LONDON. Jag gillar inte när ilskan rusar igenom kroppen.
Allting är vaktens fel.
***
”Det kommer en bil snart. Du får inte få förbi här”.
Jag såg ingen bil.
Jag skulle inte ens gå över vägen, jag skulle gå längs med den.
Men den lilla vakten, en tjej i 25-årsåldern med stripigt hår, vägrade släppa förbi mig. Hon hade ställt upp en grind, som hon höll i med båda sina händer.
”Jag är ledsen. Bilen kommer alldeles strax”.
Henrik Nilsson och Markus Oscarsson stod tjugo meter till vänster om mig. Samtidigt gick kungen iväg, bara några meter till vänster om mig.
Med bara några få timmars sömn i kroppen hade jag rest hela vägen ut till Eton Dorney. Det var två intervjuer jag skulle göra: En med Nilsson/Oscarsson, en med kungen.
Nu såg jag båda två försvinna framför mina ögon.
Ilskan bara växte inom mig.
Jag förklarade situationen om och om igen för vakten, men hon visade ingen förståelse för en blek svensk.
”Du får hoppas att de är kvar när bilen har kommit”.
I det läget var jag i princip beredd att göra en Jimmy Lidberg och vräkta omkull henne, men jag bet ihop.
Till slut kom den där bilen. Den gled förbi sakta och när den hade åkt förbi oss så lyfte vakten äntligen bort grinden – i ultrarapid.
Då var kungen redan halvvägs till Sverige.
Jag som skulle fråga honom om förbannelsen som han bär med sig. Med kungen på läktaren verkar det helt omöjligt för svenska idrottare att lyckas.
I dag ledde Nilsson/Oscarsson loppet och såg ut att gå mot guld – till dess att de passerade kungens plats på läktaren. Då högg syran tag i armarna på våra svenska hjältar och de andra båtarna bara flöt ifrån dem.
Nu kom kungen undan frågorna och jag fick i stället springa bort till våra två kanotister.
De var precis klara med sina intervjuer. Det enda jag fick höra var Markus Oscarssons (briljanta) uppläxning av presskåren.
– Det är jag som är Markus Oscarsson. Markus med ”k” och Oscarsson med ”c”. Och det här är Henrik Nilsson. Vi kör 1 000 meter, inte 1 500 meter.
Det ryktas om att det var ”Alfahanen” som hade skrivit fel. Och uppläxningen fick honom återigen att tappa greppet om den mixade zonen.
Nu sitter jag på bussen på väg tillbaka in till centrala London. Det tar en evighet. Jag fick noll intervjuer och vi kan konstatera att det här är en riktig skitdag.
Alhaji Jeng rev ut sig direkt i stavkvalet, Anders Gustafsson paddlade bort sig och Rolf-Göran Bengtsson missar den individuella hoppningen på grund av en skada på Casall (som jag och Nicolinn Nilsson kunde berätta om tidigt i morse).
Jag vet att den där vakten bara löd sin chefs order. Jag vill ändå lägga all skuld på henne. Både för mitt eget misslyckande och de svenska idrottarnas.
Så tjurig är jag just nu.
Det enda som glädjer mig är att jag lyckades ge henne min allra argaste blick innan jag gick därifrån.