Jag sitter bakfull och svag, klädd i gårdagens kläder, på ett kafé jag tidigare inte besökt. På väggarna hänger tavlor av suddiga skyskrapor och broar. Det finns inga tidningar att läsa i hela lokalen. Det enda som finns att göra är att sitta vid de vingliga borden och titta rakt fram. Några ungdomar i läderjackor och vårdslösa frisyrer dricker juice i ett hörn. En mamma har packat upp ett bröst och en bebis par bord bort. Ett äldre par sitter tysta och tittar ut genom fönstret.

Servitrisen är skrikig. Hon skrattar hysteriskt så fort hon blir tilltalad. Varenda beställning är ett skämt i världsklass för den flickan. Jag sitter mitt i lokalen – några meter från henne – fast i stormens öga. Jag förbannar varje kund som kommer in. Varenda gång hon fnittrat klart och gapar tillbaka ett svar är det en våg av höga ljud som rammar mig fullständigt. Jag klamrar mig fast vid mitt lilla bord och försöker bara hålla mig flytande.