Det första jag tänkte när jag såg Expressens film från fotbollslandslagets träning var den ynkliga gamla ramsan: ”Jag följde ju bara order”. Ja, jag vet, det är en tämligen dramatisk reaktion. Men så tänkte jag: Wow, de här grabbarna kan konsten att följa regler. De kan säkert följa vilka regler som helst. Skratta precis när de förväntas skratta. Ställa sig på alla fyra och visa rumpan när de vet att det är vad som krävs för att få vara med i gänget. Förödmjuka sina kamrater när de vet att det är vad som krävs. De kan inte bara skratta, de har säkert övertygat sig själva om att de skrattar med hjärtat.
De kan konsten att marschera i takt. Åt vilket håll som helst, kanske, bara ledaren leder.
Den sortens människor är mycket vanliga och ganska skrämmande. De individer som har gjort livet värt att leva, genom historien, är de som har vägrat att gå i takt – inte alltid, inte för upprorets egen skull, men när deras moraliska kompass säger dem att nu fan går vi år helt fel håll här: STOPP!
Sin nollningsmentalitet har landslagsspelarna förstås lärt sig tidigt i sin fotbollskarriär. Det började ju inte här, utan i yngre år. Så – hur många fantastiska spelare, hur många känsliga, unika personligheter har sållats bort på vägen? Hur många juniortalanger har stegrat sig inför de skrattlystna förövningarna till mobbning och tagit sina dojjor och gått?
Men nu talar vi om vuxna män. Enorma idoler och trendsättare. Och på grund av deras idiotier kan varenda mobbningsbenägen pojke i Idrotts-Sverige stärkas i övertygelsen att hans övergrepp är oskyldiga skämt – för att inte säga rent uppbyggliga för hans offer. Och varenda mobbad pojke i Idrottssverige kommer att förstå att han inte alls är mobbad, utan att han måste skratta lite mer lojalt nästa gång det är dags att huka sig för kompisarnas slag och förödmjukelser.
Fotbolls-EM tog liksom just slut.
