Att jag hade skrivit upp det på min önskelista till tomten hjälpte inte. Nästa års allra första landslagstrupp innehöll varken unga debutanter eller överraskningar.

Thomas Dennerbys första landslag 2012 bjöd inte på några stora skrällar. Umeås Emma Berglund, Örebros Marina Pettersson Engström och Kristianstads Susanne Moberg fick förnyat förtroende och mina förhoppningar på att landslagsbossen skulle testa spelare som Linköpings Jessica Samuelsson, Göteborgs Catrin Johansson eller varför inte AIK:s Hanna Folkesson blev det därmed inte mycket av med.

Jag kan tycka att det är lite synd att Dennerby inte låter spelare som de tre sistnämnda testa sig på internationell nivå, åtminstone för att se och lära. För ska man vara krass så finns det några spelare i truppen som har fått tillräckligt många chanser att visa vad vad de håller för nivå.

Något som är anmärkningsvärt är att Malmö faktiskt inte har en enda spelare med i truppen. När hände det senast?

Anmärkningsvärt är det också att nästan samtliga mittfältare (Fischer, Fors, Hammarström, Dahlkvist och Seger)påminner om varandra i spelstil. Nu tror jag att Thomas Dennerby har tänkt använda både Johanna Almgren och Sofia Jakobsson som yttermittfältare, men i min värld är båda två mer offensiva än så.

Ja, oavsett hur mina funderingar går och vad jag hade hoppats att tomten skulle komma med strax före jul så blev det en blågul trupp med nästan uteslutande välkända ansikten – och kanske blir bra det bra det med. Den 17 januari får vi svaret.

Anja Mittag blir ett roligt och uppfriskande inslag i Damallsvenskan nästa säsong. Tyskan som har haft ett par ganska tunga säsonger bakom sig kan flippa rejält om hon hittar sitt spel och sitt självförtroende.

Den förra Potsdamspelaren känns som ett bra rekrytering, både för Malmö och för Damallsvenskan. Hon har visserligen som jag skrev haft det lite tyngre de senaste två åren, men har en oerhört hög kapacitet som hon förhoppningsvis kan hitta tillbaka till i Sverige.

Värvningen är en grymt fin julklapp för alla Malmöfans. Ett litet styrkebesked tycker jag också att Malmö visar när man knyter till sig en spelare som ”har ett namn” och som säkert kommer att höja tempen på en och annan arena i vår och sommar.

Det blir en proffsliga i USA även nästa år. I går blev det klart att det WPS får fortsätta trots att ligan bara kommer innehålla fem lag, tre mindre än de åtta lag som är förbundets egentliga krav.

Att ligan fortsätter med bara fem lag är så klart inget styrkebesked och säger väl samtidigt något om hur stort intresset är för fotboll på andra sidan Atlanten. I min värld är ligans slagkraft också kraftigt devalverad sedan premiärsäsongen för något år sedan.

Att två av de fem klubbarna (Atlanta och Chicago) har haft ekonomiska bekymmer ger inte direkt ligan en högre status.

Den spelare som väljer USA före spel Sverige eller till exempel Tyskland ska nog inte tro att gräset är grönare. Äventyr och upplevelse bör nog vara anledningarna till att man som spelare väljer USA istället för att stanna kvar i Europa.

Som jag har skrivit tidigare tror jag att framtiden finns i Europa där England satsar hårt på sin liga och där Tyskland håller en fortsatt hög klass på sin dito. Här hemma i Sverige har vi mycket jobb att göra för att ta tillbaka epitetet världens bästa liga, men det är ett jobb som utan tvekan är möjligt att göra.

Kosovare Asllani har alltså ritat på ett ettårskontrakt med fjolårssjuan Kristianstad. Kanske blir flytten till Skåne en nystart för den tidigare landslagsspelaren, kanske inte.

Att hennes val föll just på Kristianstad kanske överraskar somliga, men sanningen är att Asllanis alternativ var få. Bara tre klubbar visade intresse för den förra landslagsspelaren när en fortsättning i Linköping uteslutits, och varken Göteborg, Tyresö eller Malmö var med i det racet.

Asllanis val stod istället mellan Jitex, Kristianstad och Umeå där där alltså Skånelaget drog det längsta strået.

Varför flera av Damallsvenskans bästa klubbar ratade den förra Linköpings- och Chicagospelaren går att spekulera i, men det är ändå mer intressant att se om flytten från Östgötaslätten till den skånska myllan kan sätta ny fart på Asllanis karriär.

Från och med 2017 växer EM-slutspelet från tolv till 16 lag. En stor ökning, till och med för stor, åtminstone så pass snart.

Tro inte att jag har något emot att den europeiska damfotbollen utvecklas. Tvärtom. Jag vill inget hellre än att se och uppleva en stark utveckling både här i Sverige och internationellt.

Men att utöka EM med fyra lag redan 2017 innebär inte att slutspelet blir mer färgstarkt. Inte om drygt fem år i alla fall.

Risken är stor att slutkampen om EM-titeln blir lite som slutspelet i Champions League är i de första slutspelsrundorna där klasskillnaden är enorm och där kontinentens topplag krossar lag från långt ifrån lika långt gångna länder.

Skrattmatcher och för stor klasskillnad stärker inte damfotbollen. Precis som  i innebandyns VM kastar för stora skillnader mellan bra och mindre bra lag i ett EM-slutspel lite av ett löjets skimmer över hela turneringen.

Skarp och tuff konkurrens ger ett klart mer seriöst intryck och stärker damfotbollen. En utökning av antalet slutspelslag i EM 2017 gör inte det.

Det lär bli hårda rejält hårda träningspass för många spelare i Damallsvenskan nästa säsong. Det kommer värvningen av nya fystränare se till.

Som jag bloggat om tidigare har Tyresö rekryterat fystränaren L-G Skoog till sin organisation. En värvning som kommer betyda än bättre tränade Tyresöspelare 2012.

Men det är inte bara Tyresö som rekryterat ny fystränare. Linköpings spelare kan se fram emot rejält tuffa träningspass nästa år, det kommer nye fystränaren Lasse Thörnholm att se till.

Thörnholm har under många år ansvarat för Linköping HC:s konditions- och styrketräning. Under sina år i elitseriehockeyns värld har han definitivt inte gjort sig känd som någon mjukisfarbror -  det kan många hockeyspelare intyga.

Lasse Thörnholm är mannen som en gång slet ut den finländske forwarden Sami Torkki ur duschen och skickade in honom i styrkelokalen och han har dessutom gått ut och hämtat spelare från bilparkeringen när de varit på väg hem.

Tuffare tag väntar med andra ord, både i Tyresö och Linköping efter nyår.

Kosovare Asllani lämnar Linköping. Det lika väntade som logiska beslutet meddelades av klubben under tisdagen. Frågan är var den före detta talangen ska spela nu.

Att ”Kosse” skulle försvinna från Linköping efter ett högst mediokert 2011 har legat i luften. Med fyra mål på 19 matcher (17 från start) blir man inte glödhet i en kontraktsförhandling.

Med tanke på att Asllani faktiskt inte varit ens nära att komma upp i den nivå hon höll 2009 sedan hemkomsten från USA var det väntat att Linköping skulle säga upp kontraktet med henne innan optionsåret startade.

Som jag ser det har Asllani stannat i utveckling sedan säsongen 2009 då hon gjorde tolv mål på 22 matcher och fick spela EM för Sverige. Hon imponerade inte under hösten efter hemkomsten från Chicago och var som sagt inte direkt högpresterande under förra säsongen.

Ett miljöbyte kan göra 22-åringen gott. Frågan är väl vilken klubb hon hamnar i för enligt de uppgifter som nått mig har (vilket jag bloggat om tidigare) har ingen svensk klubb visat något intresse.

Hasse Löfgren fortsätter att värva landslagsspelare till sitt Tyresö. Sist i raden att rita på för Stockholmsklubben blev Linda Sembrant, som därmed går miste om Champions League-spel med Göteborg. Ett val som inte bara överraskade mig.

En landslagsspelare som jag känner väl hade sin syn på Sembrants flytt från Champions League-spelande Göteborg till Tyresö med orden: ”Tjejer fattar inte hur stort det är att vinna Champions League. Det är det ju största man kan vinna som spelare”.

Tydligen inte för Sembrant som följde i samma fotspår som lagkompisen och polaren Lisa Dahlkvist fotspår.

Jag imponeras av Hasse Löfgrens sätt att locka spelare till sitt Tyresö, men är inte helt övertygad om att laget byggs på bästa sätt. I Sembrant får Tyresö en passningsskicklig mittback vid sidan av Johanna Frisk. Egentligen är det en bättre variant av Karin Lissel som klubben värvat, men inte så mycket mer än så.

Löfgren har nu värvat Caroline Seger, Lisa Dahlkvist och Linda Sembrant plus några andra. Tre väldigt kompetenta spelare, som alla har spetskvalitéer och kunnande – men som också är temposvaga alla tre. Frågan är om inte Katrin Schmidts snabbhet kommer saknas …

Bästa värvningen i mina ögon är fortfarande fystränaren L-G Skoog. Skoog kommer göra spelarna och laget ett snäpp bättre än i år.

Däremot väntar jag fortfarande på de två, tre världsspelare som Hasse Löfgren utlovat.

***
Många höjer kanske på ögonbrynen när spelare efter spelare väljer att lämna Göteborg. Kanske ligger det en hel del i vad min landslagsspelande vän säger, men också det faktum att klubbens starke man Peter Bronsman väljer att pumpa in pengar i klubben ett år i taget.

Med samtliga spelare på ettårskontrakt och med sent påbörjade förhandlingar (de inleddes bara för ett par, tre veckor sedan) är det svårt att bygga långsiktigt och få kontinuitet.

Kanske borde Bronsman fundera över att slänga in mer deg så de räcker i åtminstone två år åt gången.

Som väntat klubbades en omfattande serieomläggning inom damfotbollen igenom på fredagens Representantskapsmöte. Många var de som ljublade över den nya seriepyramiden, men minst lika många var de som lämnade det beslutsfattande mötet fyllda av besvikelse.

Kortfattat innebär serieomläggningen som träder i kraft 2013 följande:

Damallsvenskan blir oförändrad och innehåller även fortsättningsvis tolv lag. Under högsta serien bildas en Dametta innehållande 14 lag och under denna följer sex division 1-serier med vardera tolv lag.

Elitföreningen Damfotboll (EFD) som var drivande till att serieomläggningen skulle klubbas igenom i fredags menar att det nya seriesystemet spetsar till svensk damfotboll ytterligare, jag hävdar att de har fel.

Att jag så sent som i fredags skrev att jag ville att den nya seriepyramiden skulle klubbas igenom var enbart för att lagen i förbundsserierna ska få nödvändig tid på sig att förbereda sig inför vad som komma skall – inget annat.

För att förstå serieomläggningen måste man känna till bakgrunden. Snacket om en serieomläggning på damsidan är tre, fyra, fem år gammal. Det hela startade när de ledande klubbarna i Damallsvenskan insåg att något behövde göras för att svenska spelare skulle kunna hävda sig i konkurrens med världens bästa spelare och lag.

En arbetsgrupp jobbade fram ett förslag som gick ut på att Damallsvenskan skulle bantas till tio lag som skulle spela dubbelmöten under vårsäsongen. De bästa lagen skulle gå vidare till en slutspelsserie under hösten medan de sämsta skulle spela mot varandra om att undvika nedflyttning till den Dametta som fanns med i förslaget. Allt för att spetsa konkurrensen och ge lagen fler betydelsefulla matcher, vilket skulle gynna svensk damfotboll internationellt.

Grundförslaget innebar en klart spetsad seriepyramid, vilken den serieomläggning som nu har klubbats igenom inte gör.

Men det förslag som då togs fram snackades snabbt bort av Susanne Erlandsson på ett EFD-möte som jag var närvarande på med motiveringen:

”Vi testade en slutspelsserie 1981 och det fungerade inte”.

I och med att Damallsvenskan fortfarande innehåller tolv lag fylls inte Damettan på med särskilt många spelare som håller damallsvensk klass. En Dametta spetsar visserligen till serien närmast under landets högsta liga och minskar kanske avståndet mellan Damallsvenskan och Damettan, men det är tillsammans med att antalet elitlag minskas de största förtjänsterna med omläggningen.

För i min värld måste man vässa Damallsvenskan först om man vill att svensk damfotboll ska klara sig bättre internationellt, inte spetsa andraligan.

Att det förslag som klubbades igenom inte har vunnit mandat i hela landet och att samtliga elitklubbar inte har fått tycka till i frågan känns fredagens beslut inte bra.

Att spelarlån och farmarklubbsavtal försvinner från och med nästa år gör att serieomläggningen dessutom är illa vald i tid. Man sparkar faktiskt undan benen för vissa klubbar i och med att det för somliga blir två smällar på en gång.

Och vad EFD och Svenska Fotbollförbundet än tycker så innebär den nya seriepyramiden definitivt inte att svensk damfotboll blir bättre. Inte en chans.

***
L-G Skoog är en kille som jag har beundrat och följd under många år. Skoog är mannen som såg till att Umeå IK hade landets och kanske världens bäst tränade spelare i början av 2000-talet.

Nästa år är han verksam i Tyresö, vilket jag tror kan bli ett enormt lyft för klubben och spelarna. Att han dessutom följer bloggen gör mig glad.

Fortsätt jobba hårt L-G, du gör ett kanonjobb!

I morgon fredag är en viktig dag för svensk damfotboll. I morgon hålls nämligen Representantskapsmötet där utformningen av svensk damfotbolls framtida seriepyramid ska diskuteras och beslutas om.

Men det är inte säkert att något beslut tas redan i morgon. Frågan om ett förändrat seriesystem kan komma att skjutas fram till ett extrainsatt Repskapsmöte 20 februari. Min förhoppning är att beslut tas redan i morgon så att klubbarna i landet får tid på sig att ställa om.

Att det kommer bli en förändring känns solklart, men det återstår att se exakt hur seriesystemet kommer att se ut från och med 2013. Det ursprungliga förslaget om tio lag i Damallsvenskan (som skulle mötas tre gånger inbördes 27 matcher), en Dametta med 14 lag (26 matcher) och sex division 1-serier med 12 lag (22 matcher) har reviderats och det mesta talar för att Damallsvenskan förblir oförändrad medan övriga förändringar klubbas igenom.

En högintressant fredag väntar.

***
I väntan på Repskapet kan jag konstatera att det tyska damlandslaget har stagnerat och skulle må väldigt bra av en nya tankar, idéer och spelsätt. Förbundskapten Sylvia Neids kraftfotboll räckte bara till 2–2 mot Spanien i gårdagens EM-kvalmatch.

Statiskt, stereotypt och orörlig är ord som väldigt bra beskriver det tyska spelet. Spaniens dito var offensivt, chansartat och ibland kryddat av filmningar.

Spanien är på väg framåt. Tyskland står och stampar.

***
Therese Sjögran valde att stanna i Malmö istället för att spela ytterligare en säsong i USA. Min gissning är att sociala och ekonomiska aspekter blev avgörande.

***
Umeå flyttade upp tre unga spelare i A-truppen. Ett val gjort på grund av klen ekonomi eller stor tro på talangerna. Framtiden får utvisa vilket.

***
Kenneth ”Kega” Isaksson var högaktuell att ta över som tränare i Piteå, men valde att nobba. Rykten säger att ”Kega” blev irriterad när klubben tog kontakt med en annan tänkbar efterträdare till Peter Grundström mitt under pågående förhandlingar.

***
Tyska landslagsspelare Alexandra Popp är på marknaden och kan komma att hamna i Sverige. Tyskansk nuvarande klubb Duisburg sliter med sin ekonomi och ett lukrativt anbud från en svensk klubb skulle mycket väl kunna locka Popp till Damallsvenskan.