LONDON. Emma Green Tregaro pratade om sina ömmande fötter.
Jag led med henne.
Samtidigt kikade jag över hennes axel – där Usain Bolt fixade guld och världsrekord åt Jamaica.
Även det här blev en magisk friidrottskväll.
Den allra sista.

Olympiastadion i London har tömts på folk.
Jag ser hur person efter person går härifrån och tänker att arenan aldrig känts så här tom förut. Aldrig någonsin.
Den sista friidrottskvällen är över.
Det är tyst här.
Vrålet från 80 000 personer har till slut lagt sig och det skulle kunna vara ett vackert ögonblick, men det känns mer sorgligt.
Det är färdigtävlat här. Det blir inga mer magiska ögonblick. It’s over.
Men avslutningskvällen blev i alla fall fantastisk. Kanske inte för Emma Green Tregaro, men för många av oss andra.
Publikens jubel när Mo Farah sprang hem guldet på 5 000 meter var det värsta jag har varit med om. Öronen var nära att klappa ihop och tacka för sig. Det lät mer än när Håkan Dahlby pangade hem det där silvret borta vid Royal Artillery Barracks (och då tjöt det i öronen när man gick därifrån).
Jag och kollega Nicolinn Nilsson bara stirrade på varandra – och gapade.
Han förtjänade det här, Mo, men jag kan inte låta bli att fundera över var Ibrahim Jeilan håller hus. Jag saknar honom – och hans engelska.
Någon timme efter Farahs uppvisning så klev fyra män från Jamaica ut här på löparbanan och sprang snabbare än vad fyra män någonsin gjort. Världsrekord på 4×100 meter och jag fick följa det över axeln på Emma Green Tregaro.
Det var ett märkligt ögonblick. Lycka och sorg.
Emma berättade om sina skadade fötter. Både höger och vänster. Och man kan inte annat än lida med henne.
Vi har liksom haft nog med skadeproblem inom svensk friidrott nu. Både hon och Ebba Jungmark dras med smärtor och tvingas till vila efter OS.
Det är bara hålla tummarna för att deras kroppar läker så snabbt som möjligt – och att man hittar någon lösning för att minska antalet skador på våra friidrottare.
För vi har liksom inte råd med det här.
Nej, jag packar ihop och lämnar Olympiastadion nu – för sista gången.
Tack för allt, min vän.