OS-fotbollen bjöd på en sprakande avslutning som visade på stora skillnader mellan världens två bästa lag och det svenska damlandslaget.

Med ett par dagars distans till den fina fotbollsturnering som de olympiska spelen har bjudit på har jag äntligen hunnit smälta alla intryck. För med facit på hand (och i vanlig ordning) så är det en väldig skillnad att se matcher på tv jämfört med att följa OS-fotbollen på plats i England.

Direkt efter finalen skrev jag att det svenska damlandslaget är en bra bit bakom världens bästa fotbollsnationer och den känslan har stärkts i takt med att alla pusselbitar, intryck om minnesbilder från turneringen har fallit på plats.

Mest markant är att medan USA, Japan, Frankrike och Kanada (Christine Sinclair) har riktiga stjärnspelare som spelar på en enormt hög nivå i match efter match så saknar det blågula flaggskeppet helt den typen av spelare.

Lotta Schelin och Caroline Seger målas visserligen ofta upp som världsspelare, men sanningen är att ingen av dem ens är i närheten av de bästa spelarna i USA, Japan, Frankrike eller Kanada. Schelin, som fick sig en liten skrapa av USA:s förbundskapten Pia Sundhage i gårdagens intervju, tycker själv att hon är för damlandslaget vad Zlatan är för herrlandslaget, men i realiteten är hon snarare en kopia av den forne Blåvitt-profilen Johnny ”Bråttom” Ekström.

Seger tycker ofta, mycket och högt, men när det kommer till kritan, till avgörande och viktiga matcher levererar hon sällan. Men skånskan är inte ensam. Det svenska landslaget har inga världsspelare och ju förr vi (och framför allt spelarna själva) inser detta faktum, desto snabbare kommer vi att kunna närma oss världstoppen igen.

Självinsikt (och en korrekt sådan) är kanske den mest värdefulla egenskap en fotbollsspelare kan ha. Inte förrän man som spelare vet vad man är bra respektive mindre bra på kan man nå sin fulla potential. Går man istället i tron att man är något man inte är så kan man aldrig blomma ut fullt, för då gör man ofta saker man inte behärskar i allt för stor utsträckning på planen.

Varför har då så många (läs: de flesta) svenska landslagsspelare en felaktig självbild? Anledningarna är många, men en är att de får vara stjärnor i sina klubblag, utan att det för den skull ställs särskilt tuffa krav på vad de ska prestera när det är match.

Våra ledande landslagsspelare kommer undan med halvdana eller direkt dåliga matchinsatser, utan att få just någon form av kritik – varken från media eller ledarhåll. Det skapar så klart en falsk verklighet som påminner lite om kejsarens nya kläder. Medan Sundhages amerikanska spelare ofta har en tydlig och klar kravbild på sig så kan våra svenska lalla på utan att ens få ett minsta lilla uns av kritik.

Ansvaret ligger hos klubblagen, hos landslaget och dess ledare – men framför allt hos spelarna själva. Det är inte okej att man som spelare tycker att man är bra när man i realiteten inte är det.

En annan tydlig skillnad mellan finallagens spelare och våra svenska landslagslirare är att jag inte har läst ett enda negativt citat från de nordamerikanska, japanska eller franska spelarna under eller efter OS. Inte ens när det gått grus i maskineriet och spelet inte fungerat fullt ut.

Däremot har jag läst en hel massa citat från svenska spelare som har tyckt till om allt från att matcher spelas för tidigt på dagen och att taktiken är fel till att det förbundskapten Thomas Dennerby borde tacka för sig. Konstigt nog har jag inte hört en enda svensk spelare stå rakryggad och i klartext prata om sin egen matchinsats när den inte varit bra. Inte en enda gång.

Hur kommer det sig att spelarna själva inte kan se, eller i alla fall vara öppna med att de har gjort skitinsatser (för såna gör alla fotbollsspelare), men samtidigt vara väldigt snabba med att kritisera upplägg, omgivning och förutsättningar?

Helt klart är väl att det inte ett faktum och en verklighet som kommer föra Sverige till VM- eller OS-guld. Utan en korrekt världsbild, bra självinsikt och tydliga kravbilder på sig själva (och sin omgivning) står svenska spelare och stampar i ett vakuum medan andra nationers spelare tar kliv framåt.

Min känsla och uppfattning är att svensk damfotboll måste genomgå ett stålbad som innebär att kravbilden på spelarna och ledarna blir mycket tydligare och tuffare, där klubbarna rekryterar kompetenta tränare och där Svenska Fotbollförbundet väljer en förbundskapten som ser verkligheten som den faktiskt är och inte idoliserar sina egna spelare.

För den väg svensk damfotboll vandrar på nu leder inte framåt. Det visar både världsrankingen och damlandslagets facit i OS.