LONDON. Moa Hjelmer sprang bort sig.
Lassi Karonen låg utslagen på en brygga.
Sverige led.
Då kom underbara nyheter från Weymouth: Vi har vind i seglen igen.
***
En brittisk journalist suckar.
”Det blev bara ett silver och ett brons, tyvärr”.
Vi sitter på bussen på väg till London från roddstadion ute vid Eton och jag vill sätta en armbåge i magen på britten bakom mig.
Vi har uppförsbacke i de här spelen.
Vi får slita hårt för medaljerna och är glada för allt vi får.
Några timmar i dag var riktigt jobbiga.
Moa Hjelmer försvann redan i försöken på 400 meter (jag som drömde om en finalplats).
Strax därpå kom Lassi Karonen in på roddarenan.
Man såg tidigt att han skulle bli fyra. Men Lassi knappade in rejält under de sista meterna och det hann nästan bli spännande – innan han passerade mållinjen som fyra. Den allra snöpligaste placeringen.
Samtidigt kom rapporter om att Jimmy Lidberg var skadad och Jessica Samuelsson hade smärtor i sjukampen.
Där och då var allting lite jobbigt.
SOK:s ordförande Stefan Lindeberg var där och jag sa till honom att det var ”den svarta fredagen”. Det tyckte han var roligt.
Och fredagen var svart ända tills vi satte oss på den här bussen. Då kom beskedet att Fredrik Lööf och Max Salminen fixat en medalj i starbåt. På söndag avgörs det vilken valör det blir.
Nu är vi glada här på bussen.
Den här fredagen var inte så dålig ändå. Och om några timmar kan vi ha Therese Alshammar i final på 50 meter fritt.
Jag törstar efter ett guld – som jag kan trycka upp i ansiktet på den här britten bakom mig.