Damallsvenskan är inte längre en vårdcentral där där klubbarna är patienter. Den svenska damfotbollens flaggskepp har på några få år förvandlats till en akutmottagning där vårdtagarna är döende.
Svensk damfotboll går igenom sin kanske värsta ekonomiska kris någonsin. Den ena föreningen efter den andra går på knäna ekonomiskt och så sent som i förmiddags flaggade Örebro för att det råder kris i klubben.
Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit om det minst sagt ohållbara ekonomiska läget i Damallsvenskan. Få, om snart ens några, klubbar kan redovisa plusresultat längre och allt fler är på väg mot konkurs.
Varför har det då blivit så här?
Anledningarna är flera, men i stora drag beror krisen på att Damallsvenskan inte attraherar samtidigt som spelarlönerna är för höga.
Man kan dra en parallell mellan Damallsvenskan och Superettan för serierna påminner en hel del om varandra i vissa avseenden. Lönemässigt ligger klubbarna (åtminstone de i övre skiktet av de respektive serierna) ganska lika, men medan publiksnittet för Superettan låg på 2 423 åskådare per match förra säsongen landade publiksnittet för i Damallsvenskan på 924 åskådare.
De klart lägre publiksiffrorna gör att klubbarna i Damallsvenskan inte är lika attraktiva för sponsorer som brödraklubbarna i Superettan är. Och med mindre sponsorintäkter blir det självklart mycket svårare för föreningarna att gå runt ekonomiskt.
Men intresset för Damallsvenskan (det publika, mediala och sponsormässiga) förklarar inte helt och hållet varför flera klubbar är på väg mot konkurs. En viktig aspekt att ta i beaktande är att många (läs de flesta) klubbarna i högsta serien har organisationer som inte på långa vägar är elitmässiga. Det finns helt enkelt en för svag apparat för att lyckas dra in tillräckligt mycket pengar för att klara av att täcka samtliga utgifter och samtidigt ha en riktigt slagkraftigt lag.
I Linköping har hockeyklubben under många år varit damfotbollens räddande ängel, i Malmö och Göteborg har en ”sugar daddy” med stora ekonomiska muskler stöttat klubbarna och i Tyresö har Hasse Löfgrens energi och väldiga kontaktnät legat till grund för den ekonomi som tillåtit en rejäl satsning (men man ska också veta att externa finansiärer har tagit kostnaderna för många av stjärnvärvningarna).
När det gäller Örebro som i förmiddags ropade på hjälp så saknas både intresset från det lokala näringslivet och från penningstarka företagsmänniskor. Dessutom gjorde klubben, precis som Djurgården, tabben att låta ett extern företag ta hand om jakten på sponsorintäkter förra säsongen, vilket inte föll särskilt väl ut.
Om Damallsvenskan ska överleva så måste spelarlönerna minska. Det är den bistra sanningen. Klubbarna klarar inte av att betala en handfull, och i vissa fall ännu fler, spelare 25 000-40 000 kronor i månaden när matcherna bara lockar närmast sörjande och sponsorerna ger kalla handen.
Samtidigt som lägre löner runt om i damfotbolls-Sverige säkert innebär att ett antal toppspelare lämnar ligan för spel utomlands så är det sannolikt den enda väg som Damallsvenskan och de tolv föreningarna måste gå. För som läget är i dag är klubbarna inget annat än svårt sjuka patienter på en akutmottagning som inte riktigt vet vilken vård man ska ge.
