Förr i tiden ville jag gärna ha fräcka bilar. Från en gammal PV med polsk pansarplåt i skärmarna bytte jag upp mig till en P1800 i guldmetallic. Den kändes som en riktig sportbil på de krokiga vägarna mellan Jönköping och Uddevalla.

Landrovern körde jag efter raggarna upp och ner för Avenyn, men tröttnade till slut eftersom den var så jobbig att fickparkera. 13 meters vändradie är ingen hit för den som måste parkera i den här staden. Jag sålde den strax efter att den blivit krigsplacerad. Ingen annan i familjen ville krigsmakten ha, men bilen skulle köras till hemlig adress i Borås om kriget kom och som tack skulle vi få en enkel tågbiljett tillbaka till Göteborg.

På dagens kultursida kan man läsa om kulturkändisarnas bilpark. Mycket Jaguarer och Alfa Romeos där, förutom Birgitta Stenberg som har en VW Pick-up från 1968 som varit avställd sedan 1995.

Själv kör jag numera en Toyota Corolla från 1995. För varje år allt mer mossig och bucklig och rostig, men den bara går och går och folk till och med stannar mig på gatan och vill köpa den! Blev först oerhört misstänksam; vem vill ha en gammal rostig bil? tills jag fick förklaringen. Under några år i mitten av 90-talet gjorde Toyota några årsmodeller av Corollan som var näst intill outslitliga. När jag frågade den spekulant som senast hittat mig i bilregistret och ringde hem för att lägga bud på bilen vad han skulle ha den till fick jag svaret: Taxi i Afghanistan!

Självklart sålde jag inte. Har precis investerat i nya bromsrör. Nu kommer min Corolla att rulla i ett par år till.