Det märktes att valet närmar sig under dagens partiledardebatt. Applåderna smattrade i kammaren och replikväxlingarna var skarpare än på länge.

Särskilt taggad var statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Han som ofta har anklagats för att verka trött och energilös gick fram som en ångvält i debatten. Vänsterledaren läxades upp för att han inte har en enda siffra på sina utsvävande löften och Miljöpartiets språkrör hutades åt efter att ha lyft fram Kinas klimatinvesteringar.

En sak står helt klar: Oppositionen kommer inte att vinna valet på walkover.

De försoningslösa utspelen i retoriken har dock liten koppling till de sakpolitiska skillnaderna. Socialdemokraterna vevar på om jobben och skolan på samma sätt som ”utanförskapet” var alliansens ledord inför valet 2006.

Men i konkret politik är skillnaderna små. Lite innovationsstöd och slopad andra sjuklönevecka i stället för den halverade restaurangmomsen och arbetsgivarrabatten för unga. I skolpolitiken krävs närmast ett förstoringsglas för att fastställa skiljelinjerna. Socialdemokraterna tänker inte alls hota de nya karriärtjänsterna för lärare, som Löfven antytt i en intervju i Expressen, försäkrade Damberg. Tvärtom vill man satsa ännu mer.

Den viktigaste konfliktlinjen är och förblir synen på arbetslinjen. Den utgör ryggraden i regeringens politik samtidigt som oppositionen planerar för återställare inom sjukförsäkringen.

Socialdemokraterna verkar sikta på att vinna valet genom att låta regeringen förlora det. Pikant nog inledde Damberg debatten med att likna Reinfeldt vid Göran Persson 2006. Regeringen ska framställas som nöjd, trött och redo för avlösning.

Det är upp till alliansen att motbevisa den bilden. Har man förmågan att gå i opposition mot sig själv och se de samhällsproblem som förblir olösta? Har man hungern att regera fyra år till?

Det har såtts tvivel kring det på sistone, men att döma av Reinfeldts insats i partiledardebatten är svaret ja.

Vad beror Moderaternas ras i opinionen på? Detta analyserades av Carl Rudbeck, liberal debattör, och Expressens Anna Dahlberg i Studio Ett i går. Här kan du lyssna på inslaget.

”Mitt stalltips är att regeringen Reinfeldt är rökt”. Statsvetarprofessorn Sören Holmberg har fått utstå mycket smälek för sin förutsägelse i oktober 2007. För fortsättningen kan vi. När rösterna var räknade i september 2010 visade det sig att alliansen lockat fler väljare än fyra år tidigare.

Kan Alliansen göra om det reptricket? SCB:s stora partisympatiundersökning som presenterades i dag visar att alliansen måste lyckas. De rödgrönas övertag är nämligen kraftigt. Med knappt ett och ett halvt år till valet har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tillsammans egen majoritet – 50,5 procent. Alliansen får blott 40,7 procent av rösterna och då balanserar såväl Kristdemokraterna som Centerpartiet på 4-procentsspärren. Socialdemokraterna leder dessutom kampen med Moderaterna om att vara Sveriges största parti överlägset – 35,6 mot 26,9.

Flera omständigheter talar emot att alliansen ska kunna göra den kraftiga upphämtning som krävs. Stefan Löfven är betydligt mer populär än sin företrädare Mona Sahlin. Han möter en idéfattig regering som dessutom ska försöka vinna sitt tredje val i rad – en erkänt svår uppgift.

Annat talar för alliansen. Raset för de rödgröna inför valet 2010 kom när man började precisera sin politik. Hur populär blir Löfven när han ska sätta siffror på sina visioner?

Socialdemokraternas lågriskstrategi som tycks gå ut på att lägga sig så nära alliansen som möjligt är också våghalsig. Visst kan det framstå som lockande att låta alliansen förlora valet snarare än att själv försöka vinna det. Men om skillnaden i sak mellan blocken är allt för liten får frågan om trovärdighet större betydelse. Det är inte uppenbart att svenskarna kommer att föredra Stefan Löfven och Magdalena Andersson framför Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

Sammantaget ser det ändå dystert ut för alliansen. Men de är långtifrån rökta. Om en vändning ska vara möjlig måste dock de borgerliga spotta i nävarna. Det duger inte att möta väljarna med jobbskatteavdrag som enda svar på samhällsproblemen. Alliansen måste också våga vara självkritisk. Det är en svår balansgång att på samma gång visa stolthet över de goda reformer som genomförts samtidigt som man är ärlig med på vilka områden man borde gjort mer. Men i valrörelsen 2014, efter totalt åtta års styre, räcker det inte längre med att skylla problem på tidigare s-regeringar.

En nöjd regering vinner inga val.

Aftonbladet presenterar i dag en stor sexvaneundersökning. Undersökningen visar att svenskarna ligger mindre nu än tidigare. År 1996 hade svenskarna i snitt 5 samlag per månad, nu är siffran blott 3,8 samlag. Eftersom det i Aftonbladets ledarredaktions värld inte finns något samhällsproblem som inte kan skyllas på moderater är slutsatsen i huvudledaren självklar: får du inte ligga är det borgarnas fel.

”Vem vill erkänna att man inte får till det när oron för jobb och ekonomi har tagit överhanden? Ett bra sexliv förutsätter en egen inre trygghet och på Fredrik Reinfeldts arbetslinje kan man knappast ligga”, skriver man och fortsätter:

”När många svenskar i sina mest reproduktiva åldrar slutar att ligga med varandra är det definitivt ett politiskt problem. Folkhälsominister Maria Larsson borde ta frågan på största allvar”.

Nästa valslogan för Socialdemokraterna tycks given: vård – skola – samlag.

Det finns bara ett problem. Ledarredaktionens slutsatser motsägs på nyhetsplats av Torbjörn Åkerstedt, professor vid Stressforskningsinstitutet. Han lyfter fram stress som en orsak, och förklarar att den ökade i Sverige mellan 1994 och 2004, men att den sedan planat ut.

Och vi vet alla vilka som regerade under de åren. Det måste alltså vara Göran Perssons fel att vi inte får ligga.

Patrik Kronqvist

Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida drar idag en lans för Husby i en vida spridd text. Det är så klart hedervärt. Hennes argument är dock märkligt. En av de stora orättvisorna i Husby tycks nämligen vara att det saknas en galleria där.

 ”Vissa stadsdelar kan växa på andras bekostnad. Invånarna i Kista har till exempel en köpgalleria med 130-talet butiker och en 5D-biograf. De som bor i Husby däremot, de får nöja sig med ett ­20-tal affärer runt ett utomhustorg.”

Franchell skyller denna brist på Moderaterna i Stockholm.

Jag bor själv i en gallerialös förort i Stockholm, ingen fattig sådan så jag försöker inte vinna någon street cred här, men jag skyller inte bristen på stadens politiker. Att vi inte kan köpa H&M-kläder och dricka latte inomhus beror snarare på att det faktiskt redan finns en galleria ett par kilometer bort.

Att vissa stadsdelar saknar en jätteköpcentrum är inte ett tecken på en politisk orättvisa utan på att kundunderlaget saknas. Och att det faktiskt finns nog med besökare för så nischade aktiviteter som 5D-biografer i Kista beror sannolikt just på att det inte finns gallerior i varje förort.

Frågan är också varför inte Husbyborna istället kan njuta av Kistagallerian. Den ligger ju bara ett par kilometer bort. Om det avståndet känns långt beror det knappast på det geografiska avståndet. Två kilometer är på ett ungefär avståndet mellan Slussen och Skanstull på Södermalm och få friska söderbor drar sig för den tiominuterspromenaden.

Om få Husbybor tar sig till Kista beror det snarare på gamla tiders stadsbyggnadstänk där varje förort skulle vara en enklav och man behövde åka tunnelbana eller bil för att ta sig till grannförorten. Och det är inte som Franchell grundlöst påstår att moderaterna ”i stället för att bygga ihop nordvästra Stockholm vidgar klyftorna.” Faktum är att Alliansen med sitt arbete med promenadstaden faktiskt aktivt försöker läka dessa sår i staden (även om en satsning som Förbifart Stockholm tyvärr motverkar detta).

Franchells kritik är paradoxal också på ett annat sätt. Så sent som i december 2011 kritiserade hon i en artikel nämligen den kraftiga överetableringen av gallerior i Sverige och utnämnde Moderaterna i Stockholm till värst i landet. Istället lyfte hon fram utomhustorg (som det i Husby, får man förmoda) som ett stadsbyggnadsideal.

Damned if you do, damned if you don’t.

Ända sedan valet har Socialdemokraterna levt i föreställningen att förlusten berodde på att de uppfattades som ett bidragsparti som skrämde bort de förvärvsarbetande väljarna. Nu visar det sig att siffran bakom denna sanning är felaktig. Enligt Aktuellt i Politiken hade S en lika stor andel väljare med jobb som Moderaterna.
Bli inte förvånad om du hör Stefan Löfven (S) yla om stupstocken i sjukförsäkringen snart.

ANNA DAHLBERG

I måndags skrev ledarsidans kolumnist Tommy Hammarström om skogsbolagen som vill utrota älgen. En som har reagerat på krönikan är skogsägaren Greger Ekman. Här är hans replik:

Tommy Hammarströms senaste krönika kan inte få stå oemotsagd. Utsikten från Södra Fjäll, Eda, Värmland, måste nyanseras. I skottlinjen för Hammarströms kritik står nu, som alltid, det ”skogsindustriella komplexet”. Nu senast anklagas de för att försöka utrota älgen.

Sanningen är den att vi har en på tok för hög älgstam i större delen av landet. Vilket leder till svåra och oreparerbara skador på främst ungskogar av tall.

Statliga Sveaskog drabbas hårt av det orimliga betstrycket. Det innebär att vi alla drabbas när Sveriges största markägare inte kommer att kunna leverera timmer av hög kvalitet till sågverken, som i sin tur kommer att få brist på prima talltimmer.

Tvärtemot vad Hammarström tycker måste det skjutas fler, inte färre, älgar. Hans ingång i det hela är typisk för stora delar av jägarkåren: ”vi vill skjuta många älgar, helst utan större ansträngning och skogsägarna (de kapitalisterna) kan gott bekosta kalaset”. Inte bara de privata skogsägarna utan även den stora, icke jagande, majoriteten av medborgarna ska tydligen stå för notan när också statens skogar förstörs av älg.

Det borde vara uppenbart för envar att skogsbrukets behov av god råvara går före jägarnas frysboxar och kliande avtryckarfingrar.

Greger Ekman

jurist och tekn kand i skog- och träteknik

skogsägare i Torsåker, Gästrikland

Bör det fria skolvalet inskränkas och borde överskottsmålet slopas? Det var två av ämnena i söndagens panel i P1:s Godmorgon, världen! Panelen bestod denna gång av Göran Greider, Dala-demokraten, Elisabeth Sandlund, Dagen, och Anna Dahlberg.

I P1-morgon recenserades gårdagens partiledardebatt i Agenda av Ursula Berge och Anna Dahlberg. Du kan lyssna på inslaget här

.

Vinnare ska koras, insatserna ska bedömas. Men några förskjutningar i väljaropinionen lär inte komma efter gårdagens partiledardebatt i SVT.

Alla sa egentligen vad som förväntades av dem. Sedan blir det ju alltid en del aparta inslag som när Jimmie Åkesson ska prata miljöpolitik. Existerar verkligen klimatfrågan i SD:s begränsade tankevärld? Den enda överraskningen var egentligen att Fredrik Reinfeldt öppnade för högre försvarsbudget efter att Jan Björklund betygsatt Försvarsmaktens incidentberedskap som ”genant”. Apropå den ryska flygövningen på långfredagen när JAS-piloterna firade påsk, eller vad de gjorde. De flög i alla fall inte.

Kvällens effektivaste debattör var Jonas Sjöstedt, och Jan Björklund gjorde som vanligt en stabil insats. Björklund har förmågan att både vara självkritisk – som i fallet med de administrativa bördorna på lärarkåren – och polemisk i sitt försvar av det fria skolvalet.

Göran Hägglund var som vanligt vid sidan av. Hallå, Hägglund, här fanns ju ett tillfälle att lyfta fram KD:s profilfrågor. Och nej till kvotering av föräldraförsäkringen är knappast en valräddare då de flesta andra partier också tillhör motståndarsidan.

Alliansen gav också ännu ett förhandsbesked på hur det kommer att låta i valrörelsen nästa år: Socialdemokraterna vill genomföra en skattechock på 30 miljarder kronor (siffrorna lär ändras) och den rödgröna oppositionen utgör inget samlat regeringsalternativ.

Vi har hört det många gånger nu. Och kommer att få höra det igen.

Allvarligt talat, Reinfeldt, det är faktiskt lite torftigt. Har regeringen redan gått i opposition? SVT:s partiledardebatter är rimligen varje spinndoktors dröm. Tänk tanken: att en söndagskväll i direktsändning presentera en stor nyhet från regeringen som sedan skulle kunna rulla vidare i veckan. Plötsligt skulle Stefan Löfven bli tvungen att improvisera och gå ifrån sina noga inövade repliker. Löfven bör också fortsättningsvis avstå från att öva in citat från just Albert Einstein. Löfven framstår nämligen inte precis som en retorisk Einstein när han ska leverera dem.

Partiledardebatter är en speciell genre. Alla ska komma till tals. För rättvisans skull. Det innebär att när någon är inne -  jo, det händer! – på ett intressant spår så avbryts partiledaren av programledaren.

Det innebär också att huvudmotståndarna Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven inte får den tv-tid som många tittare förväntar sig.

Sveriges Televsion borde alltså i högre grad se till allmänintresset och låta Löfven och Reinfeldt ta större plats i debatten. Det där med tidsfördelade partiledardebatter kan riksdagen fortsätta att ansvara för.

Vi äter 33 procent mer kött än 1980. När dagens småttingar närmar sig 40-strecket, 2050, finns det en överhängande risk att de äta lika mycket kött som amerikanerna gör i dag. Det har tre Chalmers-forskare räknat ut (SvD 3/5).

Blir det så, är det en klimatkatastrof. Det innebär nämligen att svenskarna släpper ut dubbelt så mycket växthusgaser som vi borde, om vi ska klara det ödesdigra 2-gradersmålet. Bara genom vårt köttätande! Även om bilarna går på tallbarr, även om all energi kommer från solen, är det kört om vi inte ändrar våra matvanor.
Varannan svensk är positiv till minskat köttätande, men forskning tyder på att folk har svårt att begränsa sitt intag i vardagen. Mer robusta åtgärder behövs. Tydligare klimatmärkning, köttfri dag i offentligdrivna verksamheter, en köttskatt, eller skatt på alla koldioxidtunga livsmedel. Helst på EU-nivå.
This is not a drill.