LONDON. Emma Green Tregaro pratade om sina ömmande fötter.
Jag led med henne.
Samtidigt kikade jag över hennes axel – där Usain Bolt fixade guld och världsrekord åt Jamaica.
Även det här blev en magisk friidrottskväll.
Den allra sista.

Olympiastadion i London har tömts på folk.
Jag ser hur person efter person går härifrån och tänker att arenan aldrig känts så här tom förut. Aldrig någonsin.
Den sista friidrottskvällen är över.
Det är tyst här.
Vrålet från 80 000 personer har till slut lagt sig och det skulle kunna vara ett vackert ögonblick, men det känns mer sorgligt.
Det är färdigtävlat här. Det blir inga mer magiska ögonblick. It’s over.
Men avslutningskvällen blev i alla fall fantastisk. Kanske inte för Emma Green Tregaro, men för många av oss andra.
Publikens jubel när Mo Farah sprang hem guldet på 5 000 meter var det värsta jag har varit med om. Öronen var nära att klappa ihop och tacka för sig. Det lät mer än när Håkan Dahlby pangade hem det där silvret borta vid Royal Artillery Barracks (och då tjöt det i öronen när man gick därifrån).
Jag och kollega Nicolinn Nilsson bara stirrade på varandra – och gapade.
Han förtjänade det här, Mo, men jag kan inte låta bli att fundera över var Ibrahim Jeilan håller hus. Jag saknar honom – och hans engelska.
Någon timme efter Farahs uppvisning så klev fyra män från Jamaica ut här på löparbanan och sprang snabbare än vad fyra män någonsin gjort. Världsrekord på 4×100 meter och jag fick följa det över axeln på Emma Green Tregaro.
Det var ett märkligt ögonblick. Lycka och sorg.
Emma berättade om sina skadade fötter. Både höger och vänster. Och man kan inte annat än lida med henne.
Vi har liksom haft nog med skadeproblem inom svensk friidrott nu. Både hon och Ebba Jungmark dras med smärtor och tvingas till vila efter OS.
Det är bara hålla tummarna för att deras kroppar läker så snabbt som möjligt – och att man hittar någon lösning för att minska antalet skador på våra friidrottare.
För vi har liksom inte råd med det här.
Nej, jag packar ihop och lämnar Olympiastadion nu – för sista gången.
Tack för allt, min vän.

LONDON. Jag hoppas mest på en sak inför kvällens final i tjejernas höjdhopp.
Att slippa tårar.
Medalj? Drömmen lever.

Emma Green Tregaro och Ebba Jungmark har fruktansvärda säsonger bakom sig.
Men i kvalet i torsdags så skiljdes tjejerna åt.
Ebba rev ut sig på 1,85, kunde inte hålla tillbaka tårarna och fortsatte vandringen i mörkret.
För Emma vände det.
Hon var felfri upp till 1,93, där hon kunde kliva åt sidan och konstatera att hon var klar för OS-final.
Det såg så enkelt ut. Som om det ska göra i ett kval.
Men i själva verket var nytt årsbästa med en centimeter – och jag tror att hon hade en känsla av lättnad när hon lämnade arenan.
Det stämde. Äntligen. Formen finns där. Till slut.
Hennes chanser i finalen? Till att början med är det fem tjejer som redan i år har varit över två meter.
Senast Emma var över den drömgränsen var 2010.
Utöver de fem tvåmetersdamerna så finns det tre till i startfältet som har hoppat högre än Emma den här säsongen.
Ni hör själva, det blir tufft det här. Allt Emma kan göra är att gå in och ta ny kliv tillbaka mot sitt forna jag, tillbaka mot toppen.
Det enda jag hoppas på i kväll är egentligen ett bra resultat från Emma.
Att hon ska göra en insats som hon är nöjd med.
Inga tårar.
Och vem vet, om Emma Green Tregaro hittar rätt – och några andra klappar ihop – då kanske hon står där med en medalj runt halsen.
Chansen finns fortfarande.
Drömmen lever.
***
Till sist: Några ord om triatlonkaoset.
Jag vidhåller att Tomas Wiker borde varit mer uppmärksam när han granskade målfotot.
SOK-pampen Stefan Lindberg höll en väldigt pedagogisk presskonferens i dag där han förklarade hela situationen och förklarade varför man hade överklagat hela vägen till CAS.
Det finns alltså inget bevis för att Nicola Spirig vann loppet. På målfotot kan man inte se det – eftersom den ena kameran var sönder.
Då är det enda rätta att låta dem dela på guldet.

LONDON. Guld till Turkiet.
Och silver till Turkiet.
Men nej, det var inte direkt någon ren uppvisning i 1 500-metersfinalen.

Hon fick inte till loppet alls.
Tempot var lågt och Abeba Aregawi hamnade mitt i klungan. Där låg hon och tuggade hela vägen in på upploppet – där krafterna tog slut totalt. Kanske var det den där incidenten som sänkte henne?
Asli Cakir Alptekin och Gamze Bulut kunde enkelt springa hem dubbeln för Turkiet.
Precis innan målgång blev Abeba även passerad av Maryam Yusuf Jamal och Tatjana Tomasjova och det blev till slut en snöplig femteplats.
22-åringen gick rakt igenom den mixade zonen och jag förstår hennes besvikelse.
***
Hemma i Sverige var den stora snackisen inte helt oväntat – doping.
– Jag är mycket förvånad. Hon går från 4.18 till att bli olympisk silvermedaljör på en säsong. Det känns inte bra, sa Anders Gärderud i SVT.
– Det är en fullständigt onaturlig utveckling. När det uppstår måste det mötas med misstänksamhet även om man vill ha bevis innan man uttalar sig tvärsäkert.
Gärderud pratar om Gamze Bulut.
Hon har alltså förbättrat sitt personliga rekord med 17 sekunder på ett år. Det är …overkligt bra.
Cakir Alptekin, guldmedaljören, har redan varit avstängd för doping i en vända och hennes rykte i friidrottsvärlden är inte det bästa.
Den här finalen lämnade på något sätt en äcklig smak efter sig.
***
Abeba Aregawi är fortfarande ung och har många år kvar i världstoppen. Enligt löften från IAAF ska hon få tävla för Sverige efter OS – och det ska bli spännande att följa.
Jag kan redan nu sätta en hundring på att hon vinner OS-guld i Rio 2016.
Och jag ser framför mig hur firandet efteråt – med den svenska flaggan – kommer att bli alldeles magiskt.

LONDON. För två månader sen misslyckades Sverige med att kvala in till VM.
Nu är vi i OS-final.
Det är helt osannolikt.
Det här är en medalj från himlen.

Inför OS fick jag i uppdrag att ranka Sveriges medaljhopp i London.
Jag tänkte inte ens på handbollsherrarna.
Staffan Olsson och Ola Lindgrens gäng var helt under isen. De åkte på stryk mot Montenegro och misslyckades med att kvala in till VM. Ett jättefiasko.
Dessutom tjafsade Kim Andersson och Kim Ekdahl du Rietz med varandra efteråt. Den stora ledaren och den nya stjärnan.
Det såg väldigt mörkt ut, helt enkelt.
Två månader senare står samma lag i en OS-final.
Det är fullständigt galet och jag förstår verkligen inte hur det har gått till. Vem är geniet bakom den här vändningen?
Hur som helst är den en läxa om att man aldrig ska ge upp – och att man med en grupp människor kan bygga någonting som är oerhört starkt.
Jag trodde att de sista dagarna på OS skulle bli sömniga. Att man bara skulle kunna gå omkring och njuta.
Nu kommer man att vara på helspänn.
Vi är i OS-final! Sveriges handbollsherrar – det uträknade laget – är i OS-final.
Sju medaljer har blivit åtta.
På söndag får vi reda på om det blir ett silver eller ett guld. Och oavsett vad det blir så känns det här bara som en enorm bonus – som en medalj från himlen.
Staffan Olsson och Ola Lindgren kramade om varandra efter slutsignalen i kväll.
De två legendarerna har varit med och förlorat två OS-finaler förut. De kommer inte låta det hända en gång till.

LONDON. Man ska slåss för sin sak.
Därför är det underbart att SOK nu driver Lisa Nordén-fallet hela vägen till CAS.
Men just nu undrar jag mest hur förbundskapten Tomas Wiker mår.
Det var han som direkt efter målgång fick granska målfotot – och slog fast att schweiziskan Nicola Spirig hade slagit Nordén.

Mannen som först såg målfoto heter Enrique Quesada.
Han tittade på bilden noggrant och enligt honom hade Nicola Spirig slagit Lisa Nordén i kampen om OS-guldet i triatlon.
För att vara på den säkra sidan kallade han på huvuddomaren Bela Varga, som satt i rummet bredvid.
Varga såg samma sak.
Jag var inte lika övertygad och därför ställde jag de båda pamparna mot väggen en timme efter målgång.
Men det ledde ingen vart.
De hänvisade bara till målfotot – som det svenska laget hade godkänt.
– Det svenska laget begärde att få se målfotot och efter att de fått se det sa det bara: ”Okej, sånt är livet, sporten är så här – fair play”.
Det är här det intressanta börjar.
Sveriges förbundskapten Tomas Wiker var en av de som fick granska målfotot.
När han intervjuades av SportExpressen.se efteråt lät det så här:
– Det är ett silver, helt klart. Det finns ingen tvekan.
De målfoton vi har sett så är det omöjligt att se. Det skiljer tydligen tusendelar.
– Nej, men jag har sett målfotot. Spirig är före. Det finns ingen tveksamhet i det.
I andra sporter räknar man inte tusendelar, men det gör man här?
– Det är så det är i vår idrott. Det är målfotot som gäller.
Sex dagar senare är det tydligen inget silver längre – tydligen finns det en tvekan.
Wiker säger nu till Radiosporten:
– Frågan vilken del av kroppen som är före och vad som står i regelverket.
Jag vet inte, men om man är förbundskapten i triatlon borde man väl veta det? För det här är inte första gången det blivit ett målfoto avgörande. Det har hänt flera gånger – med Nordén inblandad.
Tomas Wiker borde ha stenkoll.
Och visst känns det som våra chanser hade varit större om Wiker hade protesterat direkt efter loppet, i stället för att ge Quesada och Varga rätt där uppe i hytten ovanför mållinjen?
***
Jag måste säga att jag är förvånad över att SOK tar den här kampen och driver fallet hela vägen till CAS. Framför allt eftersom Lisa Nordén själv inte klagade alls. Hon var nöjd med silvret.
Men jag gillar det. SOK visar hjärta, kavlar upp ärmarna och visar att de är beredda att slåss för Sverige här i London.
Det ska bli spännande att se hur det här slutar.
Mitt tips? CAS slår ner vår protest – och Lisa Nordén får vänta fyra år på nästa chans att vinna OS-guld.
Till dess hoppas jag att Wiker och resten av landslagsledningen har lärt sig regelverket.

LONDON. Usain Bolt blir en legend – och hyschar.
Yohan Blake tittar avundsjukt på sin idol.
Målfotot från OS-finalen på 200 meter blir något att rama in och spara.
***
Jag kunde inte låta bli att tänka Petter Northug vid målgången.
Usain Bolt inte bara hyschade. Några meter efter målgång gick han också ner och gjorde armhävningar. Tio-tolv stycken blev det – bara för att visa att det fanns mer krafter, liksom.
Det var sjukt kaxigt – men jag älskar det.
Bolt är så avslappnad och gör aldrig något för att provocera (till skillnad från Northug). Han försöker bara ha så roligt som möjligt och han skänker verkligen glädje när han gör det.
Världens snabbaste man stannade kvar på innerplan i ungefär tio minuter efter sitt lopp. Han gjorde ärevarv, hälsade på folk och showade.
Han bjuder på sig själv, som alltid.
Just i dag känns det helt overkligt att folk verkligen tvivlade på Usain Bolt för några få veckor sen. Då var frågetecknen många. Nu är samtliga uträtade till den gräns att de håller på att spricka.
Bolt sa inför OS att han åkte hit för att bli en legend. Det är han nu – utan tvekan.
Kommer vi någonsin att få en lika stor sprintstjärna?
Starten på kvällen 200-meterslopp var bra, men i kurvan knappade Blake in. Bolt fick trycka på ordentligt in på upploppet och där dödade han den lilla spänning som hade funnits där.
Han kunde till och med kosta på sig att slå av på takten under de sista meterna. Trots det stannade klockan på 19.32.
Usain Bolt lämnade världsrekordet till en annan kväll.
Man måste ju ha några utmaningar kvar.

LONDON. Det är de små detaljerna som gör idrottsögonblick klassiska.
Som David Rudishas blick vid målgången.
Han trodde inte att det var sant – och det gjorde inte jag heller.
***
”1:40.91″ var siffrorna som lyste på tavlan.
David Rudisha tittade på dem som om han just sett ett ufo. Ögonen var uppspärrade, hakan bara hängde.
Några hundradelar senare kom leendet, segergesten – och ett skrik rakt ut i luften.
Britten Andrew Osagie gick fram och bugade inför Rudisha. Det är det enda rätta i det här läget. Han är så fullständigt överlägsen på 800 meter och det är underbart att se honom springa.
Inför sista kurvan började han trycka på. Oj, vilken klasskillnad det var. Det såg ut som om konkurrenterna plötsligt hamnat i kvicksand.
Rudisha bara försvann.
Nijel Amos var tvåa – nästan en sekund efter. Sen föll han ihop och fick lämna banan på bår.
David Rudisha bara sprang vidare, samtidigt som kenyanska flaggor regnade in från läktarplats. Många firar det här hemma i Kenya nu – men inte korna.
Senast löparstjärnan slog världsrekord så hyllades han med en koslakt. Det är risk för något liknande den här gången.
***
Rudisha sprang alltså 800 meter på lite drygt 100 sekunder. Åtta meter i sekunden – på den distansen.
Det är helt sjukt.
Jag får inte in det i mitt huvud.
***
Sveriges höjdhoppstjejer klev in i OS i förmiddags.
Emma Green Tregaro imponerade på mig och klev in i final utan rivningar – med mycket luft till ribban. Klarar hon pressen i finalen nu? Det ska bli spännande att följa.
Men för Ebba Jungmark slutade det i tårar. Problemen bara fortsätter. Ett break kan nog vara nyttigt. Ett steg bakåt, två framåt – och så vidare.
***
Till sist: David Rudisha är alltså 23 år gammal.
Vi kommer att få se fler världsrekord där.

LONDON. Jag älskar när känslorna svallar.
Men när de börjar svalla över så kan det vara skadligt.
Som nu.
Förbundet måste kliva in och markera här.
***
Jag minns Sofia Mattssons ansiktsuttryck när hon klev in på SOK:s högkvarter för att bli presenterad som Sveriges brottare i 55-kilosklassen i OS.
Hon var beredd på krig.
Samtidigt slipade Ida-Theres Nerell och Mikael Persson sina knivar. Så fort beskedet blev officiellt så haglade attackerna – från Hässleholm till Klippan.
Mattsson bet sig i tungan.
Jag följde det hela fascinerat och när jag intervjuade legendaren Frank Andersson, som är nyinvald i förbundsstyrelsen, så frågade jag honom om situationen.
Frank skrockade.
– Det skrivs i alla fall lite.
Några månader senare står Sofia Mattsson framför mig i en brottningshall i London. Hon har en blåtira och är blodig i ansiktet.
Mattsson åkte ut redan efter kvartsfinalen. Det som skulle bli en guldfest blev en smärtsamt tidig sorti – och fick ett stormigt efterspel.
Ilskan kokade nämligen över i Hässleholm igen.
Mikael Persson svingade vilt och kastade ur sig anklagelser. Främst mot förbundskaptenen Fariborz Besarati.
”Fari” är en vänlig liten man. Han har svart hår, viskar fram orden och har allt som oftast ett leende under näsan.
Nu var han inte lika glad.
Mikael Persson krävde ”Faris” avgång och den pressade förbundskaptenens panna blev blank av svett när han parerade frågorna från journalistkåren.
Just nu kan jag inte hålla med Frank Andersson.
Det har blivit för mycket bråk och tjafs, det här är inte bra, och jag håller med Sofia Mattssons pappa Karl-Erik Taivalsaari när han säger:
– Vi borde försöka få ihop ett lag som stöttar varandra i stället för att skjuta på varandra.
Även om vi har fått två fantastiska medaljer (båda på herrsidan) så känns det inte som att brottningen har samlat så många pluspoäng hemma i stugorna under det här mästerskapet. Många har skakat på huvudet åt de otydliga reglerna och de märkliga domsluten.
Öppna krig mellan brottare i det svenska landslaget är det sista som behövs just nu.
Frank Andersson och resten av förbundstopparna borde sätta sig ner och gå igenom den här situationen – och sen agera för att skapa en bättre miljö för våra brottare. För den här situationen lär inte ha minskat pressen på Sofia Mattsson inför OS.
Det bästa är om vi kan få med Ida-Theres Nerell igen. Om det verkligen inte går – då är det väl lika bra att låta henne tävla för en annan nation? Hon är trots allt 33 år gammal när OS i Rio rullar i gång. Och då borde Sofia Mattsson vara bättre än någonsin.
Vi vill ha fler medaljer – inte mer bråk.

LONDON. Jag gillar inte när ilskan rusar igenom kroppen.
Allting är vaktens fel.
***
”Det kommer en bil snart. Du får inte få förbi här”.
Jag såg ingen bil.
Jag skulle inte ens gå över vägen, jag skulle gå längs med den.
Men den lilla vakten, en tjej i 25-årsåldern med stripigt hår, vägrade släppa förbi mig. Hon hade ställt upp en grind, som hon höll i med båda sina händer.
”Jag är ledsen. Bilen kommer alldeles strax”.
Henrik Nilsson och Markus Oscarsson stod tjugo meter till vänster om mig. Samtidigt gick kungen iväg, bara några meter till vänster om mig.
Med bara några få timmars sömn i kroppen hade jag rest hela vägen ut till Eton Dorney. Det var två intervjuer jag skulle göra: En med Nilsson/Oscarsson, en med kungen.
Nu såg jag båda två försvinna framför mina ögon.
Ilskan bara växte inom mig.
Jag förklarade situationen om och om igen för vakten, men hon visade ingen förståelse för en blek svensk.
”Du får hoppas att de är kvar när bilen har kommit”.
I det läget var jag i princip beredd att göra en Jimmy Lidberg och vräkta omkull henne, men jag bet ihop.
Till slut kom den där bilen. Den gled förbi sakta och när den hade åkt förbi oss så lyfte vakten äntligen bort grinden – i ultrarapid.
Då var kungen redan halvvägs till Sverige.
Jag som skulle fråga honom om förbannelsen som han bär med sig. Med kungen på läktaren verkar det helt omöjligt för svenska idrottare att lyckas.
I dag ledde Nilsson/Oscarsson loppet och såg ut att gå mot guld – till dess att de passerade kungens plats på läktaren. Då högg syran tag i armarna på våra svenska hjältar och de andra båtarna bara flöt ifrån dem.
Nu kom kungen undan frågorna och jag fick i stället springa bort till våra två kanotister.
De var precis klara med sina intervjuer. Det enda jag fick höra var Markus Oscarssons (briljanta) uppläxning av presskåren.
– Det är jag som är Markus Oscarsson. Markus med ”k” och Oscarsson med ”c”. Och det här är Henrik Nilsson. Vi kör 1 000 meter, inte 1 500 meter.
Det ryktas om att det var ”Alfahanen” som hade skrivit fel. Och uppläxningen fick honom återigen att tappa greppet om den mixade zonen.
Nu sitter jag på bussen på väg tillbaka in till centrala London. Det tar en evighet. Jag fick noll intervjuer och vi kan konstatera att det här är en riktig skitdag.
Alhaji Jeng rev ut sig direkt i stavkvalet, Anders Gustafsson paddlade bort sig och Rolf-Göran Bengtsson missar den individuella hoppningen på grund av en skada på Casall (som jag och Nicolinn Nilsson kunde berätta om tidigt i morse).
Jag vet att den där vakten bara löd sin chefs order. Jag vill ändå lägga all skuld på henne. Både för mitt eget misslyckande och de svenska idrottarnas.
Så tjurig är jag just nu.
Det enda som glädjer mig är att jag lyckades ge henne min allra argaste blick innan jag gick därifrån.

LONDON. Det var bilden av en hjälte.
96 kilo Jimmy Lidberg föll ner på knä på OS-mattan – och brast ut i gråt.
I tårarna fanns glädje, smärta och allt det han offrat.
Det kändes i hjärtat.
***
Jimmy Lidberg visste inte ens om han skulle kunna komma till start i OS.
Höften smärtade.
Brottarstjärnan kunde inte klä på sig utan att få ont. Att knyta skorna var en plåga.
”Och jag ska brottas i OS…”, tänkte Lidberg.
Men med hjälp av smärtstillande klev han upp på mattan – och brottades med hjärtat utanpå trikån.
Det här var hans OS.
Inte ens en bortdömning kunde stoppa honom. Återkvalet gav Lidberg ett andra liv och det skulle han leva.
Han kämpade sig fram till en bronsmatch och trots ett omöjligt läge så reste han sig. Lidberg vräkte hem de avgörande poängen, sträckte armarna i skyn och bara lät känslorna skölja över honom.
Fram till dess hade jag suttit och skakat på huvudet åt hela sporten. Vi pratade om att den eventuellt skulle kunna kastas ut från OS.
Nu satt vi bara och gapade.
Det var en otrolig avslutning. När Lidberg föll ner på knä var det bilden av en hjälte och bakom det här bronset finns allt som krävs för att vinna ett bragdguld.
I natt firar Lidberg tillsammans med frun Johanna i centrala London.
Det var hon som grät i tv.
Och hennes tårarna ville inte ta slut. Jag trodde först att hon skadat sig, men det var bara lycka.
– Det blir så. Efter allt som han har gått igenom, förklarade hon.
Vad som finns på andra sidan om den här medaljen vet vi inte än.
För en satsning mot Rio 2016 kommer det krävas en höftoperation och en lösning som gör att Lidberg kan vara hemma mer med familjen. Han har två små barn.
Min känsla just nu är att det här var det perfekta slutet.
Jimmy Lidberg sa att det var resan till medaljen som avgjorde hur mycket den var värd.
Jag kan inte tänka mig att en medalj kan vara mer värd än denna.
Som han själv sa:
Det här var guld gånger tio.