Det är en underhållande ledare Johannes Forssberg skriver i Expressen den 10 augusti. Raljant spekulerar han i om inte Kristdemokraterna borde avlöna terapeuter i bostadsområden för att skapa grannsämja, detta mot bakgrund av den nya försöksverksamheten med separationsteam som regeringen nyss fattat beslut om. Och det är nog bra att Forssbergs text är underhållande, för så särskilt korrekt är den förstås inte. Men väljer man att kritisera förslag, inte på grundval av dess innehåll utan på grund av dess avsändare, blir det lätt lite fel.
Varje år upplever 50 000 barn att deras föräldrar går skilda vägar. I de allra flesta fall sker det både ansvarsfullt och insiktsfullt och barnen fortsätter leva med båda föräldrarna. Men de senaste sex åren har de separationer som lett till vårdnadstvister som måste avgöras i domstol nästan fördubblats. Att en sådan upplevelse måste vara oerhört svår, om inte direkt skadlig för barnen i fråga, kan nog inte ens Forssberg i sitt mest klämkäcka esse förneka.
Jag vill därmed hävda att det är min skyldighet som barnminister att läsa statistiken ur barnens perspektiv. När jag gjort det måste jag sedan ärligt fråga mig själv vad jag kan göra för att hjälpa. Min slutsats och regeringens förslag, innebär att föräldrar erbjuds fler valmöjligheter. Valmöjligheter som innebär att de, om de så önskar, kan få professionellt stöd genom vad som kan vara en mycket svår period, inte minst för barnen. Att förmätet påstå att en sådan valmöjlighet är likalydande med infantilisering av landets föräldrar, är höjden av moralisering.
Maria Larsson,
Barn- och äldreminister
Kristdemokraterna
