LONDON. Det började som en plåga.
Men nu ramlar medaljerna in – från våra blågula doldisar.
Lisa Nordén är en hjälte.
***
Inför OS var jag övertygad om att den svenska nationalsången skulle eka i simhallen här. Det var där vi skulle plaska hem medaljerna.
Jag såg Therese Alshammar stå där med sitt efterlängtade guld.
Jag såg Sarah Sjöström ta nya kliv mot att bli en kvinnlig Michael Phelps.
Men nej. Även om ”Tessan” har sin final kvar så kan vi konstatera att simningen inte blev som vi tänkt oss. Och det kom som en tidig smäll för vårt OS-äventyr.
Men nu är vi på benen igen – och medaljerna trillar in från oväntade håll.
Vem trodde att Sara Algotsson Ostholt skulle rida hem ett silver för Sverige? Och vem trodde egentligen på Håkan Dahlby?
Nu kommer nästa doldis: Lisa Nordén.
När jag satt med mina rankingar inför London så fanns Nordén med. Men sen började kroppen strula för henne, så jag strök henne.
Det skulle jag så klart inte ha gjort.
Det känns riktigt mäktigt med en svensk medalj i just triathlon – det ultimata kraftprovet.
Det är väldigt lätt att imponeras av hennes insats, för man vet exakt hur krävande det är. Själv skulle man förmodligen ha drunknat.
För mig är det här den coolaste medaljen hittills.
Avslutningen? Vilket drama. Helt sanslöst.
Men vi kommer närmare och närmare. Snart borde det vara dags för ett guld.

