LONDON. Det var bilden av en hjälte.
96 kilo Jimmy Lidberg föll ner på knä på OS-mattan – och brast ut i gråt.
I tårarna fanns glädje, smärta och allt det han offrat.
Det kändes i hjärtat.
***
Jimmy Lidberg visste inte ens om han skulle kunna komma till start i OS.
Höften smärtade.
Brottarstjärnan kunde inte klä på sig utan att få ont. Att knyta skorna var en plåga.
”Och jag ska brottas i OS…”, tänkte Lidberg.
Men med hjälp av smärtstillande klev han upp på mattan – och brottades med hjärtat utanpå trikån.
Det här var hans OS.
Inte ens en bortdömning kunde stoppa honom. Återkvalet gav Lidberg ett andra liv och det skulle han leva.
Han kämpade sig fram till en bronsmatch och trots ett omöjligt läge så reste han sig. Lidberg vräkte hem de avgörande poängen, sträckte armarna i skyn och bara lät känslorna skölja över honom.
Fram till dess hade jag suttit och skakat på huvudet åt hela sporten. Vi pratade om att den eventuellt skulle kunna kastas ut från OS.
Nu satt vi bara och gapade.
Det var en otrolig avslutning. När Lidberg föll ner på knä var det bilden av en hjälte och bakom det här bronset finns allt som krävs för att vinna ett bragdguld.
I natt firar Lidberg tillsammans med frun Johanna i centrala London.
Det var hon som grät i tv.
Och hennes tårarna ville inte ta slut. Jag trodde först att hon skadat sig, men det var bara lycka.
– Det blir så. Efter allt som han har gått igenom, förklarade hon.
Vad som finns på andra sidan om den här medaljen vet vi inte än.
För en satsning mot Rio 2016 kommer det krävas en höftoperation och en lösning som gör att Lidberg kan vara hemma mer med familjen. Han har två små barn.
Min känsla just nu är att det här var det perfekta slutet.
Jimmy Lidberg sa att det var resan till medaljen som avgjorde hur mycket den var värd.
Jag kan inte tänka mig att en medalj kan vara mer värd än denna.
Som han själv sa:
Det här var guld gånger tio.