Det var i början av januari förra året. Is och snö på centralen i Göteborg och jag småsprang till en taxi.

– Vart ska du?

– Gunnilsehallen.

Jag minns att chauffören frågade vad jag skulle göra där, däremot inte vad jag svarade. Det ärligaste hade varit att säga: ”Det är en plats där icke önskvärda fotbollsspelare ska träna tillsammans i några dagar” men förmodligen sa jag bara att jag skulle dit och kolla en sväng.

Alla fotbollsspelare vet hur det är att ligga på läger. Oftast är det förknippat med något roligt, en spännande turnering, kanske en resa till ett varmare land. Men spelarna som fanns i Gunnilsehallen hade lätt att hålla sig för skratt. De var arbetslösa, hela bunten.

Lägret ordnades av spelarföreningen vars generalsekreterare Magnus Erlingmark var tidigt på plats. Tanken var att klubbsökande spelare skulle träna tillsammans i några dagar och sedan delta i en cup, för att på så sätt kunna visa upp sig för scouter och klubbrepresentanter. Alla drömde de om samma sak: ett kontrakt. En anställning. Ett jobb.

Spelarna kom från hela Sverige. De flesta var unga, kanske i 20-årsåldern. De bodde på ett vandrarhem en bit bort från Gunnilsehallen. Kvaliteten var varierande. Vissa spelare hade meriter från Superettan, några få från allsvenskan, majoriteten av dem hade tidigare spelat i ettan eller tvåan.

Jag kände inte igen särskilt många av dem. Men ett ansikte var tydligt välbekant. Det tillhörde en 29-åring från Enskede och bara åldern gjorde att han stack ut i gänget.

– Tjena, Benny, sa jag.

– Tjena, tjena, sa Benny Lekström.

Jag såg Hammarby spela ganska ofta under tiden Benny vaktade målet där. Sedan hade han fortsatt till Brommapojkarna där han gjorde rätt många matcher, även om han med tiden främst blev back up till Kristoffer Nordfeldt. BP hade ramlat ur allsvenskan några månader tidigare och Benny fick inte vara kvar. Han var lite sur över det, framför allt för att han fick beskedet så pass sent.

– De kunde ha skött det mycket bättre, sa Benny. Nu börjar klubbarna redan spika sina trupper och ja… jag är på det här lägret.

Det märktes tydligt på Benny att han inte ville vara i Gunnilsehallen. De yngre klubblösa spelarna var mer bekymmersfria, men Benny hade nyss fått sista lönen från BP. Dessutom var han nybliven pappa.

– Klart att man är lite orolig, sa Benny. Man måste ju försörja sig. Jag kan bara hoppas på att hitta en klubb snart.

Även om han inte trivdes med situationen var Benny fast besluten att ge allt under lägret. Han skulle vara seriös. Gilla läget.

– Det är liksom det enda jag kan göra nu.

Träningarna under lägret leddes av Hans Gren, som tidigare fått kicken från MFF. Han hade ett brokigt gäng framför sig. Somliga höll en betydligt högre nivå än andra och hela grejen var lite märklig eftersom alla ville briljera individuellt. Allt för att bli upptäckta, utvalda.

Det var kyligt i hallen. Grynigt ljus. Jag stod på en minimal läktare och såg på medan Benny Lekström motade bollar i målet. Några dagar senare skulle Hans Gren ta ut en trupp och resa till Norge för att spela en liten cup mot lag från Norge, Irland och Finland – också dessa bestående av spelare som saknade kontrakt.

Efter den första träningen samlades spelarna i en sal. Magnus Erlingmark stod längst fram, som en magister, och sa:

– Okej, killar. Jag tänkte att vi ska lära känna varandra lite. Så jag tänkte att ni går ihop två och två och intervjuar varandra. Sedan berättar ni för övriga klassen, eller laget, om personen ni just har intervjuat. Okej?

Spelarna som inte kände varandra tittade sig omkring lite osäkert. Men så småningom hittade de i alla fall var sin partner. Benny hamnade med en ung kille, jag minns inte var han kom ifrån, kan ha varit Jönköping. Killen fnissade lite förläget och frågade:

– Vad heter du och hur gammal är du och så?

– Benny Lekström. 29 år.

– Benny Lekström, upprepade killen. Var har du, vahettere… spelat tidigare och så?

– Först spelade jag i Enskede IK. 2005 kom jag till Hammarby i allsvenskan och där var jag till 2008 då jag gick till Brommapojkarna. Spelade i allsvenskan med BP men fick inte vara kvar efter att vi åkte ur i höstas. Så nu är jag här.

– Jaha, sa killen.

Några dagar senare åkte Benny till Norge och spelade träningsturneringen. Det fanns en hel del utsända klubbrepresentanter och scouter i publiken, men det tillfälliga svensklaget lyckades inte vinna någon match. På vägen hem till Sverige läste Benny en artikel från sajten Fotbollssverige.se med rubriken ”Fiasko för de kontraktslösa svenskarna”.

Han skummade igenom artikeln som inleddes med orden: ”I dag arrangerades FIFPro Winter Tournament, turneringen för kontraktslösa spelare i Sverige, Norge, Finland och Irland. Svenskarna gick tyvärr poäng- och mållösa ur turneringen och lär därför inte ha imponerat så mycket på alla scouter som befann sig i Oslo under dagen.”

När Benny ringde till mig efteråt var han lite irriterad över artikeln. Själv var han ganska nöjd med sin insats, det hade gått bra för honom trots att laget inte vann. Däremot hade han ingen aning om vad som väntade nu.

– Jag kommer ett hålla i gång på egen hand och träna varje dag. Jag ger inte upp. Men det börjar brinna i knutarna nu. Det kan jag säga.

Nästa gång vi hördes hade det gått en dryg månad till. Ingenting hade hänt, förutom att Benny började bli desperat. Ingen klubb hade visat intresse. Benny fortsatte att träna på men saknade inkomst.

– Snart måste jag nog bestämma mig, sa han.

– För att ge upp? frågade jag.

– Ja, sa Benny. Jag vill inte det, men jag kan inte hålla på så här utan lön hur länge som helst. Vi har ju en liten dotter nu också.

– Vad kan du göra i stället?

– Jag vet inte. Jag var ju snickare förut. Och jag känner lite folk… vi får se.

Benny bestämde sig för att ge fotbollen en chans till. Grejen var att han kände att han fortfarande hade mycket att ge. Trots att han nu hade fyllt 30 kände han sig inte gammal. Han slog igenom sent och hade många goda målvaktsår kvar. Tyckte han.

Men det var det här med att hitta en klubb.

– Bara jag fick ett litet hugg, sa Benny. Jag kan tänka mig i stort vad som helst.

– Vi kan väl höras om en månad, ta en fika och se vad som har hänt, föreslog jag.

– Det låter bra, sa Benny.

Men jag hörde aldrig av mig. Saker kom emellan, tiden gick och jag gjorde andra jobb. Då och då fick jag dåligt samvete över att jag aldrig ringde till Benny. Kanske spelade det in att jag visste att ingen av mina chefer skulle tända på ett reportage om en arbetslös målvakt som till slut tvingas lägga av och försöka återvända till snickeriet. Om det fanns jobb där, vill säga.

Dessutom kände jag mig inte som en journalist när jag pratade med Benny. Jag gillade honom verkligen. Hans lågmälda sätt tilltalade mig och hans kamp för ett jobb var drabbande. Med åren har jag träffat mängder av bortskämda spelare som fikar sig igenom dagarna och ändå gnäller över tillvaron. Benny var något helt annat. Som vilken kämpande arbetslös pappa som helst, bara det att han råkade vara fotbollsspelare.

Var det någon som förtjänade en klubb var det Benny Lekström. Jag kände för honom på ett rent personligt plan. Höll på honom. Men trodde ärligt talat inte att det skulle bli några mer fotbollsmatcher på hög nivå för killen från Enskede.

Vinter blev vår. Vår blev sommar och en dag i september, när jag var i Rotterdam för att se en landskamp mellan Holland och Moldavien, ringde plötsligt Benny Lekström. Från ett norskt nummer.

Jag inledde med att be om ursäkt för att jag inte hörde av mig som jag lovat. Benny sa att det inte gjorde något. Han var på gott humör. Anledningen hette FK Mjölner.

– En klubb i norska tredjeligan, sa Benny. Jag spelar där nu.

Norska tredjeligan? Det lät inte särskilt imponerande. Men Benny berättade att lönen ”höll god Superettaklass” och att han trivdes i norra Norge. Dessutom hade han gjort bra ifrån sig. Så bra att större klubbar i Norge hade börjat visa intresse för den svenska målvakten.

– Jag kanske ska få provträna med Tromsö, berättade Benny.

Så blev det. Tromsö slogs i toppen av högstaligan och när Benny kom dit kände han sig i form. Fast besluten att ta chansen. Provträningen gick också bra och när Benny var färdig med den hördes vi igen.

– De ska ta beslut om kontrakt inom några dagar, sa Benny.

Han var optimistisk, hade fått positiva vibbar från Tromsö. Nu var det bara att vänta.

– Du har redan kommit en bra bit ifrån Gunnilsehallen, sa jag.

– Jag vet. Men jag hoppas att det bästa fortfarande ligger framför mig. Jag vill verkligen till Tromsö. Jag vet att jag är en bra målvakt. Jag vill visa det.

Beskedet kom ett par dagar senare. Jag var i Kungliga tennishallen och tittade på en ganska trist match i Stockholm Open när Benny ringde. Jag smög bort från läktaren och tryckte på svararknappen.

– Nu är jag klar, sa Benny.

– Tromsö?

– Yes.

Jag märkte hur jag log och knöt högernäven. Sedan frågade jag Benny vad Tromsö hade sagt.

– De är imponerade av mig, annars hade jag ju inte fått kontraktet. Men jag vet också att jag måste jobba hårt. Marcus Sahlman är förstamålvakt just nu. Men målet är förstås att få spela.

Ganska exakt ett år efter hans dagar med de kontraktslösa spelarna Gunnilsehallen åkte Benny på ett nytt läger. Den här gången spanska till La Manga, som betald spelare för Tromsö.

I årets första match skulle Tromsö möta Anzji Machatjkala, det penningstarka ryska lag där bland andra Samuel Eto’o och Roberto Carlos spelar.

Samuel Eto’o blev mållös i matchen, nollad av Tromsös nye målvakt: Benny Lekström.

Några dagar senare sickade Benny mig ett textmeddelande där han berättade om matchen. Jag skrev ett sms tillbaka: ”Så i januari 2011 motade du skott från dåliga 18-åringar i en svinkall hall i Gunnilse. Ett år senare möter du Eto’o.”

Benny svarade: ”Livet e bra häftigt ibland” och la till en smiley.

Själv surfade jag in på Tromsös hemsida för att titta vilket datum deras hemmapremiär äger rum.

Ingenting har jag emot januariturnén.
Eller, jo, det har jag väl, som snart ska framgå, men jag… tycker inte att det är fel att den finns. Jag förstår tanken och tänker inte slå in några öppna dörrar här.
Pontus Jansson (MFF) och Oscar Hiljemark (Elfsborg) är två unga spelare jag verkligen uppskattar. Som jag ser det borde till exempel MFF låta Pontus Jansson vara ledaren för försvaret den här säsongen. Han kommer att växa med det.
Men snälla. Prata inte om EM. Lägg inte det oket över era axlar. Ni är lovande som fan men har samtidigt så långt kvar. Hiljemark var bra mot Bahrain och gjorde ett vackert mål. Jag är glad för hans skull men känner mig samtidigt som en trist jantesvensk när jag i nästa andetag vill be honom glömma alltihop. In i skiten igen. Jobba vidare.
Jag såg Hiljemark spela match med Elfsborg minst tio gånger förra säsongen. Han gjorde ett bra år, men var inte fläckfri. Till exempel var han inte alls lika passningssäker som HIF:s May Mahlangu. Han kan också bli bättre på att värdera sina lägen.

Offsides Anders Bengtsson har gjort en fin intervju med Tomas Brolin. Brolin berättar där om turerna i Leeds, om spritrykten och utfrysningsmetoder. Men det jag verkligen gillar med texten är att den förklarar hur otroligt hårt Brolin faktiskt jobbade för sitt genombrott.
Uttrycket ”att göra en Brolinare” är intressant. Man syftar på våren 1990 då Brolin ”kom från ingenstans” och spelade så bra att han fick åka till VM och göra mål mot Brasilien i öppningsmatchen.
Sen dess har det fastnat. Inför varje stort mästerskap frågar vi oss om det finns någon i dag som kan göra en Brolinare. Men sanningen är ju att det inte är något man bara gör.
Grunden till Brolins Brolinare var mängder av jobbiga träningstimmar. Han sprang i en slalombacke, hoppade på ett ben uppför en grushög, nötte bollkontroll på en åker.
Dag efter dag.
Att han ”kom från ingenstans” är dessutom inte sant. Brolin var en allsvensk spelare när han gick till IFK Norrköping inför säsongen 1990.

Oscar Hiljemark ska vara glad över att ha Anders Svensson som lagkamrat. Svensson är klok. Han kan berätta att en uttagning till januariturnén är ett kvitto på att du är duktig – men också få de unga att förstå hur mycket som återstår.
Det är skillnad på landslaget och landslaget.
Ibland är det också som vi i media glömmer bort det. När vi utnämner Hiljemark till EM-joker är det som om andra svenska innermittfältare som spelar regelbundet i bättre ligor (Petter Andersson, till exempel, om ni minns honom) inte existerar.
Jag tror på Pontus Jansson.
Jag tror på Oscar Hiljemark.
Men framför allt tror jag på unga lovande spelare som inser hur mycket som krävs för att bli mer än så.

ALLSVENSK FÖRSÄSONG FÖR NYBÖRJARE

Almstriden. Ny träningsmetod i AIK som går ut på att spelarna kramar tränaren så hårt de kan.

Beeptest. Ondskefullt konditionsprov där det gäller att visa sin skicklighet med personsökaren samtidigt som man springer tills man kräks. BK Häckens Josef Elvby behärskar denna gren bättre än de flesta. ”Beeptest” ska också ha varit det första svenska ordet Geert den Ouden lärde sig.

Cynism. Ett lite svårstavat ord som samtliga försäsongare numera måste plugga in. Ett halvår senare förklarar samma spelare bort uteblivna resultat med att de aldrig lärde sig ordet tillräckligt bra.

Dos. Ökas ständigt. Inför varje säsong talar de allsvenska ledarna om hur mycket träningsdosen har höjts just den här försäsongen. Enligt mina uträkningar måste lagen ha tränat ungefär 20 minuter i veckan 1997.

Elfsborg. Fotbollslag som enligt tradition är ett av världens bästa innan allsvenskan börjar.

Formalin. 36-procentig lösning som ovan nämnda klubb funderade på att placera Hasse Berggren i försäsongen 2003. De avstod och har ångrat sig sen dess.

Gym. Samlingsplats under försäsongen där spelare jämför underarmstatueringar och lyssnar på reklamradio.

Håkan Hellström. Mörkhårig gaisare vars låt ”Pulsklockor & Skit” fångar försäsongen rätt så bra.

I-Phone. Försäsongarnas snuttefilt.

Januariturnén. Landslagssimulator under den årliga fotbollsmässan i Kista. Här kan hyggliga fotbollsspelare för en billig penning prova på hur det känns att vara landslagsman.

Kost. Även kallad ”mat” eller ”käk”. Dock aldrig under försäsongen. Typexempel: ”Jag har blivit mycket mer noggrann med kosten.”

La Manga. Örebroaren Magnus Wikströms artistnamn under försäsongen.

Media. Även kallad ”tredje försäsongsmakten”. Består till stor del av lönnfeta män som får betalt för att fråga försäsongarna vilken målsättning som gäller i år.

Naxos. Ny hörnvariant som GIF Sundsvall ägnar hela årets försäsong åt att öva in.

Ondskan. Självbiografisk roman av Jan Guillou som behandlar det känsliga ämnet kamratuppfostran i Norrköping.

Presspel. Erotiskt laddad tränarglosa som slog igenom brett i Malmö på 70-talet.

Quirino. Brasiliansk spelare som en gång lär ha gjort ett ganska snyggt mål under försäsongen i Djurgården.

Rydström. Litteraturkännare i Kalmar som just har inlett sin 67:e försäsong.

Springsteen. Jättestor artist som samtliga försäsongare planerar att se uppträda i sommar. Det kommer att bli så jävla grymt.

Taktik. En slags strategi som läggs upp under försäsongen. Ett exempel på en lyckad taktik kom när Conny Karlsson bestämde att Helsingborg skulle spela likadant som under tiden då han själv var spelare i IFK Göteborg.

Umbro. Kläd- och bollsponsrad karaktär i Sagan om ringen-filmerna.

Värvningar. Nya spelare som det är lätt att vara avundsjuk på. Detta eftersom de nästan alltid tycks ha drömt om att få spela i just den nya klubben.

Wordfeud. Har på kort tid blivit ett populärt tidsfördriv mellan träningarna under försäsongen. En av många skickliga spelare är Mjällbys Patrik Rosengren som nyligen la ”bräker” för 34 poäng.

Xzibit. Amerikansk rappare vars tv-show ”Pimp my ride” under årets försäsong redan har fått upprepade påringningar från Djurgårdens Magnus Pehrsson.

Yeah right. Reflexmässig reaktion som försäsongarna unisont utbrast i när Giffarna Sundsvall gick ut med sina planer om SM-guld.

Zonterapi. Behandlingsform som Malmös Rikard Norling praktiserar på unga killar som har problem med positionsspelet.

Åreresan. Blir tyvärr inte av den här försäsongen heller.

Äntligen! Slapp tidningsrubrik som av tradition används varje år då försäsongen tar slut.

Ökenvandring. Vågat försäsongsgrepp som Örgryte IS testade 2009. Laget har ännu inte synts till efter det.

Att Arsenal lånar Thierry Henry borde inte göra mig förvånad. Han skar inte direkt banden med klubben när han lämnade norra London för Barcelona, och han har varit en flitig gäst på Emirates de senaste åren.

Ändå blev jag överraskad.

I en tid då klubbkänsla närmast är att betrakta som ett arkeologiskt fynd inom toppfotbollen känns Henry som ett undantag. Om det nu inte är jag som är blåögd (det har hänt förr).

Med det här i ryggsäcken Louis Vuitton-man-bagen ökar pressen på Henry. Hade det varit en annan klubb kunde man ha sett flytten som en två månader lång semester. Nu blir det i stället ett gästspel där han nästan måste göra bra ifrån sig. Inte minst för egen del.

Henry är fortfarande en ikon i Arsenalkretsar. Han om någon symboliserade de feta åren under Wengers era i klubben. Det var lekfullt, extremt publikfriande och effektivt (även om jag kan tycka att Arsenal borde tagit ännu fler titlar mellan 2000 och 2006). Att Henry inte är samma spelare i dag förstår nog alla, även han själv. Ändå är jag säker på att han kommer att vara duktigt nervös när han återigen drar på sig Arsenals tröja. Han känner så mycket för klubben att en misslyckad återföreningsturné skulle bli svår för honom att leva med.

Henry har mycket att förlora under de följande månaderna. Han är inte en forward i världsklass längre och han har inte Robert Pires eller Dennis Bergkamp i sin omgivning. Samtidigt känner jag en viss beundran inför hans beslut, skulle till och med kunna kalla det för modigt. Det är inte givet att de nya profilerna i Arsenal jublar över det här och de kommer definitivt inte att betrakta honom som en gud.

Det coolaste vore om Henry liksom lurade sin egen kropp och under två drömska månader plötsligt spelade på fotboll som om det vore 2004 igen. Med kärlek som bränsle.

BARN FOTBOLLSMÄN SKRIVER TILL TOMTEN

Henrik Larsson
Nä, jag menar… jag önskar mig Hamréns nummer. Har du det eller? Jag menar… ett till EM-slutspel, det hade varit OK så att säga.

John Terry
Oi, Santa! Get me out of this mess! And let’s hope for a WHITE christmas this year ey /J.T.

Niklas Holmgren
Jag önskar mig en manual som hjälper mig ATT INTE SKRIKA i tv-sändningarna när det bara är helt vanligt SPEL PÅ MITTPLAN!  ÅHHH! Här kommer STEVEN GERRAAAARD!!!

Zlatan Ibrahimovic
Vadå önskelista, är det viktigt för dig eller? Jag önskar mig ingenting. Det är inte professionellt. Vill du ha något här i livet får du se till att ta det själv. Och det här med att vara snäll… ingen tackar dig för det. Jag gillar killar som kör mot rött och du har inte ens en bil. Bara en släde. Det är inte professionellt.

Wilton Figueiredo
Kära Tomten. Jag är mycket lycklig i Brasilien. Men i Malmö är jag inte mycket lycklig längre. Kan du ordna så att jag slipper åka tillbaka dit? Ave Maria.

Martin Mutumba
Shoo tåmten!!! Ja önskar mej stylish guldish hahaha!! Skoja bara. Vill ha fett me cash till hela R-by förståruvajamenar??? Vi behöver elljus å fotbolls planer. Respekt! Å kan du fixa så Crille Ronaldo kåmmer å dribblar oxå är de fett grymt… hahaha. Tare lungt me renarna mannen.

B-A Strömberg
Kära Tomten. Jag önskar att några fler kom ihåg mig. Jag var ju ändå tränare för både Elfsborg och Norrköping (ett kort tag, men ändå).

Håkan Mild
Kära Tomten. Kan du göra Erlingmark, Erra och Linkan 20 år yngre?

Peter Ijeh
Hej det här är Peter Ijeh. Jag kommer inte ihåg vilken klubb jag skrev på för nyss. Kan du hjälpa mig?

Sven-Göran Eriksson
Det är en sak jag môcke, môcke gärna vill veta. Hur säger man ”mer pengar” på arabiska?

Tord Grip
Två önskningar i år Tomten, jajamen. Den första är samma som vanligt: se till att ingen får redan på vilken hållhake jag har på Svennis. Den andra är ett nytt dragspel.

Janne Josefsson
Får vi snacka med dig tomten? Herregud, detta är ju löjligt. Vi har jagat dig över hela Nordpolen för att få ställa våra frågor. Vi har pratat med hantverkarna som renoverade tomteverkstan. De berättar alla om slavliknande arbetsvillkor, en polack säger att han jobbade 80 timmar i veckan med att märka Zlatanboken. Nu vill jag veta hur du bemöter det.

Marcus Allbäck
Jag önskar mig att alla börjar kalla mig för min riktiga titel – Player’s manager! Ska det vara så svårt? Alldeles för många säger ”assisterande tränare” och jag fattar inte, det står ju där klart och tydligt – Player’s manager!

Andreas Haddad (via sms)
Jag säger upp mig från ÖSK. Min önskning är att du hälsar Sixten det.

Björn Ranelid
Min önskning väger ingenting, ändå är den tyngre än alla andra. Du har aldrig hört någon önska som mig förut, aldrig fått ett brev på ranelidska. Se här! Ge mig en boll. En gammal boll med snörning som väver kring lädret som tusen svarta korpar på väg till nackning.

Glenn Hysén
Halloj. Det går la fan ingen nöd på mig så jag behöver inget särskilt. Räcker med lite dopp i grytan, hehe. Men se för guds skull till att gubbarna i landslaget garvar lite mer. Få in lite gôtt tjôt i det där omklädningsrummet så ska det nog gå bra i EM. Ha d gott. Glenn.

Teddy Lucic
Vi gör det enkelt för oss i år. Jag önskar mig senaste numret av Travronden. Jag har den förstås redan men det kan la va bra med två? Så kan jag lägga en av dom på toan också.

Erik Hamrén
Tomten. Vågar man be om lite mer attityd? Lite mer skjuta ut bröstet och liksom ”här kommer jag!” För egen del önskar jag mig en ny halsduk. Och lite färre Zlatanfrågor.

John Guidetti
Tja! Vore nice om du kunde se till så att folk slutar jämföra mig med van basten. Vi är inte alls samma spelartyp.

Arne Hegerfors
Oliseh. Väldigt förvånad. Och det är ju inte så konstigt. För det var ju inte han, som fällde Caniggia. Ja du, Tomten. Det här har inte börjat bra.

Pep Clotet Ruiz
Kan du svänga förbi Örjans vall med släden och plocka upp min nyckelknippa? Tror jag glömde den där och det är inte läge för mig att visa mig där om jag säger så. Muchas gracias och feliz navidad.

Karl Svensson
Jag har skrivit en bok om min resa från Jönköping till landslaget och så tillbaks till Jönköping igen. Men jag har lite svårt att hitta ett förlag. Kan du ge ut den, tror du?

John Carew
En ny apelsin att trixa med (lätta varianten).

Ulf Adelsohn
Bäste Tomte! Jag önskar mig: 1. En ny seglarjacka. 2. Ett nytt armbandsur. 3. En ny målvakt. 4. Dembos mobilnummer för det verkar bestämt som att han har bytt. God jul!

När nyheten om Gary Speeds självmord kom ut blev jag lika förvånad som alla andra. Det gör det på sätt och vis mer skrämmande. En människa som alla tycker verkar lycklig och som har så mycket att leva för mår i hemlighet riktigt dåligt.

Sen är det plötsligt för sent.

Idrotten, och inte minst fotbollen, har de senaste åren sett flera fall av depressioner och mental ohälsa. Målvakten Robert Enke mådde så dåligt att han till slut tog livet av sig, och i och med Speeds öde förekommer hans namn nu återigen i rapporteringen.

Jag förstår att man gör den kopplingen och jag är den förste att hålla med om att fotbollen skulle må bra av att tala mer öppet om känslor och problem som är långt viktigare spelsystem, tabellpositioner eller markeringsmissar. Att ställa sig upp i ett omklädningsrum och säga ”Jag mår dåligt över en grej” är oändligt modigare än att ta en straff på tilläggstid i en avgörande match.

Samtidigt bör man nog tänka sig för en extra gång innan man omedelbart jämför Speed med Enke.

Vi vet inte varför Gary Speed mådde så dåligt. Det kanske inte hade ett dugg med fotbollen att göra; han kan ha haft tusen anledningar. Vi vet inte.

För ungefär ett år sen (eller om det var två) hade jag en artikelserie i Expressen som handlade om olika tabun inom idrotten. Jag intervjuade spelmissbrukande idrottare, en homosexuell rugbyspelare och ett före detta fotbollsproffs som var så deprimerad att han försökte ta sitt eget liv.

Alla ansåg att elitidrotten måste bli bättre på att våga prata om svåra saker.

Jag tycker mig se att utvecklingen går mot det bättre. Så när det (inte minst från tyskt håll) kommer rapporter om tränare och spelare som inte mår bra undrar jag:

Mår idrottare sämre i dag, eller har det blivit mer accepterat att prata om det?

I våras gjorde jag en lång intervju med höjdhopparen Linus Thörnblad. Han berättade om sin tuffa kamp mot sin depression och att han regelbundet åt antidepressiva medel. Som reporter ska man inte ta ställning, men Thörnblad var så ärlig att jag inte kunde låta bli att berömma honom för sitt mod.

Då svarade Thörnblad:

– Jag tror inte att jag är den enda elitidrottaren i Sverige som har problem med det här. Och kanske blir det lite lättare för dem om jag berättar. Då förstår de att de inte är ensamma och att det är okej att be om hjälp.

1. Hur lång tid kommer det ta innan Leif Boork gör hela SPORT-Expressen själv? Under matchen kunde jag inte låta bli att hålla ett öga på hans idoga twittrande. Vid ett tillfälle tyckte han att Barcleona ”spelade som LHC för ett par år sedan”, kort senare jämförde han Ignazio Abate med HV-spelaren Oscar Sundh.

2. Är Barça verkligen uppe på Real Madrids och Bayern Münchens nivå? De gjorde en okej match mot Milan (vilket räcker jävligt långt för Barça) men när motståndet är tufft känns inte defensiven helt pålitlig.

3. Är Guardiolas experimenterade bra för laget? Han har joxat ganska mycket den här säsongen, prövat olika konstellationer, och mot Milan valde han en minst sagt vågad trebackslinje. Jag antar att han behöver nya utmaningar och söker andra vägar för att förfina en redan avancerad produkt. Men helt stabilt känns det inte.

4. Varför passar Messi aldrig till Villa? Jag har ingen aning om hur mycket det ligger i ryktena, men under matcherna blir det tydligt att Messi inte gärna spelar boll med Villa. Flera gånger mot Milan var Villa ren till vänster, men Messi sökte Xavi i stället. Eftersom Messi låg bakom Barças samtliga mål ser det fånigt ut att klaga, men jag skulle gärna läsa Villas tankar just nu.

5. Hur långt kan Milan gå i år? Allegri gamblade mot Barça och jag beundrar modet. I en timme var det också, bitvis, fantastiskt att se Milan. Men känslan är att de behöver en bra lottning för att inte råka illa ut redan i åttondelen.

6. Är Pato Milans svar på Elmander? På papperet ser det ju så bra ut: Zlatan som stark mottagare och fördelare, Pato som springer i djupled. Men precis som med Elmander funkar det bara inte.

7. Varför kan inte Barça skaffa ett bortaställ som inte ser‚ tja, förjävligt ut?

8. Hur är det möjligt att Glenn Strömbergs göteborgska bara förstärks för varje år han är i Italien?

9. Hur snyggt var Boatengs mål egentligen? I krönikan till tidningen gav jag inte alls Boatengs prestation det utrymme den förtjänade. Och den här spelaren bara växer och växer i mina ögon. Sån otrolig touch på bollen.

10. Såg jag fel, eller slog Xavi verkligen en komplett värdelös passning i den 61:a minuten?

Inför kvällens möte mellan Milan och Barcelona har den mer kuplettdrömmande sidan av bloggen fångat ett gäng kända svenskar för att ställa två enkla frågor:

Hur går det i kväll?

Leif G.W. Persson, 66, kriminolog, författare

– Det där är egentligen jävligt enkelt att svara på. 88 procent av alla förluster grundas i att man inte har gjort en tillräckligt noggrann planundersökning. Sen (snörvel, snörvel) när det gäller drömmål och så vidare är det i sju fall av tio anfallaren som är skyldig, och den mest kända återfallsförbrytaren är Lionel Messi. Rent statistiskt kommer Barcelona att vinna med 2–1 och Messi kommer då att ha gjort minst ett av målen. Case closed.

Joakim Thåström, 54, musiker

– Det blir 800 Xavi-passningar. Du kan lita på mig, du kan lita på mig.

Jens Lapidus, 37, författare, advokat

– Livet sket på Gattuso. Först avstängningen. Sen rubrikerna. G-boys tanke: visa dom. Visa dom alla. Han kollade klockan. Halv sex. Snart dags nu. Näven hårt knuten i fickan. Det här skulle bli hans tid. Hans strid. Sen skulle dom få se. Två-noll. Två Fucking Noll.

Andersonskans Kalle, typ 12, busfrö

– Farsgubben tror på Milan men en annan har ju ögonen med sig. Akta dig vad Milan kommer att få stryk! Det blir bergis en åtta-nie noll. Jag får spader på alla som inte hajar att Messi är styvare än Zlatan.

Carl Bildt, 62, Utrikesminister

– Låt oss nu inte gå händelserna i förväg. Det finns en mängd parametrar man måste väga in innan man ens kan uttala sig i frågan. Kan Nocerino stänga igen passningsvägarna för Xavi och Fàbregas? Och får den mer genombrottsstarke Thiago chansen på Barças mittfält nu när Iniesta är skadad? Låt oss invänta svaren på dessa frågor innan vi spekulerar om en sådan allvarlig sak.

Thomas Nordahl, 65, fotbollsexpert

– Först och främst vill jag säga Johan: vilken fantastisk kväll för alla oss som älskar fotboll. Vi har ju höga krav på Zlatan, och det ska vi ha! Men jag sätter nog en peng på en av mina favoriter inom fotbollen: Lionel Messi. Han är anfallare i Barcelona och håll ett öga på den herren säger jag bara, för det är en riktig lirare.

Don Tommaso, ålder oklar, stjärnkock

– Penne, farfalle, fettuccine… 3–0! Med de här ingredienserna blir du en vinnare både i köket och på planen.

Håkan Juholt, 49, partiledare

– Inför lagens förra möte tippade jag 2–1 till Milan. Det gjorde många besvikna. ”Skärp dig, Håkan”, sa de. ”Vad är det här för nåt?” Det har jag full förståelse för och för det ber jag om ursäkt. Det allvarligaste problemet som uppstår då är givetvis att det blir svårare att åka runt i landet och prata spelsystem. Men jag kommer att rida ut stormen. Vi har knappt tre år kvar till val och under den tiden kommer det att stå helt klart vilket spelsystem vi socialdemokrater förespråkar.

Fredrik Wikingsson, 38, journalist

– Jag skulle vilja dra en rät linje mellan Zlatans Leader of the pack-aura och mediegurun Marshall McLuhans begrepp Global Village. Det blir på nåt sätt en perfect storm av teori, karisma och galenskap och … VÄNTA FÅR JAG FORTSÄTTA! I kväll måste Zlatan Galne Gunnarafiera sig själv till a whole ‘nother level. Jag ser framför mig hur han använder Pep Guardiola som en mänsklig fackla, som en slags fotbollens Kejsar Nero. Matchen slutar mållös.

Ulf Lundell, 62, musiker, författare

– Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången… Saknas idéer? Mitt råd till en ung eller för all del halvgammal krönikör i vardandet, som lakejerna på Expressen, är följande: Börja med att på Zlatanmatcher grupp och säg till er själva: ”Ja, vi är avundsjuka, ja vi är lögnare, vi erkänner det.”

Micke Leijnegard, 47, programledare

– Hallå gänget. Det är dags… för den femte deltävlingen. Reglerna är enkla. Mästarna har 90 minuter på sig att göra mål. För den som inte lyckas väntar Sir Alex Ferguson i nattduellen.

Björn Ranelid, 62, författare

2–2. Mitt tips väger ingenting, ändå är det tyngre än allt annat. Jag är den enda författaren i Sverige som har fått 13 rätt på Stryktipset tre gånger. Du har inte hört någon annan tippa som jag gör, det skrämmer dig, men när du väl släpper taget om rädslan ska du se en stor flock tjädrar spela framför dina ögon.

För Staffan Olsson räckte det med att ha långt hår.
Han var en lång drasut från Märsta. Han lyssnade på Dag Vag. Han bar trasiga jeans. Han spelade i HK Cliff. Tidigare hade de flesta av Staffans lagkamrater också haft långt år, sen kom nya trender och kompisarna lät manarna falla. Men Staffan behöll sitt svall, det var ingen stor grej för honom. Men tydligen för andra.
När Staffan blev uttagen i juniorlandslaget var han den enda spelare som även fick ett följebrev.
I brevet stod:
”Det vore bra om du klippte dig. Det är inte så passande att spela med hårband när man representerar Sverige.”
Staffan klippte sig. Lite. Men inte tillräckligt för att bli av med den etikett som redan fästs på honom.
Staffan Olsson, bohemen.
Staffan Olsson, liraren.
Staffan Olsson, lever på sin talang, tar handbollen med en klackspark.
I efterhand har Staffan berättat hur missförstådd han kände sig. Någon slags talang hade han förstås, men det var knappast den han levde på som spelare. Tvärtom var han extremt noga med sin träning. Utanför planen kunde han visserligen vara ostrukturerad, men med handbollen kompromissade han inte.
Men det långa håret blev kvar, och stämpeln också.
Huruvida Staffans frisyr var/är snygg eller inte skiter jag fullständigt i. Det viktiga är att han till slut ändå gjorde som han ville, det hade varit så otroligt lätt för honom att klippa av sig skiten, bara för att behaga andra och kanske bli uppfattad på ett annat sätt.
Staffan Olsson kommer alltid att ha min respekt för att han inte gjorde det.

Vi sportjournalister älskar att sätta etiketter. Jan-Ove Waldner är ett annat bra exempel. Bollgeni? Absolut. Men inte bara.
Man blir helt enkelt inte så enormt framgångsrik om man inte är beredd att halvt träna ihjäl sig för det. J-O har också slitit, men bilden av honom är att han sparkade kinastjärt på ren talang.
För att inte tala om Patrik Sjöberg. Ni vet, han som tog 2.40 med en cigg i mungipan och med två stora stark innanför västen. I sin bok ”Det du inte såg” skriver Sjöberg om det här. Visst gillade han, mer än de flesta, att leva ett gott liv vid sidan om höjdhoppandet.
Men inte heller Sjöberg kompromissade med sin träning. När det var fest var det fest, när det var dags att vara seriös var han seriös.
Annars hade han aldrig tagit 2,42.

För andra idrottare är det tvärtom. De blir stämplade som ”träningsprodukter”, ”sluggers” eller, för att använda gammal sportjournalistprosa, ”broilers”.
Jag har själv gjort mig skyldig till den här typen av förenkling, jag vet inte, säkert hundratals gånger. Om Johan Elmander har jag till exempel skrivit: ”Han ska göra det han är bra på, det vill säga springa.”
Man når inte landslaget enbart genom att vara en runner. Man gör det heller inte genom att enbart vara en tacklare. Vi minns alla Paul Scholes fula stämpling på Håkan Mild i EM-kvalmatchen 1999. Efter den älskade vi svenskar att tala om vilket råskinn Scholes var, trots att han på den tiden var en av Europas bästa mittfältare med massor av goda egenskaper (ett tag tycktes han till exempel alltid träffa mål när han sköt).

I våras träffade jag Ole Gunnar Solskjaer, numera succétränare i Molde. Vi kom givetvis in på det här med ”super sub”, och visst: Solskjaer höll med om att han var en bra spelare att kasta in i Manchester United.
Men han talade också om att bilden av honom ibland låg honom i fatet. Det är ju väldigt enkelt att bänka en superinhoppare, knappast något som en manager behöver motivera. Särskilt inte när fansen älskar etiketten. Men skulle man inte lika gärna kunna ha vänt på bilden: hur kan en så målfarlig spelare bänkas så ofta?
Solskjaer var en lagspelare, lojal i alla lägen.
En annan personlighet hade knappast blivit kvar på Old Trafford så länge.

Tanken var att det här resonemanget skulle mynna ut i ett knivskarpt inlägg om Sveriges chanser i EM, men som vanligt vallade jag bort mig och nu är jag fan hungrig.
Får försöka knyta ihop trådarna i morgon.

Pontus Wernbloom spelar från start mot England i kväll. Han är en av de spelare som Erik Hamrén har kastat fram och tillbaka mellan gräs, bänk och läktare.

Men att Wernbloom ens är med i landslaget är en fantastisk bedrift. Han har gått den långa vägen, från idrottsplatsen Kongevi i Kungälv till stora nya Wembley. När jämnåriga spelare blev ungdomsproffs i andra länder gnuggade Wernbloom division 4-fotboll med Kongahälla.

Som de flesta andra gillar jag honom skarpt. Han kan konsten att garva åt sig själv, utan att för den sakens skull ta någon skit på planen

Jag har intervjuat Pontus Wernbloom ett antal gånger genom åren och tänkte här bjuda på mina tio bästa minnen.

1. Mejlaren Wernbloom

Första gången jag gjorde en större intervju med honom var, tror jag, 2007. Han kallades för ”Håkan Milds efterträdare” i Blåvitt och började bli känd även utanför Göteborg. Vi sågs på Condeco på Avenyn (ber du en Blåvitt-spelare välja ställe får du tio gånger av tio svaret: ”Vi kan la ses på Condeco.”) och Pontus pratade på om allt möjligt.

Innan vi skildes åt bad han mig att få läsa sina citat före publicering. Jag sa att det var okej, trots att jag tidigare svurit över spelare som velat ändra sina citat i efterhand, måna om att framställa sig själva i så bra dager som möjligt. Pontus hade också uttryckt sig ganska… ärligt. Så när jag mejlade citaten till honom förväntade jag mig en rad förslag på ändringar.

Men när svaret kom från Pontus stod det bara: ”Låter som ljuv musik i mina öron… vilken dåre man är haha!”

2. Snyftaren Wernbloom

Kan ha varit 2009. Vi jobbade med ett alldeles för kortlivat fotbollsmagasin som Expressen gav ut en gång i veckan. Ett jobb skulle handla om spelare som har en förmåga att reta upp andra. Wernbloom blev den bärande intervjun i paketet.

Jag åkte till Göteborg för att prata tacklingar och trashtalk och kom hem med – en text om en mjukis. Pontus berättade om hur han alltid ringde till morsan så fort han kände sig krasslig. Vi talade också om en av hans favoritfilmer: ”Lejonkungen”. Pontus hade sett den många gånger, med en näsduk nära till hands. ”Det är så sorgligt när Kung Mofasa dör”, förklarade han.

3. Snusaren Wernbloom

U21-EM 2009. På en pressträff i Båstad tog en upprörd Pontus fram sin dosa General och förfasades över att portionspåsarna inte längre låg huller om buller. I stället var de nu förpackade i en prydlig ring.

– Överklassnus! klagade Pontus och rörde om i dosan så att ringen snabbt förstördes.

4. Onelinern Wernbloom

Förra hösten träffade jag Pontus och Rasmus Elm i Alkmaar. Rasmus hade en lång utläggning om varför Holland var ett bra första proffssteg för svenska spelare. Han talade om ett vänligt land och såg många sociala likheter med Sverige.

Pontus sköt in:

– Det är bara hororna och knarket som skiljer. Lite äckligare mat.

– Vad sa du? sa jag, helt i onödan eftersom jag hade hört precis vad han sa.

– Hororna och knarket, upprepade Pontus.

– Där fick du ditt Wernbloom-citat, sa Rasmus Elm.

5. Porrstjärnan Wernbloom

När Pontus fick för sig att börja bära mustasch såg han genast ut som en tysk porrstjärna. En stilig sådan, förvisso, men ändå. Efter att Alkmaar besegrat MFF i Europa League tidigare i höstas kommenterade jag mustaschen för Pontus.

Han låtsades, tror jag, spela upprörd:

– Den är ju skitfin! Vafan… komma här och här och anmärka. Du är on my turf nu, glöm inte det.

6. Filmaren Wernbloom

Trots sin storlek anklagas Pontus då och då för att vara en filmare. När jag 2010 var hemma hos hans gamla pojklagstränare Hans-Åke Öhgren bekräftade han också att nötandet börjat redan i unga år.

– En hel sommar höll pojkarna på att träna filmningar på gräset här utanför, berättade Hans-Åke.

Hans-Åkes son Niklas, gammal lagkamrat och kompis till Pontus, fyllde i:

- Vi använde en badboll och så fick vi poäng för hur snygga filmningarna var. Pontus är något av en dubbelnatur, kan både kötta och filma.

7. Bloggaren Wernbloom

Vet inte om det var hans eget eller GP:s fel. Hur som helst borde Pontus aldrig ha slutat blogga. Hans funderingar över fotbollen och livet var ofta lätt bisarra, men överraskande djupa och mycket läsvärda. Själv minns jag bäst ett inlägg som handlade om ett möte med en präst på ett flygplan. Pontus ilska efter en pissmatch mot Hammarby förvandlades till ett samtal om tro och existens.

8. Jantelagsförfäktaren Wernbloom

Enda gången Pontus blir tyst är när man berömmer honom. Det sitter i sen uppväxten, man ska inte förhäva sig, inte framstå som bättre än ”vanligt folk”. Antagligen var det därför Pontus beskrev sitt nickmål mot Ungern i EM-kvalet så här:

– Sitta stora huvud ska man la ha till nånting.

Och när tidningarna dagen efter skrev att han var en hjälte tyckte Pontus mest att det var ”lite skämmigt”. Jag minns också en avgörande tackling i en allsvensk match som han förklarade så här:

- Jag råkade ju bara fälla ut röven.

9. Tonårsdrinkaren Wernbloom

Under ett besök hos moderklubben Kongahälla avslöjade den gamla lagkamraten Adej Hayek detaljer från Pontus första lagfest.

Ynglingen skulle visa att han klarade lika mycket som de stora grabbarna. Det slutade med att Pontus däckade och blev kvar på golvet i den lilla klubbstugan.

10. Gnuggaren Wernbloom

Den mest välkända bilden. Efter första allsvenska matchen med Blåvitt sa Pontus till GP:

– Jag tycker det är mysigt att smälla på.

Och så har det fortsatt, även om han har en teknisk sida också. Han har gnuggat i Kongahälla, gnuggat i Blåvitt, gnuggat i Alkmaar, gnuggat i landslaget. Han var inte en av Sveriges bästa som tonåring och hans framgång kan till stor del förklaras med hjälp av hans inställning.

Utan den hade han inte spelat från start på Wembley i kväll.