För en gångs skull var jag helt mållös

Jag brukar aldrig komma av mig.
Aldrig bli mållös.
Aldrig känna mig obekväm.
Jag var 17 år och minst sagt rookie i den här branschen, då jag kaxigt frågade New York Rangers dåvarande general manager Phil Esposito:
- Är det sant att du hatar svenskar?
Jag kan såga vem som helst, när som helst – om jag anser det befogat. Och jag har aldrig några problem att stå öga mot öga med den personen samma dag som min krönika är i tidningen. Tvärtom så tycker jag ofta att det är precis vad jag ska göra.
Men efter AIK-Färjestad i söndags blev jag mållös.
Jag visste inte vad jag skulle säga.
En gemensam vän presenterade mig och Kristian Gidlund för varandra.
Kristian blev nyligen intervjuad av Tommy Schönstedt i Expressen Läs här
Kristian har en egen blogg, där han beskriver livet med sin obotliga sjukdom Läs här
Vad kunde jag säga till Kristian?
Vad säger man till en som är i Kristians situation?
Lycka till….kan man säga det?
Jag tänker:
Tack för att du ger oss alla en påminnelse om att värdesätta våra liv.
Tack för att du är en sån fajter.
Och tack för att du är en sån inspiration.
Men allt man säger, eller som jag skriver här – det låter så futtigt.
Kristian är en fantastisk person och Färjestad visade oerhörd klass som bjöd in den här dalmasen som lyckats bli Färjestadssupporter till omklädningsrummet efter matchen och Kristian fick en signerad klubba.
Men. Förresten.
Det hade vi ju kunnat prata om!
Hur kan Kristian heja på Färjestad? Borde han inte heja på Leksand?
Hade det varit ett lämpligt samtalsämne?
Jag vet inte.
Jag vet i alla fall att ni alla borde läsa Kristians blogg.
Och att ni alla ska vara rädda om varandra.