Expressens ledare i dag – ”Reinfeldt har skött sig bra” – har upprört somliga.
Visst kan man säg att statsministern borde ha medverkat vid minnesgudstjänsten i Kronprinsesse Märthas Kirke i Stockholm i söndags. Om norrmän uppfattar det som ett tecken på svensk nonchalans är det djupt beklagligt.
Men det finns absolut fördelar med Fredrik Reinfeldts lågmälda stil. Efter självmordsbombarens dåd i Stockholm blev han kritiserad för att han ”underreagerade”. Inte minst av människor som tycker att vi ”måste tala ut” om Problemet Islam, och av rent främlingsfientliga kommentatorer, som såg hans hållning som ett bevis för att ett islamvänligt ”pk-etablissemang” håller på att infiltrera och förstöra landet.
Det är klart att Reinfeldt kunde ha vunnit folkliga poäng på att vara dramatisk och känslosam. Han tog inte de poängen. Och Sverige hämtade sig snabbt.
Nu får han samma kritik igen för sitt ”underagerande”. Men han är den han är och jag tycker att man kan vara tacksam, på det hela taget, för att han är lågmäld snarare än motsatsen.
I USA är politiker proffs på att vara känslomässiga uttolkare och riktkarlar vid stora händelser. Är det bara av godo? Tio år efter ”nine eleven” tycks såren vara nästan lika råa som 2001, och USA:s känsla av utsatthet och rätt att sätta lagar och sans ur spel för att återställa ordningen, har inte försvunnit. Politikers känslosamma retorik har nog spelat en stor roll i den dynamiken.
Jag är övertygad om att Fredrik Reinfeldt hade vuxit till den landsfader vi hade behövt, om Sverige hade drabbats av något som i chocktermer kan liknas vid ”mordet på Olof Palme” och ”Estoniakatastrofen”, samtidigt. Men Sverige drabbades inte av en katastrof förra fredagen. Inget mått av svensk medkänsla med Norge ändrar på detta fundamentala och avgörande faktum.
