Varför så dystra, socialdemokrater?
Närmare var fjärde svensk uppger i opinionsundersökningarna att de skulle rösta på Socialdemokraterna om det vore val i dag.
Det är sensationellt höga siffror med tanke på den djupa ledarkrisen: att partiledaren fortfarande heter Håkan Juholt och det politiska kaos som råder inom partiet.
Men desperationen ökar över uteblivna snabba klipp i väljaropinionen och en partiledare som fortsätter att göra bort sig i sin gamla favoritgren försvarspolitik.
Juholt var ju en ambitiös och konstruktiv försvarspolitiker som aldrig fick bli försvarsminister. Naturligtvis är han fullt medveten om att Sverigedemokraterna inte har något att göra med försvarsreformen anno 2009. Juholt försökte ändå desperat att använda SD-vapnet mot regeringen. Så gick det som det gick.
S-desperationen tar sig fler uttryck. S-kvinnornas ordförande Lena Sommestad protesterar nu mot att Urban Ahlin ska tilldelas utmärkelsen och extrajobbet som biträdande partisekreterare. Sådan kritik brukar normalt hållas internt.
Sommestad har inte utåt några invändningar mot Ahlins politiska kompetens utan hänvisar till att han anklagats för att sexuellt trakasserat en kvinnlig medarbetare.
Detta är inga nyheter.
Men varför har då inte Sommestad protesterat mot att Ahlin fått behålla jobbet som utrikespolitisk talesperson? Det vill säga vara partiets utmanare till Carl Bildt om utrikesministerjobbet.
Urban Ahlin är, i de flesta fall, partiets främste representant för Socialdemokraternas utrikespolitiska kontakter, i Sverige och utomlands. Varför har då Lena Sommestad inte ingripit tidigare?
Jag tror att det är värt att pröva tesen om att även den partivänster Sommestad tillhör har tröttnat på Juholt.
I grund och botten innebär ju angreppet på den interna utnämningspolitiken en kritik av Juholts omdöme. Och Urban Ahlin blir på så sätt åter ett redskap i partiets bittra strider.
Låt oss backa bandet till hösten 2010. Efter valförlusten eskalerade kritiken mot Mona Sahlin. Partiet var också då i gungning. Det smutskastades hit och dit. Högersossen Ahlin var på Sahlins sida.
Var det verkligen en tillfällighet att Aftonbladet kunde publicera uppgifterna om Ahlins påstådda sextrakasserier just i början av november 2010? (Några dagar senare meddelade Sahlin sin avgång.)
De påstådda sextrakasserierna skulle ha inträffat redan 2008. Ahlin nekade bestämt. Sahlin bekräftade att hon under två år känt till uppgifterna. Uppenbarligen ansåg Sahlin att det inte fanns sakliga eller politiska skäl att göra sig av med sin kompetente utrikespolitiska talesperson.
Vänstersossen Lena Sommestad säger att hon ”inte kan bedöma allvaret” i anklagelserna mot Ahlin. Men varför protesterar hon då?
Jag kan alltså inte frigöra mig från tanken om att historien går i repris, och att anklagelser om sexuella trakasserier åter används i politiska syften.
