Högskolorna har fått för mycket pengar, kanske utbildas för många alltför länge – den brandfacklan har Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder tänt i en krönika. Läs den här: När spricker högskolebubblan?

Det är en intressant tanke, högskolan som bubbelekonomi uppblåst av studenters förväntan på höga framtida löner – eller på politikers vilja att vi fortfarande ska vara ett land som producerar högteknologisk export.

Och det är förstås viktigt att diskutera hur utbildningen organiseras. Är det måhända så att en massutbildning på högskolenivå inte kan ske efter samma fria principer som det gamla elituniversitetet? Är det rimligt att kräva specialinriktade högskoleutbildningar för hart när varje yrkesgrupp? Det är viktiga frågor som bör ställas, inte minst om man tror att utbildning och forskning är något som faktiskt är viktigt för oss, kanske inte bara som dem som utbildas utan för oss som nation – det blir bättre för alla med ett välutbildat samhälle.

Kostnaderna ska inte heller överdrivas, vi når egentligen inte upp till EU:s rätt godtyckliga mål om två procent av BNP. Högskolan kostar en bit över 50 miljarder, 1,7 procent av BNP. Bara genom att lägga till studiemedlen till studenter – som räknas som en utgiftspost trots att merparten är lån och betalas tillbaka når man upp över två procent.

Grundutbildning vid högskolan kostar knappt 25 miljarder, 10-11 ytterligare går till studielån. I storleksordning som u-hjälpen ungefär. Regeringen och utbildningsminister Jan Björklund verkar just nu sträva mot att den ska kosta mindre.

Mycket talar för att utbildning sällan är bortkastad, bara den har tillräckligt hög nivå. Ett historiskt exempel är den amerikanska ockupationsmakten i Japan som fick för sig att göra om en massa gymnasier till högskolor och kraftfullt öka den högre utbildningen. Det ledde till en överutbildning där alla inte kunde få arbeten motsvarande utbildningen. Man fick en välutbildad grupp som arbeteade i produktionen vilket var till enorm nytta för den japanska industrin, och snart ledde till att dessa verkligen fick ingenjörsjobb, Och det japanska industriella och ekonomiska undret hade skett.

Därmed kan man möjligen lära att det inte är yrkesutbildningen som med nödvändighet är det viktigaste i hägre utbildning, utan en tillvänjning i problematisering och problemlösning. I tänkande.

Därmed är det förstå dumt att spjälka upp utbildningarna med ett enda yrke som mål: vare sig det fastighetsförvaltare eller rektor. I slutänden kommer det – tillsammans med de krav på legitimation och licenser som det krävs – att leda till inflexibilitet och skråväsende. När vi kanske behöver fler frihetsgrader i stället för färre i samhället.

Den svenska högskolan bör knappast se ut som den gör nu. Men jag har svårt att se att det är mindre utbildning som gör susen för Sverige som nation i kunskapssamhället.

Läs även andra bloggares åsikter om högskolan, universitet, PJ Anders Linder, jan Björklund, högre utbildning