När stockholmare protesterade mot förra årets höjning av priset på SL-kortet tyckte ansvarig moderat Torbjörn Rosdahl att de tjafsade om en struntsumma. Det handlar bara om tre påsar chips, sa han i ett famöst uttalande. (Det är ännu oklart vilken exklusiv butik som förser finanslandstingsrådet med så hutlöst dyra chips).
Tidigare i år höjdes priset för boendeparkering i innerstaden med samma summa, efter beslut från Stockholms moderatstyrda stadshus.
En hundralapp motsvarar prismässigt högst en sjättedel av Nils Marcks von Würtemberg slips, att döma av bilden på honom i Dagens Nyheter. Men M von W protesterade mot den enligt honom djupt orättvisa prishöjningen genom att överklaga saken till förvaltningsdomstolen. Till skillnad från SL-resenärernas bortskämda klagovisor gjorde detta intryck på Stadshuset, som genast sänkte priset igen.
”Parkeringshjälten” von Würtemberg klagar i artikeln bittert på att det är så fruktansvärt svårt att hitta parkeringsplats i Stockholms innerstad. Hur han fått för sig att billigare priser leder till fler platser är oklart. Han verkar inte ha tänkt särskilt långt bortom sin känsla av att vara kränkt, som kommer sig av att många himlans förortsbor SLIPPER BETALA BOENDEPARKERING 
:( BUHU
Det står emellertid herr von Würtemberg fritt att byta Östermalmsvåningen mot valfri förortskvart. Gjorde han det skulle han snabbt upptäcka att tillgången på platser i förorten ofta är större än efterfrågan, och att det därför skulle strida mot alla sunda marknadsekonomiska principer att ha samma priser för dem som för innerstadsrutorna. Men i frågor som rör den egna bilen har i övrigt ytterst marknadsekonomiskt sinnade män en tydlig tendens att kräva planekonomi.
Von Würtemberg anser också att ”alla borde ha rätt att ställa bilen utanför sitt hem, oavsett var man bor”. Det skulle allt se ut, det.
