Jag ringer Nikos som är ett riktigt litet åskmoln, där han bakfull och jävlig ligger i sin säng. Han har varit ute på krogen och blivit bjuden på drinkar av sina stekar-kompisar hela natten. Dessutom såg jag honom törstigt dricka upp två drinkar som stod övergivna och sorgliga på bardisken. ”Goda, synd att jag inte vet vad de heter, då skulle jag kunnat beställa några själv”, sa han sen.

Jag frågar om vi ska ta vid där vi slutade igår, jag var nämligen tvungen att åka hem i ett brådskande litet ärende redan vid ett-tiden. Men Nikos har inte tid ikväll – istället ska han åka ut och fiska hela natten lång vid någon sjö ute i Åkersberga. Det är nämligen den tiden på året när hans fiskesäsong drar igång. Nikos åker ut och fiskar, blir myggbiten så att han har sår över hela kroppen och sen ljuger han om hur mycket fisk han fångat.

I min intervju med Robin Paulsson visade jag prov på stor fantasi när jag bytte ut uttrycket ”stenkast” mot ”spättekake-kast”. Nu ramlar det in arga mejl från hela Skåne. Jag har tydligen stavat det fel. Det skrivs spettekaka, tydligen.

Läs intervjun som får hela Skåne att koka här.

I måndags åkte jag ner till Malmö för att intervjua Robin Paulsson. I intervjun, som ni kan läsa i dagens Expressen, kallar jag Turning Torso för ”Malmös främsta fallossymbol”. Roligt tyckte jag. Min mormor, däremot, var inte lika road.

Mormor: Tycker du inte att Turning Torso är spännande?

Jag: Nej, inte särskilt mormor.

Mormor: Du kanske har rätt, kanske är det inte så spännande när jag tänker efter, det där tornet.

Jag: Eller, det är väl inget fel på det.

Mormor: Nu när du säger det så är jag och Bengt också ganska trötta på det.

Jag: Jag förstår det.

Mormor: Ja.

Jag sitter försjunken i Dagens Nyheter på Odengate när en kvinna slår sig ner bredvid mig. Hon börjar tilltala mig och jag svarar vänligt men kort på hennes små kommentarer. Hon har en åsikt om allt. Vädret – hon tycker att det är fint. Kaffet – det smakar bra. Bilisterna – de kör för fort. Sommaren – hon längtar efter den.

Jag blir mer och mer irriterad. Jag har mycket svårt för människor som tilltalar folk som läser. Till sist svarar jag inte alls, utan fixerar tidningen med blicken. Men jag läser inte eftersom kvinnan hela tiden ansätter mig med sitt kacklande. Hela tiden får jag gå tillbaka i texten och börja om. Efter en stund reser hon sig upp och går. Och jag fylls av samma lättnad som när man dragit en sticka ur fingret eller stapplar ut från Folktandvården med hela käften bedövad.

En lite äldre dam med en liten hund slår sig ner på hennes plats. Varenda gång någon cyklar förbi på Odengatan skäller hunden hysteriskt så att det slår lock för mina öron. ”Så reagerar man när man har blivit påkörd som valp”, säger kvinnan och nickar och börjar berätta historien om hur den förbannade hunden blev påkörd av en ondsint cyklist för flera år sedan. ”Lisa är traumatiserad”, slår hon fast.

Fler människor strömmar till uteserveringen. Nya cyklar passerar och Lisa för ett jävla liv och reser ragg. ”Jo jo, så går det när man en gång blivit påkörd”, säger tanten högt varenda gång och kliar Lisa på ryggen.

Jag är ledig och dräller på kaféer dagarna i ända. Idag stötte jag på Anitha och hennes utomordentligt trevliga vän Malin på Odengate. De förklarade att de vanligtvis förlägger sina fikor på ängsliga Non Solo Bar, längre upp på gatan, men efter att ha upplevt Odengate nu kastar om sina vanor. Sedan berättade vi Zlatan-historier för varandra. Alltså, om de gånger i livet man haft med honom att göra. Jag drog min, när jag som en riktig dåre stod och smekte hans rygg inne på Café Opera häromåret. Det är ett fint minne.

Precis när jag ska gå får jag syn på mig själv och min damfrisyr i spegeln. Jag känner som jag inbillar mig att elefantmannen kände när han kontrollerade sitt utseende före en föreställning då han for runt och visade upp sig på cirkus. Det blev ett jävla liv när han visade upp nyllet på de där manegerna, sägs det. Jag springer tillbaka, tar en klunk whisky till, stannar till vid datorn, skriver det här, och sedan springer jag fort som fan ut ur lägenheten – noga med att inte fastna framför spegeln.

Jag ska gå ut på krogen. Det är ingenting jag planerat att göra, utan detta sker helt sponant. Plötsligt omfamnade jag livet, tog en tablett mot uppblåst mage, hävde i mig ett glas whisky och väste ”Man lever bara en gång”. Nu väntar jag på en taxi och har så mycket vax i håret att nacken faller framåt. Jag vandrar runt med gamnacke och fastnar mot saker och ting när jag vidrör dem med huvudet.

Jag får syn på ett brev på min chef Kai-Anders Nilssons skrivbord och snor åt mig det utan att blinka. Handstilen är märklig, ålderdomlig. Som om avsändaren var Axel Oxenstierna och brevet kommit med ryttare från något slagfält i 1600-talets Tyskland. Detta är ett sätt att skriva på som inte hör hemma på den här sidan den Westfaliska freden, tänker jag medan jag försöker tyda de snirkliga bokstäverna. Jag ser längst ner till höger att det är författaren Björn Ranelid som sänt brevet till Kai-Anders.

Jag stoppar ner den kunskapen i min packning med information jag bär med mig om den gode Kai-Anders och smyger iväg till min plats.

Från: Christine Meltzer

”Hej Pascal, tack så mycket, det blev en jättefin intervju”.

Anledning: Jag intervjuade Christine i Expressens lördagsintervju och hon var nöjd med resultatet. Vid tillfället vi träffades var hon däremot inte alls road av mina konster, utan menade att min text skulle ge henne svår ångest när den publicerades.

Från: Daniela Holm-Verzola

”En öl med mig?”

Anledning: Daniela ville dricka öl med mig ikväll. Jag glömde både att svara och tacka nej.

Från: David Lillemägi

”Ska ta det muntligt i The Voice.”

Anledning: David Lillemägi ska vara med i radio imorgon bitti och ska prata om mig och min blogg. Jag undrar vad han ska säga för dumheter men han vägrar avslöja detta i förväg. Oavsett: det kittlar i mig när jag bereds plats i etermedia på det där sättet.

Jag har klippt mig, och jag ser fan inte riktigt klok ut. Jag väcker anstöt bland medmänniskor och när jag vandrar gatan fram. Och inte bara bland människor, även en hund på Hagagatan skällde och morrade ilsket när jag passerade den för en stund sedan.

Samtal mellan mig och min morbror:

Han: Kul med löpet i helgen om de där lyxeskorterna!

Jag: Tack, vad kul.

Han: Det är klart, men du, jag tänkte på en sak.

Jag: Jaha?

Han: Den där bylinebilden du har…

Jag: Ja?

Han: Du ser faktiskt för jävlig ut på den. Nu har du två val: antingen byter du bild eller efternamn.

Jag: Jo, jag ska byta.

Han: Gör det, alltså jag skäms. Du förstör för mig också. Förstår du? Jag jobbar för FN, jag kan inte gå runt och säga att vi är släkt om du ser ut på det där sättet.

Jag: Ja, jag fattar, jag byter.

Han: Bra.