Olympiastadion i London har tömts på folk.
Jag ser hur person efter person går härifrån och tänker att arenan aldrig känts så här tom förut. Aldrig någonsin.
Den sista friidrottskvällen är över.
Det är tyst här.
Vrålet från 80 000 personer har till slut lagt sig och det skulle kunna vara ett vackert ögonblick, men det känns mer sorgligt.
Det är färdigtävlat här. Det blir inga mer magiska ögonblick. It’s over.
Men avslutningskvällen blev i alla fall fantastisk. Kanske inte för Emma Green Tregaro, men för många av oss andra.
Publikens jubel när Mo Farah sprang hem guldet på 5 000 meter var det värsta jag har varit med om. Öronen var nära att klappa ihop och tacka för sig. Det lät mer än när Håkan Dahlby pangade hem det där silvret borta vid Royal Artillery Barracks (och då tjöt det i öronen när man gick därifrån).
Jag och kollega Nicolinn Nilsson bara stirrade på varandra – och gapade.
Han förtjänade det här, Mo, men jag kan inte låta bli att fundera över var Ibrahim Jeilan håller hus. Jag saknar honom – och hans engelska.
Någon timme efter Farahs uppvisning så klev fyra män från Jamaica ut här på löparbanan och sprang snabbare än vad fyra män någonsin gjort. Världsrekord på 4×100 meter och jag fick följa det över axeln på Emma Green Tregaro.
Det var ett märkligt ögonblick. Lycka och sorg.
Emma berättade om sina skadade fötter. Både höger och vänster. Och man kan inte annat än lida med henne.
Vi har liksom haft nog med skadeproblem inom svensk friidrott nu. Både hon och Ebba Jungmark dras med smärtor och tvingas till vila efter OS.
Det är bara hålla tummarna för att deras kroppar läker så snabbt som möjligt – och att man hittar någon lösning för att minska antalet skador på våra friidrottare.
För vi har liksom inte råd med det här.
Nej, jag packar ihop och lämnar Olympiastadion nu – för sista gången.
Tack för allt, min vän.

Emma Green Tregaro och Ebba Jungmark har fruktansvärda säsonger bakom sig.
Men i kvalet i torsdags så skiljdes tjejerna åt.
Ebba rev ut sig på 1,85, kunde inte hålla tillbaka tårarna och fortsatte vandringen i mörkret.
För Emma vände det.
Hon var felfri upp till 1,93, där hon kunde kliva åt sidan och konstatera att hon var klar för OS-final.
Det såg så enkelt ut. Som om det ska göra i ett kval.
Men i själva verket var nytt årsbästa med en centimeter – och jag tror att hon hade en känsla av lättnad när hon lämnade arenan.
Det stämde. Äntligen. Formen finns där. Till slut.
Hennes chanser i finalen? Till att början med är det fem tjejer som redan i år har varit över två meter.
Senast Emma var över den drömgränsen var 2010.
Utöver de fem tvåmetersdamerna så finns det tre till i startfältet som har hoppat högre än Emma den här säsongen.
Ni hör själva, det blir tufft det här. Allt Emma kan göra är att gå in och ta ny kliv tillbaka mot sitt forna jag, tillbaka mot toppen.
Det enda jag hoppas på i kväll är egentligen ett bra resultat från Emma.
Att hon ska göra en insats som hon är nöjd med.
Inga tårar.
Och vem vet, om Emma Green Tregaro hittar rätt – och några andra klappar ihop – då kanske hon står där med en medalj runt halsen.
Chansen finns fortfarande.
Drömmen lever.
***
Till sist: Några ord om triatlonkaoset.
Jag vidhåller att Tomas Wiker borde varit mer uppmärksam när han granskade målfotot.
SOK-pampen Stefan Lindberg höll en väldigt pedagogisk presskonferens i dag där han förklarade hela situationen och förklarade varför man hade överklagat hela vägen till CAS.
Det finns alltså inget bevis för att Nicola Spirig vann loppet. På målfotot kan man inte se det – eftersom den ena kameran var sönder.
Då är det enda rätta att låta dem dela på guldet.

Hon fick inte till loppet alls.
Tempot var lågt och Abeba Aregawi hamnade mitt i klungan. Där låg hon och tuggade hela vägen in på upploppet – där krafterna tog slut totalt. Kanske var det den där incidenten som sänkte henne?
Asli Cakir Alptekin och Gamze Bulut kunde enkelt springa hem dubbeln för Turkiet.
Precis innan målgång blev Abeba även passerad av Maryam Yusuf Jamal och Tatjana Tomasjova och det blev till slut en snöplig femteplats.
22-åringen gick rakt igenom den mixade zonen och jag förstår hennes besvikelse.
***
Hemma i Sverige var den stora snackisen inte helt oväntat – doping.
– Jag är mycket förvånad. Hon går från 4.18 till att bli olympisk silvermedaljör på en säsong. Det känns inte bra, sa Anders Gärderud i SVT.
– Det är en fullständigt onaturlig utveckling. När det uppstår måste det mötas med misstänksamhet även om man vill ha bevis innan man uttalar sig tvärsäkert.
Gärderud pratar om Gamze Bulut.
Hon har alltså förbättrat sitt personliga rekord med 17 sekunder på ett år. Det är …overkligt bra.
Cakir Alptekin, guldmedaljören, har redan varit avstängd för doping i en vända och hennes rykte i friidrottsvärlden är inte det bästa.
Den här finalen lämnade på något sätt en äcklig smak efter sig.
***
Abeba Aregawi är fortfarande ung och har många år kvar i världstoppen. Enligt löften från IAAF ska hon få tävla för Sverige efter OS – och det ska bli spännande att följa.
Jag kan redan nu sätta en hundring på att hon vinner OS-guld i Rio 2016.
Och jag ser framför mig hur firandet efteråt – med den svenska flaggan – kommer att bli alldeles magiskt.

Inför OS fick jag i uppdrag att ranka Sveriges medaljhopp i London.
Jag tänkte inte ens på handbollsherrarna.
Staffan Olsson och Ola Lindgrens gäng var helt under isen. De åkte på stryk mot Montenegro och misslyckades med att kvala in till VM. Ett jättefiasko.
Dessutom tjafsade Kim Andersson och Kim Ekdahl du Rietz med varandra efteråt. Den stora ledaren och den nya stjärnan.
Det såg väldigt mörkt ut, helt enkelt.
Två månader senare står samma lag i en OS-final.
Det är fullständigt galet och jag förstår verkligen inte hur det har gått till. Vem är geniet bakom den här vändningen?
Hur som helst är den en läxa om att man aldrig ska ge upp – och att man med en grupp människor kan bygga någonting som är oerhört starkt.
Jag trodde att de sista dagarna på OS skulle bli sömniga. Att man bara skulle kunna gå omkring och njuta.
Nu kommer man att vara på helspänn.
Vi är i OS-final! Sveriges handbollsherrar – det uträknade laget – är i OS-final.
Sju medaljer har blivit åtta.
På söndag får vi reda på om det blir ett silver eller ett guld. Och oavsett vad det blir så känns det här bara som en enorm bonus – som en medalj från himlen.
Staffan Olsson och Ola Lindgren kramade om varandra efter slutsignalen i kväll.
De två legendarerna har varit med och förlorat två OS-finaler förut. De kommer inte låta det hända en gång till.

Mannen som först såg målfoto heter Enrique Quesada.
Han tittade på bilden noggrant och enligt honom hade Nicola Spirig slagit Lisa Nordén i kampen om OS-guldet i triatlon.
För att vara på den säkra sidan kallade han på huvuddomaren Bela Varga, som satt i rummet bredvid.
Varga såg samma sak.
Jag var inte lika övertygad och därför ställde jag de båda pamparna mot väggen en timme efter målgång.
Men det ledde ingen vart.
De hänvisade bara till målfotot – som det svenska laget hade godkänt.
– Det svenska laget begärde att få se målfotot och efter att de fått se det sa det bara: ”Okej, sånt är livet, sporten är så här – fair play”.
Det är här det intressanta börjar.
Sveriges förbundskapten Tomas Wiker var en av de som fick granska målfotot.
När han intervjuades av SportExpressen.se efteråt lät det så här:
– Det är ett silver, helt klart. Det finns ingen tvekan.
De målfoton vi har sett så är det omöjligt att se. Det skiljer tydligen tusendelar.
– Nej, men jag har sett målfotot. Spirig är före. Det finns ingen tveksamhet i det.
I andra sporter räknar man inte tusendelar, men det gör man här?
– Det är så det är i vår idrott. Det är målfotot som gäller.
Sex dagar senare är det tydligen inget silver längre – tydligen finns det en tvekan.
Wiker säger nu till Radiosporten:
– Frågan vilken del av kroppen som är före och vad som står i regelverket.
Jag vet inte, men om man är förbundskapten i triatlon borde man väl veta det? För det här är inte första gången det blivit ett målfoto avgörande. Det har hänt flera gånger – med Nordén inblandad.
Tomas Wiker borde ha stenkoll.
Och visst känns det som våra chanser hade varit större om Wiker hade protesterat direkt efter loppet, i stället för att ge Quesada och Varga rätt där uppe i hytten ovanför mållinjen?
***
Jag måste säga att jag är förvånad över att SOK tar den här kampen och driver fallet hela vägen till CAS. Framför allt eftersom Lisa Nordén själv inte klagade alls. Hon var nöjd med silvret.
Men jag gillar det. SOK visar hjärta, kavlar upp ärmarna och visar att de är beredda att slåss för Sverige här i London.
Det ska bli spännande att se hur det här slutar.
Mitt tips? CAS slår ner vår protest – och Lisa Nordén får vänta fyra år på nästa chans att vinna OS-guld.
Till dess hoppas jag att Wiker och resten av landslagsledningen har lärt sig regelverket.

LONDON. Usain Bolt blir en legend – och hyschar.
Yohan Blake tittar avundsjukt på sin idol.
Målfotot från OS-finalen på 200 meter blir något att rama in och spara.
***
Jag kunde inte låta bli att tänka Petter Northug vid målgången.
Usain Bolt inte bara hyschade. Några meter efter målgång gick han också ner och gjorde armhävningar. Tio-tolv stycken blev det – bara för att visa att det fanns mer krafter, liksom.
Det var sjukt kaxigt – men jag älskar det.
Bolt är så avslappnad och gör aldrig något för att provocera (till skillnad från Northug). Han försöker bara ha så roligt som möjligt och han skänker verkligen glädje när han gör det.
Världens snabbaste man stannade kvar på innerplan i ungefär tio minuter efter sitt lopp. Han gjorde ärevarv, hälsade på folk och showade.
Han bjuder på sig själv, som alltid.
Just i dag känns det helt overkligt att folk verkligen tvivlade på Usain Bolt för några få veckor sen. Då var frågetecknen många. Nu är samtliga uträtade till den gräns att de håller på att spricka.
Bolt sa inför OS att han åkte hit för att bli en legend. Det är han nu – utan tvekan.
Kommer vi någonsin att få en lika stor sprintstjärna?
Starten på kvällen 200-meterslopp var bra, men i kurvan knappade Blake in. Bolt fick trycka på ordentligt in på upploppet och där dödade han den lilla spänning som hade funnits där.
Han kunde till och med kosta på sig att slå av på takten under de sista meterna. Trots det stannade klockan på 19.32.
Usain Bolt lämnade världsrekordet till en annan kväll.
Man måste ju ha några utmaningar kvar.