Efter tio år är Naturhistoriska museet klar med en första liten modernisering av sina uråldriga samlingar. Tacka inte Västra Götalandsregionens kulturstyrande för det.
Naturhistoriska museet är Göteborgs äldsta museum. Det startades 1833 och flyttade 1923 till Slottsskogen.
Huset är proppfyllt med uppstoppade djur och skelett och samlingarna har sett likadana ut länge, länge.
Just här gör det inte så mycket. Lådorna med skalbaggar, kartorna med uppnålade fjärilar och de uppstoppade djuren är en kulturhistorisk utflykt i sig och antalet besökare har ökat med över 50 000 på fem år. Den vanligaste museibesökaren är dessutom en man mellan 30 och 40 år!
Men utställningarna moderniseras och kopplas till samtiden. Hur hamnade de siamesiska tvillingarna på museet! Hur fick läkaren tag på de döda barnen? Berätta!
Låt elefanten stå kvar och trona i däggdjurssalen, men beskriv hur folk såg på jakt i början av 1900-talet. Var det bara vita män som jagade i Afrika?
Museet har en samling skallar från frenologernas värsta tid när man trodde sig kunna utläsa karaktär och rasegenskaper genom att studera människornas kranier. Ställ ut dem och berätta den historien!
Det finns stora möjligheter att lyfta Naturhistoriska och få ännu fler besökare till museet, men det kräver att huvudmannen, det vill säga regionens kulturansvariga, satsar på museet.
Västra Götalandsregionens petade kulturchef Kristian Berg hävdade i en debattartikel i GP förra veckan att regionens kulturpolitik gått från visionär och kraftfull till förvaltande och passiv. Hans efterträdare Claes Rydberg svarade i onsdags att Västra Götaland har ett kulturliv i toppklass. Jag konstaterar att det i så fall inte beror på vare sig den ena eller den andra av dessa herrar.
När Berg sparkades som kulturchef fick han som uppdrag att ta fram en ny kulturvision för regionen. På 15 månader skrev han en 15-sidig rapport och fick sen sparken. Prislapp totalt: Drygt tre miljoner.
Naturhistoriskas blygsamma modernisering som presenterades i dag kostade en halv miljon. De pengarna har museet fått låna och ska amortera och betala räntor för med sin vanliga budget! Om kulturpolitikerna hade satsat Bergs tre miljoner på Naturhistoriska i stället hade man utan tvivel fått mer för pengarna.
Och den nye kulturchefen Claes Rydberg har varit en oerhört blek figur under de ett och ett halvt år han suttit på sin post. Mycket snack, lite verkstad. Vad har han gjort lyfta den ”toppklassiga” kulturen i Västra Götaland?
En rejäl satsning ger resultat, det vet man på det en gång krisdrabbade Sjöfartsmuseet. Här satsade Göteborgs kommun på en ny chef som fick ett år att samla personalen och 17 miljoner till nya basutställningar. Resultat: ett museum som har mest nöjda medarbetare i Göteborg, slår publikrekord och nu nominerats till utmärkelsen Årets Museum i Sverige.
Dags för dig att ta ansvar för dina museer också, Claes Rydberg.

Inte nog med att Carin Mannheimer och hennes ensemble från I sista minuten i går fick stora Teaterpriset 2011 av Sveriges teaterkritiker. I kväll kom beskedet att dramatikern även utsetts till Årets författare av Västsvenska författarsällskapet och Författarcentrum väst.

”I sin journalistiska dramatik om sociala relationer och existentiella frågor har hon skapat en angelägen teater som lever och berör”, skriver juryn i sin motivering.

Det är bara att hålla med – och gratulera igen!

Äldst är bäst. Carin Mannheimer och ensemblen i I sista minuten är svenska teaterkritikers favorit.

”Som folkhemmets särskilda seismograf registrerar Mannheimer med
självironi, distans och blick för livets komiska lurpassande det
moderna åldrandets problematik. Gemenskapen är undertext och ensemblen
på Göteborgs stadsteater, med den dynamiska trion Inger Hayman, Gerd
Hegnell och Ann Lundgren i spetsen, bjuder på ett mästerligt spel där
skärpa, ömhet och mod smälter samman till en salt, smart och
överraskande salongskomedi”, skriver juryn i sin motivering och ger dem Svenska Teaterkritikers förenings Teaterpris 2011.

Se där ett välförtjänt pris där sammanlagt 302 års livs- och arbetslivserfarenhet premieras.

Grattis också till Masthuggsteatern som avslutade 2011 med att få Carl Åkermarks stipendium av Svenska Akademien och började 2012 med att föreställningen Tolvskillingsoperan nominerades till Årets scen av Nöjesguiden. Teaterstaden Göteborg lever gott – på både små och stora scener!

Göteborgs stadsmuseum har ungefär en miljon bilder i sitt arkiv. Så bra att man då och då lyfter fram dem ur samlingarna och visar dem på museet. Som i dag, när det är vernissage på en utställning om gamla Masthugget för 50 år sedan.
Bilderna är tagna av fotografen John Ingels under två månader 1963 när han på uppdrag av Riksbyggen och Göteborgs historiska museum dokumenterade stadsdelens arkitektur. På köpet fick han en rad bilder av miljöer och människor, tog del av många livsöden och fick höra bekymrade kommentarer om förestående vräkningar.
Dokumentärfilmen gjordes 1964 av konstnären Rolf Wertheimer med en stumkamera som gick i 2,5 minuter åt gången och vevades upp för hand. Här visas grävskopor som tuggar sönder hus, grabbar som pangar rutor, alkoholister som tar en öl bakom en husknut. ”Personerna träffade jag på gatan och frågade dem helt sonika om jag fick filma dem”, berättar konstnären.
Utställningen väcker både minnen och känslor till liv och visar tydligt vilken skatt museet har i sitt rika bildarkiv. Jag hoppas att utställningen inte packas ner i några lådor när den stänger i april, utan får leva vidare på annat håll i stan. Och att Stadsmuseet fortsätter att plocka fram guldkornen ur sitt jättelika arkiv.
Hade det till exempel inte suttit fint med ett rum om Drottningtorget och gamla Posthuset samtidigt som nya Posthotellet invigdes?

Vilken trovärdighet har ett modemuseum som hyr ut utställningsplats åt ett jeansföretag i sina egna lokaler, lanserar det som en ”utställning” och sedan får jeans till sin egen personal som betalning? Det är precis vad som hänt på Röhsska museet, som chefen Ted Hesselbom lanserar som Sveriges modemuseum.
Det borde vara en museichefs största ansvar att förvalta det stora förtroende som svenska folket har för sina museer. För om medborgarna inte litar på det som visas på museerna, varför ska samhället då satsa pengar på verksamheten?
Nu meddelar Ted Hesselbom att han hyrt ut utställningsplats åt ett klädföretag på museet och som betalning fått både pengar och jeans som personalen kunde kvittera ut i företagets butiker på stan.
Vad är då skillnaden mellan vad som visas på Röhsska och det som kunde ställts ut i klädföretagets egna butiker, förutom att museet lånat ut sitt namn och sin renommé åt ett kommersiellt företag? För jeansutställningen som visade både foton och jeans ur höstens kollektion var inte ”annonsmärkt”. Den lanserades av museet som en egen utställning, med pressbilder på Röhsskas egen hemsida och utan en rad om det var en köpt utställningsplats.
Idén till fotoutställningen kom från klädföretagets reklambyrå.
”Utställningen gav mycket pr. Fler tidningar skrev om den. Är det en fotoutställning i samband med lanseringen finns det plötsligt något intressant att skriva om. Det har gett ringar på vattnet”, sa reklambyråns ad Helena Svärd när tidningen Resumé utsåg lanseringen till Månadens kampanj.
Oavsett vad klädföretaget betalade för jippot är priset museet får betala i förlorat förtroendekapital väldigt högt. Röhsska har sålt sig billigt.

Besöksrekord, nöjd personal och framgångsrika utställningar. Nu kan Sjöfartsmuseet i Göteborg få kvitto på framgångarna. Museet är ett av tre nominerade till Årets Museum i Sverige. Övriga nominerade är Kulturparken Småland i Växjö och Marinmuseum i Karlskrona.

Årets museum är en utmärkelse som gärna landar i Västsverige. 2009 blev det Världskulturmuseet, året därpå Akvarellmuseet i Skärhamn. Jag sätter en hundralapp på att den landar i Göteborg i år igen.

Priset delas ut av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vid museernas vårmöte i Göteborg i mars.

Posthotellet ska bli göteborgarnas nya vardagsrum, var budskapet vid pressvisningen i dag. Här ska vi hänga i baren, jobba i soffhörnan, läsa i biblioteket, gå på after work. Och jo, ska nog testa hotellfrukosten en morgon när jag har lite extra tid. Men mest var jag nog fascinerad av utsikten från takterrassen. Plötsligt framträder ett nytt Göteborg från ovan. Posthotellet som utkiksplats! Bara att hyra sviten på 13:e våningen för 75 000 kronor natten.

Nej, man behöver inte satsa på kanelbulledagar och events för att få in besökare på ett museum. Titta på Sjöfartsmuseet i Göteborg som förra året sålde flest årsbiljetter, hade flest återbesök och flest barnbesök av Göteborgs museer trots att det var stängt i januari. 200 104 besökare innebär publikrekord och att man blivit ett av norra Europas mest besökta maritima museer. Ändå har museet ett tydligt fokus. I nya basutställningen blandas gamla båtmodeller med high tech. Människorna har fått plats på museet som samlar in berättelser istället för föremål. Och publiken kommer…

Denna veckan: På onsdag berättar Maria och Leif Elsby från Svenska fyrsällskapet om intressanta fyrplatser längs västkusten. På lördag klockan tolv får man reda på varför vissa krabbor klär ut sig vid en visning i Akvariets klapptank.

En bra verksamhet hänger dessutom samman med att personalen mår bra. Sjöfartsmuseets nöjdmedarbetareindex ligger på 67 av hundra, jämfört med ett medelvärde på 54 av 100 i Göteborgs stad.

När en medarbetarundersökning avslöjar att Röhsskas personal inte mår bra tror chefen för kulturförvaltningen att det kan bero på museets budget. Är det inte mer logiskt att fundera över om det inte beror på dåligt ledarskap?

Fast egentligen ska man inte skylla Röhsskas problem på musei­chefen Ted Hesselbom. Han deklarerade tydligt när han började på museet för fem år sedan att han inte var en museiman och inte heller tänkte försöka vara det. Han anställdes för att väcka uppmärksamhet och få fler att hitta till museet och det har han bevisligen gjort.

Även när uppmärksamheten har berott på mindre smickrande omständigheter har Hesselbom varit nöjd. Det viktiga är att man pratar om museet, oavsett varför.

+ Som när han sålde egna prylar för 100 000 kronor till museet i sin sambos namn och själv attesterade fakturan.

+ När han ljög för sin chef om att hans skulder till krono­fogden var betalda.

+ När han marknadsförde ett gin vid museets vernissager som han själv och hans sambo var PR-agenter för.

+ När han ljög om att den Gaultier-klänning han varit nere i Paris och köpt för 300 000 kronor skulle finnas på plats till vernissagen av museets stora modeutställning.

+ När han skrek ”din djävla fitta” åt en kvinnlig med­arbetare på museet.

+ När han spred falska rasistrykten i museets modeställning och sedan hävdade att ”det som händer på internet är sant eftersom det finns där.”

Nu avslöjar en medarbetarundersökning att personalen på Röhsska mår uruselt. Sex av tio ser inte fram emot att gå till jobbet. Bara fyra procent har förtroende för hur museet och förvaltningen leds.

Detta borde bekymra chefen för kulturförvaltningen. Men återigen poängterar Björn Sandmark att han har fullt förtroende för Hesselbom. Och någon specifik plan för att komma tillrätta med problemen på Röhsska finns inte, enligt honom.

Förvaltningens personalchef Tatjana Marin Kartal meddelar dock att man kopplat in en extern psykolog- och organisationskonsult för att ”ta tag i frågorna”. Men redan för två år sedan när Hesselbom fick ett utbrott och skrek könsord åt en med­arbetare tog kulturförvaltningen fram ett åtgärdspaket för att komma till rätta med ledarskapsproblemen på museet. Det verkar inte ha hjälpt.

Ted Hesselbom är bevisligen ingen bra chef. Vill kulturförvaltningen ha kvar honom som dragplåster åt Röhsska borde de sätta in ytterligare en chef som får personalansvar och dessutom ser till att designmuseet återfår fokus på sitt grunduppdrag.

För tre år sedan sparkade Björn Sandmark från en dag till en annan Stadsmuseets chef sedan en förändringsprocess orsakat ”konflikter på olika nivåer”. Ändå hade museet producerat framgångsrika utställningar med höga besökssiffror. Gränserna för vad en museichef kan göra och ändå ha jobbet kvar verkar ha förskjutits rätt ordentligt sedan dess.

Man ska ju inte rekommendera sina läsare att köpa konkurrentens tidning, men dagens seriestripp på Aftonbladets kultursida av en av GT-kulturens favoritsatiriker Liv Strömquist är väl värd tolv kronor. Under rubriken ”Varför pratar Anders Borg som en väderpresentatör?” tar hon upp finansministerns sätt att använda vädermetaforer när han pratar om det ekonomiska läget. ”Mörka moln hopas på himlen.” ”Ett oväder rullar in våg efter våg över Sverige.” ”Nu är det full skuldstorm!” ”Faktum är att det kan vara svårt för närsynta att avgöra när de ser honom på TV: är det Anders Borg som pratar, eller är det Tone Bekkestad som blivit tjock?”

I dagens Svensk Bokhandel kommenterar göteborgaren Henrik Lange utrikesminister Carl Bildts huvudbry med Etiopiensvenskarna: ”Vad skulle Hamilton ha gjort?”

Och inte minst, i GT häcklar kulturens egen Johan Wanloo allt från västsvenskar till världen varje tisdag.

Missa inte heller att det går att se och höra Liv Strömquists vassa röst även på Folkteatern i Göteborg i vår när teater Tamauer gästspelar med sin dramatisering av Strömquists serier i föreställningen Whatever Love means. Spelas 17-18 februari och 6 mars.