Julian Assange lär vara den första som beviljats asyl för att han vägrat låta sig förhöras om misstänkta sexbrott.
Så formulerades förstås inte beslutet av Ecuadors utrikesminister Ricardo Patino när han lämnade det tidigare i eftermiddags. Han talade i stället om yttrandefrihet, pressfrihet och om Ecuadors skyldighet att skydda Julian Assanges mänskliga rättigheter.
Presskonferensen var ett stort skämt. Under regeringen Correa har pressfriheten slaktats i Ecuador. Presidenten har personligen dragit flera misshagliga journalister inför rätta. Han avvecklar privatägda medier och ersätter dem med statliga. Varje vecka står han timme efter timme och predikar för folket i den statliga televisionen. Hans ego är för stort för Ecuador och nu kan han, genom Assange, expandera det över hela världen.
Beslutet att bevilja asyl har ingenting med internationell rätt eller rättvisa att göra. Vad allt handlar om är att Rafael Correa har fått chansen att uppträda på den internationella politiska scenen, om än som ett litet apart cirkusnummer.
Nu kan han lansera sig som en internationell hjälte, som ensam vågar utmana stormakterna och stå upp för de rättsprinciper han trampar på där hemma. Rafael Correa, så mån om folkets kärlek, kommer nu att älskas av världens alla Wikileaksanhängare. Det är ett ganska groteskt trick. Men lyckligtvis också rätt meningslöst, eftersom Storbritanniens pliktkänsla inte kommer att medge Assange någon flykt till sitt nya hemland.
