Ni verkar ha roligt som står bredvid och hejar på. Men det är ännu roligare att springa Göteborgsvarvet, upptäcka att man spräcker sina egna gränser, kilometrarna flaxar förbi, fötterna börjar dansa av sig själv av musiken och alla är glada i mål. Man är en i ett jättegäng, precis som publiken vid en fotbollsmatch, men helt utan aggressivitet och våld. Polisen behöver inte jobba – de springer också! Spring med oss nästa år!

(Årets resultat: 2.04, tre minuter bättre än 2012)

Nästa spelår är det till Stadsteaterns lilla Studion ni ska boka biljett. Och det är inte bara för att Sven Wollter och Gerd Hegnell tillsammans har nästan 120 års skådespelarerfarenhet ni inte får missa skilsmässokomedin ”Rut och Ragnar”.

Men först två glada nyheter till alla de som inte lyckats få biljett till publiksuccéerna ”Påklädaren” med Sven Wollter och Tomas von Brömssen (48 utsålda hus) och Carin Mannheimers ”I sista minuten” med Gerd Hegnell, Ann Lundgren och Inger Hayman (43 utsålda hus). Bägge får nypremiär på stora scenen nästa spelår.

Med två sådana säkra publikdragare finns förstås utrymme att experimentera även på stora scenen, vilket teaterledningen kaxigt gör nästa vår med Tony Kushners ”Det intelligenta homots guide till kapitalism och socialism, med en nyckel till skriften”. Angels in America-dramatikerns familjedrama hade man kanske inte vågat satsa på ett ekonomiskt mer sårbart spelår.

Teaterhösten brakar loss på stora scenen 7 september med Örjan Ramberg som dragplåster i Shakespeares komedi ”Lika för lika”. Men jag ser faktiskt mest fram emot föreställningarna på lilla Studion:

+ Richard Turpins ”Mittens rike” om ett Göteborg på väg att bli en kinesisk provins, där göteborgarna gör allt för att bli mer och mer kinesiska medan kineserna värnar om svenskheten för turistnäringens skull.
+ Göteborgsförfattaren Pamela Jaskoviaks ”Colettes kokbok” där en av mina stadsteaterfavoriter Carina M Johansson gör en medelålders kvinna som hungrig på både mat och sex börjar nätdejta en änkling (svårt att motstå).
+ GT-skribenten Åsa Lantz ”Pussie” handlar om världens minsta överklass som finns i Göteborg, svår att ta sig in i, näst intill omöjlig att lämna. Det blir problem om man inte håller man sig till spelreglerna…
+ Det fantastiska Bibel-radarparet Niklas Rådström och Stefan Metz gör på egen begäran ”Don Quijote” på lätt svenska – jag längtar redan till nästa vår.

Men mest längtar jag efter att få se Sven Wollter och Gerd Hegnell i Kristina Lugns underbart roliga och känsliga skilsmässopjäs ”Rut och Ragnar” om paret som en gång lovade varandra evig kärlek och nu lika allvarligt lovar att för alltid lämna varandra i fred. En fantastisk pjäs, underbara skådespelare. Årets teaterupplevelse?

En eloge till Stadsteaterns Anna Takanen och Ronnie Hallgren för att de skickligt knyter till sig den kompetens som finns i stan, från dramatikerna Pamela Jaskoviak och Åsa Lantz till Göteborgs gosskör som ska sjunga madrigaler i Shakespeares ”Lika för lika”. Och tummen upp för modet att lägga succéer även på lilla scenen. Inte allt har berört mig på Studion detta spelår och det var glest i bänkraderna i onsdag kväll när jag såg ”Jag vill få vara mamma” (fast den pjäsen stannade kvar i kroppen, jag har sällan sett Åsa-Lena Hjelm så hjärtskärande bra).

Men nästa spelår ser jag extra mycket fram emot att ta trapporna högst upp till den lilla scenen med den stora närheten till publiken.

Hur länge kan du titta en människa rätt in i ögonen innan du börjar gråta?

Svar i morgon, tisdag, när dokumentärfilmsklubben Doc Lounge visar filmen “The artist is present” om konstnären Marina Abramovic. Leta reda på trailern på Youtube och fixa biljetter med en gång till denna gripande dokumentär om konstnärens retrospektiva utställning på Museum of Modern Art i New York.

Säsongs sista Doc Lounge är denna gång tillbaka på House of Win-Win på Tredje Långgatan. I morgon 20.00!

Både Göteborg och Västra Götaland är dåliga på att tillsätta bra chefer inom kulturen. Och ännu sämre på att lösa problemen när detta kommer fram.

Vi berättade på GT-kulturen i tisdags om de två nya enhetschefer som anställdes på Kultur i Väst för drygt ett år sedan. Bägge hade haft problem på sina tidigare arbetsplatser. Ingen på dessa arbetsplatser minns något samtal för att ta referenser inför anställningen på Kultur i Väst i Göteborg. Och enhetschefen som var ansvarig för rekryteringen har ingen aning om vilka eventuella referenter varit. Hur är det möjligt att tillsätta chefer på så lösa grunder?

Redan efter några månader slog personalen på Kultur i Väst larm om att verksamheten inte fungerade och så småningom togs en konsult in för att coacha cheferna. Men fortfarande känner bara en av tio anställda förtroende för ledningen.

En dåligt genomförd chefsrekrytering kostar arbetsglädje, förtroende och pengar (sammanlagt satsar förvaltningen i år 100 000 kronor på chefsstöd och psykosociala skyddsronder). I helgen fick en av de kritiserade enhetscheferna sluta. Men vad ska han göra? Enligt uppgift gå vidare till en förmodad ”specialistroll” inom Kultur i Väst.

Är det ett jobb som finns eller som man tänkt utlysa? Eller ytterligare ett nytt ”hittepåjobb” åt en person man inte vet var man ska göra av?

Tidigare spår förskräcker. Minns Kristian Berg som när han sparkades som kulturchef i Västra Götaland fick uppdraget att ta fram en ny kulturvision för regionen. Efter 15 månader lämnade han in 15 sidor rapport som då kostat 1,5 miljoner kronor. Några månader senare fick han sparken för gott till en kostnad av ytterligare 1,6 miljoner.

Göteborgs kommun har också ett dystert register när det gäller sparkade chefer. När Christina Hjorth sparkades som kulturchef i Göteborg skapades ett nytt jobb som ”kulturutvecklingschef” och när Magnus Brännberg fick sparken som chef för Sjöfartsmuseet skapades ett uppdrag att ta fram en miljöledningspolicy för förvaltningen. Några resultat av dessa uppdrag gick inte att få fram.

Dags att skärpa rutinerna när det gäller chefsrekrytering. Jobb ska annonseras ut, referenser tas och ansvarig chef ta reda på hur verksamheten fungerat på tidigare arbetsplatser. Alltför mycket kulturpengar har redan gått till förtäckta fallskärmar.

”Det är svårt att hitta några konkreta exempel på vad Albin Ström uträttat för göteborgarna.”,

Så motiverar Göteborgs namnberedning att man inte vill ha en gata uppkallad efter sjömannen, byggnadsarbetaren och politikern Albin Ström som verkade i Göteborg och dog i Brämargården 1962. Men denne socialist, redaktör och politiker med många förtroendeuppdrag i staden var visst betydelsefull för den göteborgska arbetarklassen, det kan man läsa om i författaren Stewe Claesons artikel om Kapellplatsen på GT:s kultursida i morgon fredag.

En konstig förklaring var det i alla fall till varför namnberedningen och kulturnämnden i dag stoppade gatunamnet Albin Ström. Om kravet för att få sitt namn på en gatuskylt är att personen måste ha gjort något konkret för just göteborgarna, varför döptes då en gata efter exempelvis Raoul Wallenberg?

”Den blåvita designen påminner mig om en tid när vi fortfarande pratade om vilket samhälle vi ville ha. I dag pratar vi bara om vad vi själva vill ha. Vad hände egentligen med det samtalet?”, säger poeten Lina Ekdahl. 3 maj kommer hennes nya diktsamling ”Diktsamling”. Men redan på måndag läser hon ur boken på nya citybiblioteket på Södra Hamngatan där Världsbokdagen firas i år eftersom stora biblioteket stängt för ombyggnad.

I detta bokens nya skyltfönster medverkar även Eija Hetekivi Olsson, aktuell med sin hyllade debut om livet i Angered, och Erik Andersson, författaren och översättaren som nu är klar med hyllade översättningen av James Joyce ”Ulysses” och dessutom skrivit en bok om det fyra år långa översättningsarbetet.

Att Trädgårdsföreningen fått gratis inträde året om.

Att magnoliorna snart blommar i den 160 år gamla parken.

Att här finns ett hus täckt med grönska fullt med musik.

Att trädgården har plats för en utomhusscen där Leonard Cohen ska spela i sommar.

1859 skrev Viktor Rydberg:

”Om stadsbullret avlägsnar oss från naturens hugsvalande, symboliskt betydelsefulla liv,

så känna vi oss åter som barn invid den höga moderns barm,

när vi en still afton befinna oss i Trädgårdsföreningens park.”

Hallå Göteborg! Vi vill  göra en Viktor Rydberg. Kan ni inte hålla parken öppen lite längre än till 18…

Gillar du ordning och reda i din trädgård ska du inte plantera drakulanunneört från Transylvanien. ”Efter några år börjar illröda och kristyrrosa nunneörter att dyka upp här och var. I rabatten, under träden, bland buskarna, i gräsmatta och gångar. Myrorna har spritt ut fröna”, berättar Henrik Zetterlund förtjust i sin blogg från Botaniska trädgården.

Här blommar just nu drakulanunneörten för fullt på lökängen vid entrén i sällskap med Crocus veluchensis ”Xx” som Henrik Zetterlund själv samlade in i Serbien för 24 år sedan.

Se där en resa som inte tog slut bara för att man kom hem.