I Stockholm tar vårdcentralerna gladeligen emot patienter med snuva. De får betalt av landstinget per besök. Fjompiga nollåttor som kommer in för minsta lilla besvär innebär, till skillnad från sjuka patienter, snabba cash för mottagningarna. För skattebetalarna handlar det dock om stora cash. Stockholmare uppsöker numera vården dubbelt så ofta som östgötarna. Det tär på budgeten.

Men landstingsrådet Filippa Reinfeldt ser, intervjuad i DN, inga problem med att ”tillgängligheten” har ökat så till den milda grad att läkarna tar sig tid för de snuviga. Hon hyllar utvecklingen.
Reinfeldt skulle nog inte komma på tanken att utöka socialbidragens tillgänglighet till miljonärer, eller erbjuda hemtjänst till 35-åringar. Men sjukvården är också en skattefinansierad tjänst och inte heller där kan tillgången vara obegränsad. Man måste prioritera. Och att då satsa skattepengar på att snyta rinnande näsor är ett vanvettigt slöseri.

Socialdemokraternas nya ordförande Stefan Löfven sitter inte i riksdagen. Nu vill S vantolka grundlagen för att ge honom plats i talarstolen. Så här står det i regeringsformen:
”6 § När ett ärende ska avgöras i kammaren, får varje riksdagsledamot och varje statsråd yttra sig i enlighet med de närmare bestämmelser som meddelas i riksdagsordningen.”
S hävdar nu att partiledardebatter inte ingår i processen för att avgöra ett ärende. Alltså kan vem som helst få gå upp och snacka, som Stefan Löfven. Och om S inte tycker sig ha någon vettig ekonomisk talesman bland sina 112 ledamöter kan de kalla in Stockholmsbörsens vd Jens Henriksson. Thomas Bodström kan ge justitieminister Beatrice Ask en match i interpellationsdebatter.
Det föll varken C eller FP in att ägna sig åt sådan lagvrängning när deras nya ledare Maud Olofsson och Maria Leissner stod utan riksdagsplats. Men S bangar inte att för att manipulera grundlagen och reducera riksdagsledamotsskapets värde till nära noll för att skaffa taletid åt partiordföranden. Det är att agera demokratins dödgrävare.

Wanja Lundby-Wedin och LO stöttar engelsmannen Guy Ryders kandidatur till ny chef för ILO, internationella arbetsorganisationen. Men så har Sveriges moderatledda regering lanserat Mona Sahlin som svensk kandidat.  De för LO hemska högerspökena i Svenskt Näringsliv stöttar också Sahlins kandidatur.

Hur ska nu Wanja Lundby-Wedin krångla ur sig detta dilemma? Jo, hon ställer sig bakom både Guy Ryder och Mona Sahlin!
Spännande fortsättning följer. För tänk om matchen om toppjobbet till sist skulle handla om LO-bossens två kandidater? Aj, aj, aj.

I morgon spelas långköraren Cirkus Assange på en ny scen, då brittiska Högsta domstolen inleder sin prövning av beslutet att lämna ut Wikileaks-grundaren till Sverige.

Wikileaks har beskrivit Assange tillvaro som ”avhumaniserande”, men hade han bara åkt hit och svarat på frågor kunde han varit fri för länge sedan. Men så verkar det heller inte direkt gå någon nöd på honom i husarresten. Han håller stjärnspäckade fester, gör ett nytt tv-program som ska sändas av Putin-trogna kanalen Russia Today , och spelar snart in ett gästframträdande till avsnitt nummer 500 av kultserien Simpsons.

En som har det värre i fångenskapen är den 24-årige amerikanska soldaten Bradley Manning, som misstänks ha läckt den information som skakade om världen och gjorde Assange världskänd. I snart två år har han suttit i isolationscell, där han uppges utsättas för tortyrliknande behandling, som systematisk sömnstörning. Han riskerar att tillbringa resten av sitt liv i fängelse.

Det dröjde länge innan Wikileaks och Assange lyfte ett finger för honom. Nu fylls organisationens flöden av uppmaningar om att gå till High court och protestera – mot behandlingen av Julian Assange. Engagemanget för Assange, jämfört med det för Manning, talar sitt tydliga språk.

Att stå upp för en person som är för feg för att besvara några enkla frågor om misstänkta sexbrott anses viktigare än att uppmärksamma det helvete som Bradley Manning på grund av Wikileaks genomlider. Tydligare än så blir inte organisationens moraliska förfall.

Friends vill ge följande fakta kring de påståenden Johannes Forssberg framför i sin ledare den 27 januari 2012.

”Inget talar för att Friends arbete minskar mobbningen”

93 % av de skolor vi jobbar med säger att samarbetet lett till en positiv förändring av klimatet på skolan och 82 % att samarbetet har lett till att antalet kränkningar har minskat.

”Skolverket förordar stark kontroll från vuxna, inte elevansvar”

Skolverket skriver i sin rapport (Utvärdering av metoder mot mobbning) att en av de insatser som minskar kränkningar är när ”elever aktivt medverkar i det förebyggande arbetet mot mobbning”.

”Friends är dyrt”

Friendsprogrammet kostar totalt 25 000 kr per år. Det motsvarar mindre än 1 promille för utbildningsbudgeten i en normalstor kommun. Då ingår kartläggning (ca 2-4 veckor), utbildningsinsatser med skolledarträff, personalutbildning, mentorsutbildning, träff med trygghetsteam med kompisstödjarhandledning, teater för alla elever på skolan, föräldrakväll samt arbetsmaterial.

”Välarvoderad personal”

Friends löner ligger i nivå med eller under lärarnas.

Johannes Forssberg är varmt välkommen att följa med ut på en av Friends utbildningar, för att se hur vårt arbete fungerar i praktiken.

Amelie Furborg, Friends

Stefan Löfvens installationstal kommer inte att gå till historien, bland annat på grund av hans upptagenhet med historien. På så sätt blir illustrerar också Löfven socialdemokratins problem; dess sektliktnande besatthet av partiets fornstora dagar.

De närmast troende mår bra av att höra alla dessa referenser till Hjalmar Branting, Tage Erlander, och Olof Palme. Förstås. Ingvar Carlsson och Göran Persson på plats i Fotografiska museet i Stockholm fick också sin beskärda del av hyllningarna.

Håkan Juholt, som är oändligt skickligare och tryggare i talarstolen än, Löfven fick också ”ett stort erkännande”.

Nåväl, vi är i alla fall många som tycker att Juholt är värt ett erkännande för att han närvarar när hans efterträdare ska krönas.

Löfven har det naturligtvis inte lätt och det är väl därför han måste hålla den där socialdemokratiska standardpredikan om alla människors lika värde. Någon däremot?

Han håller ena handen tryggt i sargen och rabblar de s-märkta kodorden. Och väl medveten om att han redan har hunnit gubbstämplas rejält så blir hans bekännelse om sin feministiska övertygelse ”punkt slut” lite för övertydlig.

Jag tror också att en del kan vinnas om man jobbar lite mer på retoriken. Alla åhörare kanske inte direkt jublar över klyschor som ”Framtiden formas av oss människor tillsammans”.

Det var ett tal enligt formulär 1 A, försiktigt kryddat med några personliga anekdoter.

Ett parti i kris vill inte höra några nya spännande låtar. Då är det bara att sätta på Bruce Springsteen och Ulf Lundell.

Jag säger inte att Löfven förväntas frälsa varje hipster på Söder, men om man väljer metaforen unicabox för att beskriva en partiledares uppdrag att närvara i medborgarnas vardag så understryker man socialdemokratins problem med att inte leva i nuet.

Orkar Socialdemokraterna med en svekdebatt om europakten?
Knappast. Nu måste leden slutas.

Beskedet från Juholt & Waidelich var ju annars tydligt: Sverige ska absolut inte gå med.
Och så löd budskapet även efter riksdagsgruppens möte i tisdags, alltså efter det att kapten Juholt hade lämnat skeppet.

Nu meddelar Carin Jämtin att det kategoriska nejet har blivit ett ja. Vilket måste sägas vara representativt för partiet, då dess nye ordförande alldeles nyligen tagit bestämt avstånd från att han skulle vara ”en partiledarkandidat”.

Det finns flera goda argument för Sverige att inte gå med i euroländernas egen pakt. Just vår signatur på denna mellanstatliga ad hoc-uppfinning spelar ingen roll för den finansiella stabiliteten i eurozonen.
Sverige har valt att inte gå med i euron. Däri ligger orsaken till vårt utanförskap när det gäller makt och inflytande.

Överraska oss Stefan Löfven, håll ett brandtal för svenskt euromedlemskap! Du var ju ordförande på ja-sidan i fackens kampanjorganisation ”Fackliga röster för Europa” under folkomröstningen 2003.

Om mamma Iris Melander vet vad hon talar om, och det utgår vi artigt ifrån att hon gör, kommer Metallbasen Stefan Löfven att ta över ordförandeskapet för Socialdemokraterna efter Håkan Juholt.

Stefan Löfven är femstjärnig arbetarklass, har fackbakgrund, han är man, vit, inte vad man skulle kalla ”grön feminist i storstad”. Men politik handlar till slut om – politik. Och det är bristen på en politik för samtiden och framtiden som är den egentliga orsaken till Socialdemokraternas kris. Det är ett problem som går långt tillbaka, det fanns redan under Göran Perssons regeringstid, men maskerades, paradoxalt nog, av regeringsinnehavet.

Har Stefan Löfven förmågan att samla partiet till en politisk nystart? Det som talar för honom är att han har vågat sticka ut hakan i laddade frågor: han är för kärnkraft, kan tänka sig ungdomslöner och stödde Mona Sahlin när hon propagerade för tidsbegränsad a-kassa. En annan sak som talar för honom är det pragmatiska och konstruktiva sätt på vilket han drev igenom krisavtalet under finanskrisen, för att rädda jobb. Dessutom kan hans djupa rötter i arbetarrörelsen ge honom den legitimitet som behövs för att välta heliga kor, exempelvis inom arbetsmarknadspolitiken.

Löfvens erfarenhet av att leda en stor organisation är naturligtvis också ett plus. På minussidan blinkar två röda varningslampor: han sitter inte i riksdagen och han har ingen erfarenhet av regeringskansliets vinklar, vrår och fällor.

Särskilt ”grön” kan man inte kalla denne industrifokuserade man och någon brinnande feminist framstår han inte som. Han är ingen Fridolin, Romson eller Sjöstedt. Hur långt det räcker att vara ”Löfven” får framtiden utvisa.

Strömmen – nej, forsen – av nej-besked från sossetoppar, på frågan om de vill bli partiordförande, är osannolikt patetisk. Och förstås skadlig. Vare sig de tillfrågade verkligen inte vill, eller är rädda för att säga ja av janteskäl, tänker förstås de flesta väljare, av gammal vana, att ”nej” i all enkelhet betyder ”nej”. Och för varje nytt nej torde det redan sargade partiet bli ännu mer sargat i allmänhetens ögon.

För varför ska någon i hela vida Sverige lägga sin röst och tillit på ett parti som inte ens partieliten tycks tro ett smack på?

Partiet går förstås före personen. Så finske miljöministern Ville Niinistö (gift med Maria Wetterstrand) kommer inte att rösta på sin farbror Sauli Niinistö i andra omgången av presidentvalet. Super-Sauli, som fick 37 procent av rösterna, representerar Samlingspartiet (motsvarar M) medan brorsonen sitter i regeringen för de gröna vars kandidat var den andre att gå vidare till slutomgången 5 februari.

Många var förvånade över att den gröne Pekka Haavisto gick in som tvåa, strax före centerns Paavo Väyrynen. Det var den moderne internationalisten som knappt slog den traditionellt nationalistiske. Nu står alltså valet mellan en blå och en grön modern europé.

Socialdemokraternas Paavo Lipponen fick bara 5,5 procent. Vilket kan tyckas vara en välvällig bedömning av en man som på sluttampen förklarade för Hufvudstadsbladet: ”Om man vill ha något annat än imageval är jag den enda reella kandidaten.”

Det är något med socialdemokrati och självbild som är skevt numera. I många länder.