett Holloway den segern efter denna kanonsäsong han gjort med laget.
Men samtidigt är Hammers en klubb som klarar av äventyret i högstadivisionen på ett bättre sätt. Eller, de har åtminstone bättre förutsättningar. Man är en klubb som har förutsättningarna att överleva och undvika de tre nedersta positionerna i tabellen.
***
Undra hur det känns att stå där som Vaz Té efter matchen, inför 35.000 fans som sjunger klassiska, ”I’m forever blowing bubbles – pretty bubbles in the air” och bara jublar då avancemanget är spikat.
Det går nog inte ens att beskriva.
***
Matt Phillips i Blackpool lär inte vara nöjd med sin insats.
Redan under matchens första 20 minuter lyckades han bränna två frilägen.
Vid det första läget får han bollen för långt ifrån sig och avslutet blir väldigt tamt. Vid det andra gör han allting rätt då han vänder bort sin uppvaktning innan han försöker curla in ledningsmålet, men bollen går utanför. Han borde ha gjort minst ett mål i dag, den gode Phillips.
***
Vad brutal en sådan match måste vara som supporter.
Ja, om man är på den förlorande sidan vill säga.
Att stå där och få en kvittering som i Blackpools fall den här gången och känna hur hoppet tänds. Sen är det 50/50-kamp fram till den 87:e minuten, då allt bara raserar och en ny säsong i Championship väntar.
En del av sporten. Den kan vara grym, den kan vara underbar.
Det måste dock kännas bättre att vinna en sådan match, än att vinna ligan med fyra-fem omgångar kvar.
***
Vi gratulerar West Ham än en gång.
De behövde bara en säsong i Championship för att nå Premier League igen.
Starkt, riktigt starkt.
***
Reading och Southampton.
Där har vi två klubbar till vi kommer att få bekanta oss med. Intressant!
***
Nu blickar vi framåt.
För klockan 20.45 smäller det i München.
Bloggen kommer att lägga Chelsea under lupp, såklart.
Återkommer med tankar inför senare när vi fått officiella startelvor.
Kommenterat