Som väntat klubbades en omfattande serieomläggning inom damfotbollen igenom på fredagens Representantskapsmöte. Många var de som ljublade över den nya seriepyramiden, men minst lika många var de som lämnade det beslutsfattande mötet fyllda av besvikelse.
Kortfattat innebär serieomläggningen som träder i kraft 2013 följande:
Damallsvenskan blir oförändrad och innehåller även fortsättningsvis tolv lag. Under högsta serien bildas en Dametta innehållande 14 lag och under denna följer sex division 1-serier med vardera tolv lag.
Elitföreningen Damfotboll (EFD) som var drivande till att serieomläggningen skulle klubbas igenom i fredags menar att det nya seriesystemet spetsar till svensk damfotboll ytterligare, jag hävdar att de har fel.
Att jag så sent som i fredags skrev att jag ville att den nya seriepyramiden skulle klubbas igenom var enbart för att lagen i förbundsserierna ska få nödvändig tid på sig att förbereda sig inför vad som komma skall – inget annat.
För att förstå serieomläggningen måste man känna till bakgrunden. Snacket om en serieomläggning på damsidan är tre, fyra, fem år gammal. Det hela startade när de ledande klubbarna i Damallsvenskan insåg att något behövde göras för att svenska spelare skulle kunna hävda sig i konkurrens med världens bästa spelare och lag.
En arbetsgrupp jobbade fram ett förslag som gick ut på att Damallsvenskan skulle bantas till tio lag som skulle spela dubbelmöten under vårsäsongen. De bästa lagen skulle gå vidare till en slutspelsserie under hösten medan de sämsta skulle spela mot varandra om att undvika nedflyttning till den Dametta som fanns med i förslaget. Allt för att spetsa konkurrensen och ge lagen fler betydelsefulla matcher, vilket skulle gynna svensk damfotboll internationellt.
Grundförslaget innebar en klart spetsad seriepyramid, vilken den serieomläggning som nu har klubbats igenom inte gör.
Men det förslag som då togs fram snackades snabbt bort av Susanne Erlandsson på ett EFD-möte som jag var närvarande på med motiveringen:
”Vi testade en slutspelsserie 1981 och det fungerade inte”.
I och med att Damallsvenskan fortfarande innehåller tolv lag fylls inte Damettan på med särskilt många spelare som håller damallsvensk klass. En Dametta spetsar visserligen till serien närmast under landets högsta liga och minskar kanske avståndet mellan Damallsvenskan och Damettan, men det är tillsammans med att antalet elitlag minskas de största förtjänsterna med omläggningen.
För i min värld måste man vässa Damallsvenskan först om man vill att svensk damfotboll ska klara sig bättre internationellt, inte spetsa andraligan.
Att det förslag som klubbades igenom inte har vunnit mandat i hela landet och att samtliga elitklubbar inte har fått tycka till i frågan känns fredagens beslut inte bra.
Att spelarlån och farmarklubbsavtal försvinner från och med nästa år gör att serieomläggningen dessutom är illa vald i tid. Man sparkar faktiskt undan benen för vissa klubbar i och med att det för somliga blir två smällar på en gång.
Och vad EFD och Svenska Fotbollförbundet än tycker så innebär den nya seriepyramiden definitivt inte att svensk damfotboll blir bättre. Inte en chans.
***
L-G Skoog är en kille som jag har beundrat och följd under många år. Skoog är mannen som såg till att Umeå IK hade landets och kanske världens bäst tränade spelare i början av 2000-talet.
Nästa år är han verksam i Tyresö, vilket jag tror kan bli ett enormt lyft för klubben och spelarna. Att han dessutom följer bloggen gör mig glad.
Fortsätt jobba hårt L-G, du gör ett kanonjobb!