Jag har en gammal dam här i huset som jag ibland stöter på i trappen. Hon är skör, den gamla damen. Ändå envisas hon med att gå upp till första våningen där hon bor. Då och då måste hon stanna upp och pusta ut. Ibland sviker minnet och hon minns mig inte alls då vi ses. Andra dagar nickar hon igenkännande, lägger huvudet på sned och spricker upp i ett bedårande leende när jag trycker mig mot väggen för att låta henne passera. Jag blir så glad när jag ser hennes ansikte lysa upp på det där sättet.
När vi talas vid anstränger jag mig ibland för att försöka få en skymt av den flicka hon en gång varit. Nu är det jag som lägger huvudet på sned, medan jag försöker släta ut de där fårorna från hennes ansikte och räta på hennes rygg. Jag tänker att det måste ha varit en värld mycket annorlunda och avlägsen den vi nu bägge verkar i.
Någon gång, för många år sedan, stod ett par lyckliga föräldrar och betraktade hennes fridfullt sovande ansikte. Några år senare kammade en mor med försiktiga drag hennes hår, tog hennes lilla hand i sin och ledde henne till hennes första skoldag. Kanske grät hon den dagen, den lilla flickan? Ytterligare några år, och samma föräldrar sitter vid köksbordet med bultande hjärtan och kastar ängsliga blickar mot vägguret som tickar. För varje sekund slår deras hjärtan tre, fyra slag. Ljudet av en nyckel i dörren om vrids om. Hon är hemma! Deras lilla flicka, som nu är en ung dam för allas ögon än deras, är äntligen hemma och hjärtslagen går från galopp till trav. Ändå skäller de på henne den kvällen.
Men de är borta nu, lilla damen har blivit ensam och får klara sig själv. Föräldrarna är svartvita porträtt med allvarsamma miner och ålderdomliga kläder, upphängda på en gulnad vägg. Fotografens namn har fallit i glömska, men signaturen är skriven för dödens stadiga hand.
