I USA är det bråk mellan katolska män och kvinnor. Närmare bestämt mellan Vatikanen och LCWR, Leadership Conference of Women Religious, som organiserar omkring 60 000 nunnor. En delegation präster och biskopar från Rom har givit nunnorna förintande kritik, bland annat för att de ska ha spritt ”feministiska teman som är oförenliga med den katolska tron” och för att de är ”tysta vad gäller rätten till liv från befruktningsögonblicket”. De ska inte har visat den rätta geisten i kampen mot abort, preventivmedel, homosexualitet och har hörts använda ordet ”patriarkatet”.
Nunnorna borde ägna mindre tid åt jesusartat socialt arbete bland fattiga och sjuka, tycker patriarkatet i Rom, och mer tid åt att förbanna homosexualitet och abort.
Rom hotar med onåd för LCWR, om inte organisationen reformeras, men nunnorna ger sig inte utan fajt. Och amerikanska katoliker, som uppskattar systrarnas arbete bland fattiga och sjuka, står på kvinnornas sida.
Jag var i Rom, nyligen, och trots att jag är löjligt förtjust i den katolska typen av konstchock i religiösa rum, kändes massan av monument över gudomliga män till sist osund. Det tycktes finnas en påve- eller kardinalstaty per kvadratmeter i staden. Och förutom Maria med Jesusbarnet var det helig gubbe på helig gubbe på helig gubbe tills man ville ringa jourhavande dynamitard. Och över alltihop svävade den ofelbara påven.
Det säger sig självt att denna klubb för intern testosterondyrkan måste ha ett bäst före-datum.
