LONDON. Två pampar satt framför mig.
De pratade om och om igen om målfotot, där man såg att Nicola Spirig var före Lisa Nordén över mållinjen.
Men jag vägrar inse att det är sant.
***
SOK har avrått oss från att åka tunnelbana.
– Om det smäller, så smäller det där, slog de fast inför avresa till London.
Nu stod jag ändå på tunnelbanan. Jag skulle från friidrottsstadion till Hyde Park, där Lisa Nordén höll på att ta medalj.
Brevid mig satt en liten pojke med ett träsvärd. Han läste Zelda. Och till höger om honom satt en söt tjej. Jag sneglade på henne. Hon sneglade inte tillbaka.
När tåget väl stannat så gjorde jag ett 1 500-meterslopp genom parken, fram till arenan. Tiden var nog ner emot Hicham El Guerroujs världsrekord på 3:26.00 och svetten rann när jag kom fram.
Då satt Lisa Nordén på presskonferensen och pratade om sitt silver.
Det gjorde ont att se, så jag gick ut. Jag letade rätt på målfotochefen och domaren, slet in dem i ett rum och började ställa frågor.
Jag tänkte att de skulle backa, erkänna att Nordén var först i mål och rycka guldet från Spirig. Men nej, så blev det inte riktigt. De hade svar på alla frågor.
Eller snarare – de hade samma svar på varje fråga: ”Målfotot visar att Spirig var först i mål”.
Det är svårt att säga emot ett målfoto. Ändå är jag tillräckligt naiv för att drömma om att det ska bli förändring här, att de ska börja byta medaljer.
Enrique Quesada och Bela Varga var två vänliga män. Framför allt Enrique. Han hade kort, krulligt hår, glasögon och såg lite plågad ut varje gång han svarade på en fråga.
Varga var aningen mer militärisk. Hans blick var gjord av sten. Och om någon blick ska kunna avgöra vem som var först i mål i dag, då är det nog hans.
Jag skrev på Twitter att jag inte skulle ge mig förrän Nordén hade guldet. Nu sitter jag här, hungrig i Hyde Park och vet inte riktigt vad jag ska göra. Det här kommer inte gå vägen. Det är kört. Vi får nog vänta till Rio 2016, Lisa.
Jag kryper tillbaka till friidrottsarenan.