ORKAR ITALIEN?

Jag älskar hur Cesare Prandelli verkligen har satt sin egen prägel på detta Italien. Gentlemannen från Orzinuovi vill inte ha ett Italien som låser spelet och bara väntar på motståndarens misstag. Italien är det enda lag som verkligen har vågat spela mot Spanien i EM, som betalt för det fick han en 1–1-match och en utmärkt start på turneringen. Men nu har Italien en motståndare som älskar att driva upp tempot. Och med tanke på att Italien bara har haft tre vilodagar (jämfört med Tysklands fem) sedan straffdramat mot England kommer det nu att krävas något alldeles extra.

ORKAR BANK OCH NIVA?

Ser fram emot att träffa dem i kväll igen. Men Sportbladets vassaste pennor har fått slita hårt de senaste veckorna, rest fram och tillbaka mellan Ukraina och Polen och säkert förlorat många nätters sömn. Jag hade ett helt galet schema under VM i Sydafrika. Det funkade under turneringen, men jag kraschade när jag kom hem. Utvecklade migrän och skit. Den här gången skippade jag de två kvartarna som var i Ukraina. I stället stannade jag krav i Gdansk, åkte ut till tyskarnas och spanjorernas läger på dagarna och gjorde jobb därifrån. Det var väldigt skönt att ha samma bas i fem dagar och även om det alltid är kul att se livematcher är jag säker på att det var rätt val. Hoppas Bank och Niva har kraft kvar. Och framför allt: att de fungerar även efter EM, när de äntligen får slappna av.

VAD TÄNKER GOMEZ?

Tyskland har, med rätta, fått mycket beröm för sin laganda. Per Mertesacker, 81 landskamper, har inte fått en enda EM-minut men verkar inte det minsta bitter. I stället går han hela tiden runt och peppar sina konkurrenter, inte minst är han viktig för de yngre spelarna. Ändå kan jag inte låta bli att undra hur Mario Gomez tog petningen mot Grekland. Det är lätt att glömma att Gomez är en känslig karaktär och efter tre mål på tre matcher måste han ha undrat – varför? Vad mer kan jag göra för att få fortsätta spela? Oavsett om det blir Gomez eller Miroslav Klose från start i kväll hade jag gett en förmögenhet för att få reda på vad Gomez känner innerst inne.

HUR PRESSAD ÄR JOGI?

Efter tyskarnas första missade chans mot Grekland, typ tre minuter in i matchen, reagerade Jogi Löw som om det i själva verket var kvartsfinalens sista möjlighet som brändes. Löw vet att han aldrig har haft ett bättre lag än så här, och att hela Tyskland förväntar sig en pokal. Så jobbigt då att vara storfavorit i en lurig semi mot Italien, laget som nästan alltid höjer sig mot riktigt bra motstånd.

SÄTTER TYSKLAND EXTRA PRESS PÅ PIRLO?

Det är inte Tysklands stil att anpassa sig efter motståndet. Tyskland vill bestämma tempo och rytm, diktera villkoren. Samtidigt vet Löw att ett nummer från Andrea Pirlo kan vara skillnaden mellan final och fiasko. Jag tror inte att Tyskland sätter någon specialbevakning på honom, däremot kommer de att vilja pressa ner Marchisio och Montolivo (eller Motta) i banan. Glöm inte att det ofta är deras löpningar som öppnar för Pirlo. Räkna med en Pirlo som har rätt mycket boll i kväll också, men sker det bara tillräckligt långt mer kan Tyskland leva med det. Det är i Khediras zon han inte ska få något utrymme.

TRUMFAR BUFFONS ERFARENHET NEUERS PONDUS?

Vissa människor har den där naturliga utstrålningen, även när de inte gör ett skit. Manuel Neuer står ofta med armarna slappt hängande längs sidorna. Ändå ser det ut som om han äger världen. Neuer har nerver av stål. Neuer lyssnar på AC/DC före avspark. Neuer tycker alltid att en passning till honom är bästa alternativet. Neuer dunkar gärna in en straff om han får. Men han har aldrig spelat en stor final med Tysklands A-landslag.

VILKA MISSGYNNAS MEST AV DEN TVEKSAMMA PLANEN?

Alltså, planen i Warszawa är ju inte dålig direkt. Vi snackar inte Söderstadion i april. Men för att vara en EM-semifinal är gräset inte särskilt imponerande. Det finns gott om ojämnheter och gropar. Tyskland, som är beroende av ett snabbt passningsspel, bör missgynnas av det här. En snedstuds när hela laget är på väg framåt kan betyda ett italienskt friläge tre sekunder senare.

KAN TYSKLAND LITA PÅ BOATENG?

Offensivt har han varit lika bra som förväntat, defensivt har Jerome Boateng flera gånger slarvat. Trots sin snabbhet lät han till exempel Samaras hinna före vid kvitteringen i kvartsfinalen. Italiens anfallare kommer att vilja dra sig ut mot Boateng och sätta honom under press.

VILKET LAG HÅLLER JAG PÅ?

Båda. Det förbjudna svaret. Men det är helt sant. Det här är de två slutspelslag jag har lärt mig uppskatta mest.

ÄR JAG ÖVERTÄND?

Klar risk för det. Ackrediteringsbrickan kan vara i fara.

Gdansk, 22 juni

Det är en helt vanlig midsommarafton.
Ni äter sill, jag knaprar på en chokladbit. Ni drömmer om att ha lilla nubben på ett snöre i halsen, jag fortsätter med svart kaffe. Ni balanserar potatis på sked, jag leker tigga-om-mixad-zon-biljetter-leken.
Det var sex år sen jag senast firade midsommar hemma. Då var vi i en östgötsk stuga, riktig idyll, men jag minns ärligt talat inte mycket från den kvällen. Däremot glömmer jag aldrig dagen efter, då vi baxade ut en tv i trädgården och såg Lukas Podolski panga bort Sverige från VM.

Podolski fick sitt stora genombrott den sommaren. Han buntades ihop med Bastian Schweinsteiger, det var två charmiga busfrön och tyskarna förälskade sig i ”Schweini und Poldi”.
Sen ville Schweinsteiger inte vara ”Schweini” längre. Han bad journalister att sluta kalla honom det, här gällde det att få en seriösare framtoning. Schweinsteiger ville visa att han också kunde vara ledare. Men det dröjde ett tag. Efter VM var Schweinsteiger fortfarande en given startspelare i Bayern München, men ute på kanten fick han sällan möjlighet att regissera och styra spelet.
Vändningen kom när Louis van Gaal flyttade in honom i mitten och sen dess har Schweinsteiger inte lämnat ifrån sig dirigentpinnen. Varken i Bayern eller i landslaget.
Den andra halvan av duon från 2006 är dock fortfarande ”Poldi”.
Vid 27 års ålder har Podolski gjort 100 landskamper. Joachim Löw har hela tiden litat på honom i landslaget (även om Poldi möjligen vilas mot Grekland i kväll) men klubblagskarriären har inte blomstrat på det sätt de flesta trodde för sex år sen.
När Poldi flyttade till Bayern bosatte han sig utanför München. Enligt Schweinsteiger var det ett misstag, på så sätt kom Poldi aldrig in i Münchenlivet. Han gjorde visserligen en del viktiga mål under sina år med Bayern och vann flera titlar, men ofta var han bänkad.
Killen som behandlade VM 2006 som om det vore en sorglös pojklagsturnering hade slutat skratta.
För att hitta tillbaka till glädjen flyttade Poldi tillbaka hem till Köln. Genom det beslutet gav han också sina kritiker ett smashläge: ”Jaså? Killen som inte fixade Bayernmentaliteten vänder hem med svansen mellan benen.”
Riktigt så var det inte. I själva verket gjorde flytten till Köln Podolski gott. Han fick känna sig uppskattad igen, hittade tillbaka till självförtroendet och var en viktig spelare i landslaget när Tyskland vann VM-brons 2010.
Efter sommaren går Podolski vidare till Arsenal.
Jag ser det som om en av de mest intressanta värvningar Arsène Wenger någonsin har gjort. Poldi är ingen typisk Arsenalspelare. Vissa tyskar brukar skämta om att om Podolski får tre lägen i en match så skjuter han på fyra av dem.
Lär han sig bara trivas i London kan han bli precis den bryta-mönstret-spelaren Arsenal behöver.

Här är förresten min EM-elva so far:

Iker Casillas, Spanien
Kommentar: Tas ofta för given, men hur många gånger har han inte räddat Spanien genom åren? Detta EM är inget undantag. Mästarna var ett tag bara ett kroatiskt mål från ett fiasko. Då klev Casillas fram och styrde bort nicken från Rakitic.
***
Mathieu Debuchy, Frankrike
Kommentar: Gjorde två utmärkta matcher. Var lite sämre mot Sverige, ändå en av få godkända fransmän i den matchen. Frankrikes försvarsproblem finns i mitten, inte på högersidan.
Kyriakos Papadopoulos, Grekland
Kommentar: Kom in mot Polen i premiären tack vare en skada. Sen dess har 20-åringen varit given. Papadopoulos har visat både mod och kyla och kommer att vara grekisk försvarschef i många år framöver. När ni läser det här är han dock förmodligen utslagen…
Holger Badstuber, Tyskland
Kommentar: Mats Hummels, säger ni? Okej, Hummels har också varit bra men ni minns väl hur van Persie vände bort honom i Charkiv? Badstuber har varit den främste i en stark tysk backlinje.
Fábio Coentrão, Portugal
Kommentar: Ständigt kritiserad i Real Madrid, men i EM har han varit näst intill felfri. Städar bakom Ronaldo och tar sig också fram på egen hand. Portugals vänstersida är förmodligen turneringens starkaste.
***
Bastian Schweinsteiger, Tyskland
Kommentar: Före matchen mot Holland fick mittfältaren frågan om han själv tyckte att han var i toppform. ”Nej”, svarade Schweinsteiger. ”Men jag är övertygad om att jag snart når min toppform.” 90 matchminuter senare var han där.
Andrea Pirlo, Italien
Kommentar: Spelade fram Di Natale till målet mot Spanien, slog sen själv in en vacker frispark mot Kroatien. Med Pirlo tillbaka på toppen av sin förmåga har Italien en bra chans att slå ut England.

Andrés Iniesta, Spanien
Kommentar: Fick pris som matchens lirare efter två av tre gruppspelsmatcher. Iniesta är, tillsammans med Silva, den av Spaniens stjärnor som tydligast är i form.
Steven Gerrard, England
Kommentar: Har aldrig inlett en turnering mer övertygande. Gerrard har visat både hjärta och hjärna. Tre av Englands mål har haft hans autograf efter sig. Lampards skada var kanske det bästa som kunde hända Gerrard.
Cristiano Ronaldo, Portugal
Kommentar: Överflödig.
***
Zlatan Ibrahimovic, Sverige
Kommentar: Gómez har varit mer effektiv, men också haft ett betydligt starkare mittfält bakom sig. Det gör ont att Sverige inte gick vidare trots att Zlatan var så bra.

AVBYTARE
Manuel Neuer, Olof Mellberg, Theo Gebre Selassie, Andrij Jarmolenko, Michael Krohn-Deli, João Moutinho, Mario Gómez

Kiev, 18 juni

Well I woke up Monday morning,
With no way to hold my head that didn’t hurt.
And the airport I had for breakfast wasn’t bad,
So I went to another for dessert.
Then I fumbled through my bag for my clothes,
And found my cleanest dirty shirt.

Sanningen att säga har jag inte alls vaknat upp. Och det är inte, som i Kris och Johnnys fall, bakfylla som plågar mitt huvud utan sömnbrist. Klockan är fyra på natten/morgonen och jag är på Kievs flygplats, väntar på att få åka vidare till Warszawa och Gdansk. Det här är min andra förlorade natt under EM.
Jag är ingen vacker syn just nu. Det vet jag eftersom jag nyss gick förbi en spegel. Rödsprängda ögon, orakade kinder, flottigt hår. Alla mina kläder är smutsiga (nackdelen med att resa lätt är att man snart behöver tvätta) och det första jag ska göra när jag kommer till Gdansk är att ta en lång dusch.
Ändå ler jag inombords, jag tänker på scenerna på flygplatsen i Charkiv för några timmar sen. Hundratals lyckliga portugiser sjöng för Ronaldo, halsdukar viftades i luften (Portugal är verkligen de tjocka halsdukarnas land) och två små barn i landslagströjor tog fram en liten fotboll och började lira mitt framför incheckningsdisken.
Plötsligt märkte jag hur alla började titta åt ett visst håll i den lilla terminalen.
Där kom Arjen Robben. Där kom Robin van Persie. Där kom Bert van Marwijk.
Där kom EM:s flopplag numero uno.
Jag trodde att de deppiga holländska fansen på flygplatsen skulle rusa fram och bua ut sitt landslag, men ingen orkade. Några började, konstigt nog, applådera i stället. De flesta spelare tittade ner i golvet men Robben vinkade faktiskt till några supportrar.
Holland lämnar alltså EM utan en enda poäng.
Sveriges misslyckande är ingenting jämfört med det och jag tvivlar på att van Marwijk kan sitta kvar.
Han skickade ut en kraftigt offensivt balanserad elva mot Portugal, för att försöka gripa det lilla halmstrå som trots stack ur Paulo Bentos bröstficka. Men den stora vinnaren med den taktiken var Cristiano Ronaldo. När Holland bara tänkte framåt fick han enorma ytor och som han utnyttjade dem.
Ronaldo stod för en av de mäktigaste individuella prestationer jag har sett på den här nivån och timingen kunde inte gärna ha varit bättre.
Före matchen mot Holland hade han haft 13 resultatlösa avslut. Han hade heller inte gjort mål i ett mästerskap sen han satte en inte alltför viktig 6-0-boll mot Nordkorea i VM 2010.
Jag hade före matchen skrivit i tidningen att om det ska bli Ronaldos EM så måste showen börja nu, och herre min Eusebio vilken show det var. På 90 minuter hann Ronaldo bygga en portugisisk motorväg som nog leder hela vägen till semifinal.
För inte kan väl tjeckerna kontra sönder Portugal i kvarten? Nä. Undrar förresten om Portugals Rolando ibland tänker på att han bara är en bokstav från att vara bäst i Europa.
Innan vi gick på planet i Charkiv hann jag med att se halva första avsnittet av tv-serien Homeland. Verkar mycket lovande. Jag vill också gärna tro att jag var först i världen med kombinationen Charkivs flygplats + Matti Alkberg live (i Lindesberg) i hörlurarna.
EM-dagarna går fort och glider in i varandra. Jag har nu kommit till stadiet då det tar en lång stund att förstå var jag befinner mig när jag vaknar på morgonen. Gdansk? Charkiv? Warszawa? Stockholm? Kiev? Motala? Sen skärper man sig, borstar tänderna, slår upp datorn och kollar vad man glömde att ta upp i krönikan från dagen innan.
En del av mig är fortfarande besviken över att både Polen och Ryssland åkte ut i förrgår. Polen var härligt otaktiska, gav allt från start i varje match och fick därför soppatorsk i sina andrahalvlekar. Och Ryssland, oförutsägbara Ryssland, är alltid roligt att ha kvar i ett slutspel.
Samtidigt måste man förstås beundra grekerna. Alla klagar på deras defensiva fotboll, men vilka hjärtan de har. På Greklands spelarbuss står det tydligen ”Vi föddes som vinnare” och när en reporter frågade Karagounis om det var sant svarade veteranen: ”Vi föddes som krigare”.
Det svaret måste man ju bara gilla.
Och vilken symbolik det blir i kvarten nu. Grekland mot Tyskland. Grekland mot Merkel.
Det går överhuvudtaget bra i EM för flera av Europas krisländer. Portugal har haft enorma problem och jag läste häromdagen att Spaniens ungdomsarbetslöshet nu är över 50 procent. Det var väldigt deprimerande läsning.
Nu är det snart dags att boarda nästa plan.
Respekt till Nicklas Bendtner, men gårdagskvällen var ändå Ronaldos.
Petr Cech behöver nu hitta en hjälm som täcker hela målet om Tjeckien ska ha någon chans på semi.

Kiev, 16 juni

Det var plågsamt att se. Olof Mellberg hasade in i rummet för att ta emot ett pris som matchens bästa spelare. Det var den gamle rastamannen Christian Karembeu som utsett honom till det. Mellberg verkade knappt vara närvarande. Blicken var dimmig, kroppen tung.

– What does it mean to you to get this award? frågade tjejen som modererade.

Mellberg tittade på henne med svarta ögon.

Att säga att Mellberg avskyr att förlora är inte starkt nog. Det finns många historier om hans vinnarskalle, att han kan göra i princip vad som helst för att få vinna en simpel skojtävling på ett träningspass. Nu hade Mellberg precis åkt ut EM. Han hade gjort två mål mot England, slitit som ett djur men allt hade ändå gått åt helvete till slut.

Till slut svarade Mellberg på frågan.

– Not a a lot, to be honest.

Sen vände han sig till Karembeu och försökte tacka. Orden stockade sig. Meningen blev klumpig.

– Thanks for picking me but…

Innan Mellberg fick gå var han också tvungen att posera på bild med sitt pris. Jag har inte sett bilden men den måste ha blivit usel. Det var första gången hittills, vad jag vet, som en spelare i det förlorande laget utsetts till matchens bästa.

Jag tyckte synd om Sverige i går. De förtjänade mycket och fick ingenting.

Jag tyckte däremot inte synd om Sverige efter matchen mot Ukraina och det är därför chansen är borta redan efter två matcher.

Ukrainamatchen kommer att förfölja Hamrén. Till den skickade han ut en konstigt balanserad elva och för det straffades han hårt. Den mot England var mer… klart att försvaret inte var bra, men jag tyckte egentligen att Sverige gjorde en fin match. Kanske skulle man ha försökt säkra mer vid ställningen 2-2. Vinst eller kryss hade ju ändå inte spelat så stor roll, troligen hade Frankrike behövt besegras i vilket fall.

– Vi kände att vi hade matchen vid 2-2, sa Hamrén efteråt.

Hade Lagerbäck kunnat stänga matchen?

Lagerbäck har gjort ett fantastiskt EM. Utan att ens ha deltagit har han omvänt mängder av gamla skeptiker. För varje match Sverige (Hamrén) förlorar växer sig Lagerbäcks gamla bedrifter med landslaget bara starkare.

Hoppas att Sverige visar karaktär i sista matchen. Frankrike kommer att göra allt för att vinna gruppen och slippa Spanien i kvarten. De kommer att satsa stenhårt mot Sverige. Ett håglöst Blågult skulle då kunna sluta med riktigt pinsamma siffror.

I kväll lämnar jag Kiev igen.

Och hoppas att Polen tar sig till kvarten.

Charkiv (flygplatsen), 14 juni

Klockan är lite över fem på morgonen, lokal tid, och här sitter jag och väntar på ett flyg till Moskva. Ska man ta sig mellan Charkiv och Gdansk blir resrutten inte helt… skön. Efter Moskva blir det Warszawa, och så sista skuttet därifrån till Gdansk.

Fast just nu är jag lätt orolig. Samtliga flighter från Charkiv under natten har varit kraftigt försenade och jag har bara en timme på mig i Moskva. Vi får se hur det går. Och det här är förresten ingen flygblogg. Vem tror jag att jag är? Carl Bildt?

Har inte sovit en sekund i natt. Gick bara inte. Holland–Tyskland var en urladdning, sen jobbar man snabbt och hårt i några timmar, sen är klockan plötsligt två på natten och då är det liksom inte bara att gå och lägga sig. Man är fortfarande uppe i varv, ältar formuleringar som blev knackiga, oroar sig för resandet nästa dag, slänger ett öga på klockan och… jaha, bara en timme kvar nu. Lätt att sova då.

Men jag är både van och privilegierad. Det här är ett fantastiskt jobb. Får man uppleva Holland-Tyskland live ska man fan inte gnälla. Och det här är kanske mitt sista mästerskap, så jag försöker att njuta. Hittills har det inte varit svårt: EM har börjat otroligt bra. Sverige och Irland är väl de lag som har presterat sämst, annars många som har imponerat.

Jonas Eriksson dömde matchen och gjorde det riktigt bra i hettan. Förmodligen är han den svensk som kommer att gå längst i EM.

Om allt går som det ska hinner jag fram till Gdansk i god tid till Spanien-Irland. Kan ju bara sluta på ett sätt, tänker jag. Matchen alltså, inte min resa, den kan lika gärna sluta i Moskva. Då kanske jag kan bryta mig in i Wernblooms lägenhet och slagga där.

Nu börjar det dyka upp lite fler personer vid gaten. En del deppiga holländska fans, men cheer up Jaap, ni har fortfarande chansen. Så osannolikt är det faktiskt inte att Holland krånglar sig vidare, trots två kassa matcher.

Nu känner jag gruset i ögonen. Ironiskt. Nu skulle jag kunna somna inom fem men det får jag inte göra.

Bäst jag går och försöker hitta lite kaffe.

Tschüss

Charkiv, 13 juni

Sen sommaren 2010 har det känts som om jag ingår i det holländska presspacket, snarare än det svenska. Jag följde Holland i VM och i EM-kvalet såg jag fler matcher med Holland än med Sverige.
Jag har varit på så många presskonferenser med den snarstuckne förbundskaptenen Bert van Marwijk att jag nu inbillar mig att jag faktiskt börjar förstå språket. Inte uttrycka mig själv, men förstå vad som sägs. I alla fall rätt mycket av det.

I går var van Marwijk och Wesley Sneijder på podiet. De gjorde sitt bästa för att ge sken av att de inte var pressade, men lurade ingen. I princip gick presskonferensen ut på att van Marwijk avfärdade frågor som ”nonsens”, sen lutade sig Sneijder fram och sa att han höll med sin tränare.
Det var usel stämning i salen från första stund. Holland fick förstås mycket kritik efter förlusten mot Danmark och nu skulle förbundskaptenen stå till svars.
Det hade van Marwijk ingen som helst lust med.
Holland har ett lite udda upplägg på sina presskonferenser. Det börjar alltid med att en journalist från holländsk tv ensam får fråga ut tränaren i några minuter. Journalisten, som har tillgång till en riktig motormouth, sitter alltid mitt i rummet och smattrar i väg sina spörsmål. Svaren från van Marwijk är alltid superkorta och de gånger de finns en tolk med tycker jag alltid synd om hen. Tempot är så högt att det är omöjligt att hänga med. Å andra sidan sägs sällan något av värde, så det kanske inte gör så mycket.

Så här kan det låta (nu citerar jag inte, utan försöker mer ge er en bild):
TV-journalist: Är ni förberedda?
Tränare: Ja.
TV-journalist: Jaså?
Tränare: Ja.
TV-journalist: Inga problem?
Tränare: Nej.
TV-journalist: Vad är problemet med van Persie?
Tränare: Inget problem där.
TV-journalist: Är det inte?
Tränare: Nej.
TV-journalist: Men det finns rapporter om det…
Tränare: Ska det vara såna frågor blir detta en kort presskonferens!
TV-journalist: Men en belgisk tidning skriver…
Tränare: Vi har inte tid för sådant nonsens!
Sen börjar den allmänna frågestunden, vilken sällan ger särskilt mycket den heller. Ändå sitter jag alltid och skriver ner allt som sägs. Efteråt har jag en dataskärm full med, ja, nonsens faktiskt. Jag läser på min skärm att van Marwijk vet hur Tyskland ska besegras, men att han inte tänker säga hur. Nähä. Vidare ser jag att han litar på sina spelare. Vilken tur. Till slut en mening om att det finns bra spelare i båda lagen. Säger du det, Bert.

Jag tror att det kan gå illa för Holland i kväll. Man säger att Tyskland inte behöver vinna, men efter den inte mer än halvhyfsade insatsen mot Portugal lär inte Joachim Löw ha några problem med att motivera sina spelare.
På ett sätt var den tveksamma 1–0-segern perfekt för Tyskland. Nu fick de tre poäng och en väckarklocka från en och samma match.

Den holländska startelvan är osäker. Joris Mathijsen är bättre och lär gå in i mittförsvaret i stället för Ron Vlaar. Sen är det klurigare. Vissa journalister tror att van Bommel petas till förmån för van der Vaart. Kanske går också Kuyt in i stället för Afellay. All vill ha in Huntelaar från start men få tror att det blir så.

Och Tyskland? Verkar vara fifty-fifty mellan Gomez och Klose i anfallet. Själv tycker jag det är synd och skam att en spelare som Toni Kroos sitter på bänken. Möjligen ligger Podolski risigt till för en ny start i kväll. Och om inte Schweinsteiger hittar formen snart måste nog Löw börja umgås med tanken på att bänka honom. Hur mycket ledare han än är.

Med rätt/fel resultat i kväll kan Dödens grupp vara avgjord redan efter två omgångar. Hur som helst lämnar jag Charkiv tidigt, tidigt i morgon bitti. Två taxibilar är beställda till klockan 04.15. Varför två? Tja, min ciceron Sasja tyckte att det var säkrast.
– Just to be sure because this is Ukraine.

Charkiv, 12 juni

Det känns som om jag har landat i ett helt annat EM. Charkiv är slitet och 34 grader varmt. Jag bor högst upp, på 14:e våningen, en smutsgrå koloss, så sovjetklyschigt det bara kan bli. Det stod två tunga män i bara kalsongerna och rökte utanför porten när jag kom i går. Så jag strippade och tog en tagg jag med. Inte.

Rejält tveksam gick jag in i en skruttig hiss, men väl uppe i lägenheten (som jag hyr i ett par dagar) kändes det bättre. Där var rent och fint. Däremot fanns det inget internet, fast de lovat flera gånger. ”I call computer man” sa min lätt skamsna ciceron Sasja. Och några timmar senare kom det faktiskt en snubbe. Han kan inte ha varit mer än 15 år. Jag trodde att han skulle försöka få igång ett trådlöst nät, men killen hade verktygslåda med sig och började borra och ha sig. En stund senare dök han upp med en bredbandskabel i handen. Sen funkade det perfekt. Hjälte. Jag bjöd honom på en snus.

Resan hit var också speciell: Gdansk–Warszawa, Warszawa–Kiev, Kiev–Charkiv. Kort om tid mellan planen. Springa som en dåre mellan gater och terminaler, tjata sig fram i passkön och hinna precis, svettig som en Robert Prytz i direktsändning.

På planet till Kiev hamnade jag bredvid en tysk tv-journalist. Jag kände faktiskt igen honom lätt så när han berättade att han jobbade för ZDF kändes det logiskt. Tysken var på väg till Sveriges match och frågade om Markus Rosenberg hade en chans att få spela från start.

– I don’t think so and I sure don’t hope so, sa jag.

– Good, sa tysken. He is not very dangerous. And Zlatan?

– Zlatan will play of course.

– He is strange, huh?

– Well…

– I was in the mixed zone four years ago, after Swedens first game in the Euro 2008. I wanted to talk to him so I said: ”Zlatan, can we ask you some questions?” But he was not happy. ”Bring me food!” he said. ”If you want to talk to me, bring me food!”

– So maybe you shoud bring some food tonight?

– Hahaha, that is not a bad idea actually.

– Who is your tv expert during this tournament? frågade jag sen.

– Oliver Kahn. He is rubbish.

– Really?

– Yes. Very hard to like.

I kväll är det Polen–Ryssland i Warszawa. På Rysslands nationaldag. Det kan bli en kanonmatch men jag är framför allt orolig för bråk. Polens historia med Ryssland är inte okomplicerad, och ni såg kanske bilderna från vad som hände i samband med Rysslands första match, mot Tjeckien i Wroclaw. Flera fotbollsvärdar attackerades av ryska ”fans”, fyra av värdarna fick åka till sjukhus.

Kanske är det bra att matchen går i Warszawa och inte i en mindre stad som Poznan eller Wroclaw.

Skräckscenariot är att Polens huvudstad förvandlas till ett slagfält i kväll. Så långt tror jag inte att det går, men jag tror inte att det blir helt lugnt heller.

PS: Andrij Sjevtjenko, med andra förutsättningar hade det han gjorde i går varit en vacker saga. Jag hade en längre text om honom före EM. Där skrev jag att hans rygg var paj och att han egentligen är slut som spelare. Men jag skrev också att ingen i Grupp D bör underskatta Sjevtjenkos dröm om att få hålla en sista föreställning i sin hemstad.

Det är alldeles för sällan man får rätt och när man väl får det känns det förjävligt.

Gdansk, 10 juni

Ny stad, ny match. Spanien–Italien. Ingenting alls talar för italienarna och just därför har de ändå en liten chans. Jag har problem med en del spelare i Italiens lag, däremot gillar jag förbundskapten Prandelli. Starkt.

Anyway. Gdansk. Jag åkte hit i går, med tåg från Warszawa, och det var så mycket som gick fel där att jag inte orkar tänka så mycket på det. Nöjer mig med att konstatera att jag ändå är här nu och att jag aldrig mer ska klaga på SJ.

Men jag såg i alla fall en stork. Storkar är coola, särskilt den Disneystork som brukar göra Kalle Anka vansinnig, och i norra Polen finns gott om stork. Invånarna monterar gärna upp plattformar på taken för att locka storkarna just till deras hus.

Fast för mig finns det egentligen bara en stork och det är Storken. Han kallas ju så, det tekniska haveriet till fotbollsspelare som nickar in en och annan boll för Åshöjdens BK i första boken. Storken tillhörde egentligen det gamla gänget med Kniven Jönsson, Algot i Pålsbo och slaktaren Emil (som i en match nitar en motståndare och inte nöjer sig med det utan frågar: ”Är här nån mer som vill ha bank?”).

Men när Bagarn tog över som tränare för Åshöjden trodde han ändå på Storken. I alla fall tillräckligt mycket för att låta honom spela en del. Storken kallades ju Storken på grund av sin längd och efter lite specialträning med Bagarn blev han något av en nickspecialist i de lägre serierna. Men han var också känd för sin lathet. Efter att han gjort ett mål gick han gärna ut till sidlinjen och snackade skit med Kniven och de andra drinkarna.

Åh, Åshöjden! På ett sätt har ingen bok betytt mer för mig för det var den som fick mig att börja läsa. Jag har utan överdrift läst om alla fyra Åshöjden-böckerna minst 30 gånger.

Nog om det.

TOPPLISTAN FRÅN SPELDAG TVÅ

1. Stephan Andersen, Danmark.

En gång slarvade han och då blev det farligt. Annars var Andersens EM-debut inget annat än spektakulär. Morten Olsen valde ju Andersen som förstekeeper eftersom han till skillnad från Lindegaard faktiskt har spelat under våren. Nu har danskarna ett jätteläge komma ur Dödens grupp levande.

2. Cristiano Ronaldo, Portugal

Va!? Ronaldo? Hade vi inte förväntat oss mer där? Och Portugal vann ju inte ens? Nänä. Men Ronaldo lyckades med en annan bedrift. I första halvlek hade han en frisyr, i andra halvlek en annan. Det där skulle jag verkligen vilja gå till botten med. Var det bara fåfänga? Eller är han skrockfull? Och tänk att få se hur förbundskapten Bento saknar en spelare när han snackar taktik i paus. Den viktigaste står vid spegeln och groomar sig.

3. Simon Kjaer, Danmark

Han har en rätt vissen serie A-säsong bakom sig. När han skulle försöka stoppa Zlatan från att göra mål såg han ut att inte ens ha kommit in i puberteten än. Men mot Holland slet han som ett djur i Danmarks backlinje. Kanske var Kjaer till och med bättre än den väldige Daniel Agger.

4. Toni Kroos, Tyskland

Jag har bara med Kroos för att göra en liten markering. In med honom från start nu, Jogi, vänta inte.

5. Klaas Jan Huntelaar

Av precis samma anledning. Killen har, tror jag, 31 mål på 52 landskamper. Och av dessa har han bara startat i drygt hälften. Han vann EM-kvalets skytteliga, smällde in 29 bollar för Schalke den här säsongen och om han bara hade hälften så stort ego som Robben och van Persie skulle det inte vara något snack. Bert van Marwijk får flytta ner eller ut van Persie om så krävs. Huntelaar måste Holland bara ha inne i boxen.

1. Alan Dzagojev, Ryssland

Läste ni SPORT-Expressen på öppningsdagen såg ni att jag varnade för 21-åringen. Jag har sett honom några gånger i CSKA tidigare och imponerats stort av hans teknik och blick för spelet. Han är utan tvekan rysk fotbolls framtid och jävlar vad bra han var mot tjeckerna. Hela Ryssland var bra men Dzagojev stod ut med sina två mål. Dzagojev kommer från delrepubliken Nordossetien. Han gick i skola i Beslan när gisslantragedin inträffade där 2004. Över 300 personer, många av dem barn, dödades. Det var dock inte Dzagojevs skola som attackerades.

2. Lukasz Piszczek, Polen

Visst. Lewandowski nickade igång festen i den första halvleken mot Grekland. Men min kille var högerbacken Piszczek. Gång på gång stormade han fram längs kanten och ett tag trodde jag att grekernas stackars vänsterback José Holebas skulle byta ut sig själv.

3. Kyriakos Papadopoulos, Grekland

Grekland startade med fel Papadopoulos mot Polen. Det är ju unge Kyriakos – inte den äldre Avraam – som är bra. Det var upplagt för lustigheter när så förbundskaptenen bytte ut Papadopoulos mot Papadopoulos (tänk att båda heter Svensson i stället så går vi vidare) men Grekland fick verkligen ordning på sitt försvarsspel när 20-årige Kyriakos kom in. Nu lär han bli kvar i elvan.

4. Roman Sjirokov, Ryssland

Ännu en spelare jag varnade för innan premiären. Geniet och galningen Sjirokov (en gång fejkade han benbrott för att motivera sin klena närvaro – CSKA straffade honom genom att låta Sjirokov gräva diken) styrde över Rysslands mittfält och gjorde dessutom mål mot Tjeckien.

5. Theodor Gebre Selassie, Tjeckien

Det blev en mardrömsstart på EM för Tjeckien. Ändå gillade jag att se den unge ytterbackens inställning. Defensivt hade han en del problem men han öste ändå på hela matchen. Hade jag varit Erik Hamrén hade jag sagt att han var shining. Gebre Selassie är snart tillbaka som en vinnare igen. Kanske inte i den här turneringen dock.

Warszawa, 8 juni

Ni skulle se Warszawa i dag. Överallt går barn och vuxna klädda i polska landslagströjor. Bilarna som kör på bron över floden Wisla och bort till nationalarenan har nästan alla röda och vita flaggor på taket. Det tutas redan. Polen är redo.

Jag har redan blivit förtjust i Warszawa, staden överraskar positivt. Jag hör från kolleger i Kiev att det har varit kallt och ruggigt där, men här är det sommar. Det finns kaféer överallt. Lätt att få tag på god mat. Skulle gärna stanna här, känner jag, men redan i morgon går resan vidare.

Men först ska vi se en premiär.

FYRA PREMIÄRER JAG GÄRNA MINNS

1. VM 2006. Tyskland–Costa Rica 4–2. Philipp Lahm presenterar sig för världen med ett tidigt drömmål. Klose sätter två för Tyskland och Paulo Wanchope två för Costa Rica. Men framför allt var det första gången vi fick se Det Nya Tyskland. Runt 2000 började Tyskland göra en tydlig ungdomssatsning. VM-finalen två år senare var egentligen helt ologisk och i EM 2004 hade tyskarna ännu inte ömsat skinn.

Men under hemma-VM 2006 var det fantastiskt att se Tyskland. Visst var laget fortfarande ojämnt, men fotbollen var ny. Snabb. Underhållande. Lekfull. Det tyska folket kände stolthet över sitt landslag igen och vågade hissa flaggan. Samtidigt var vi många från andra länder som började betrakta det tyska landslaget på ett annat sätt. När jag var mindre var det nästan fult att gilla Tyskland. Då var Tyskland den trista, och ibland arroganta, maskinen som ofta kom hem med bucklan. I dag är Tyskland snarare den älskvärda förloraren. Alla älskar hur Jogi Löws lag spelar, men än så länge har Tyskland inte orkat gå hela vägen under hans ledning.

Jag tror att det är dags för det nu.

2. VM 1990. Jag minns egentligen ingenting från Kamerun–Argentina, men jag minns att mamma gav mig en hel dubbeldaim till matchen och det var inte varje dag man fick en hel dubbeldaim som sjuåring.

3. DJ Premier. Ett tag lyssnade jag väldigt mycket på Gang Starr. Och när Premier var i sett esse var det omöjligt att stå still.

4. Mitt premiärjobb på Expressen. Mitt första riktiga uppdrag var att åka till Jönköping och intervjua Olle Nordin, då tränare för J-Södra som jag antar var lite på gång då. Minns att jag var lite nervös när jag ringde Ollle, men när jag fick tag på honom var han ett under av lugn.

– Hej, hej, sa Olle. Jag står här och ska betala lite hundmat. Snart är det min tur.

I Jönköping träffade jag även den 80-årige materialförvaltaren Mats-Gunnar Johansson, M-G, kallad. Han berättade hur han hade gråtit när J-Södra gick upp i Superettan. Där satt vi i klubbstugan. M-G drog historier från 50-talet och berättade resor till Myresjö och New York (han betonade första ordet: ”NEW York”) och jag kunde inte fatta att jag fick betalt för att dricka kaffe med honom.

FYRA PREMIÄRER JAG GÄRNA GLÖMMER

1. EM 2000. Belgien–Sverige 2–1. Mpenza tog med handen, svenskarna hade fula tröjor, Rolle Nilsson tappade synen, De Wilde bjöd oss på ett mål och ändå torskade vi. Fy fan. Man tyckte det var så uselt. Och då visste man ändå fortfarande inte hur spelet skulle se ut mot Turkiet i nästa match.

2. Alkoholpremiären. Några deciliter vodka. En skottkärra. Gud vet hur många spyor. Nuff said.

3. Sagan om Ringen-premiären. Det måste ha varit nån gång före jul 2001. Stor hype. Vi hade egentligen ingen intention att se den, men så råkade jag och två kompisar gå förbi biograf Royal i Motala. Det var just före föreställningen skulle börja och märkligt nog fanns det biljetter kvar. Vi köpte, gick in och hamnade på första raden. Första raden kan vara rätt okej ibland men i Motala är den komplett värdelös. Man sitter och tittar rakt upp, filmen höll på i tre timmar och nacken gick nästan sönder. Dessutom kunde vi inte ta Dvärgen Gimli på allvar. Hela tiden fnissade vi åt hans stora skägg, hans överdrivna kommentarer och konstlade sätt. Vilket förstås, med rätta, gjorde att folk tittade snett på oss under hela visningen.

4. EM 2008. Jag skulle ha sett öppningsmatchen mellan Schweiz och Tjeckien men missade den. Minns att jag fick panik. Men jag lyckades i alla fall ta mig till den senare matchen, mellan Portugal och Turkiet. Portugiserna vann med 2–0, jag har för mig att Kazim Kazim spottade på någon. Turkarna imponerade inte och förbundskapten Fathi Terims guldlänk såg ut att väga hundra kilo. Där och då var det inte mycket som skvallrade om att Turkiet senare skulle skrälla sig hela vägen fram till semifinal. Efter kvartsfinalsegern mot Kroatien i Wien fick jag en gratis kebab av en överlycklig näringsidkare.

Och årets premiär?

Jag har låga krav men tippar 1–0 till Polen.