Som en liten julklapp, eller tidig nyårssmäll, kan jag avslöja att bloggen är tillbaka. Adressen är ny, men inläggen kommer att hålla samma stil som tidigare.

Var bloggen finns? Jo, ni hittar mig här: http://ingavisor.wordpress.com/

En bra tid i ett bra forum har nått sitt slut. Min tid hos Expressen är över.
Men misströsta inte – bloggen kommer att leva vidare.

Exakt var bloggen kommer att dyka upp igen är inte klart, men du som vill ta del av mina tankar och åsikter kommer att få reda på den nya adressen på min Twitter (@AndersNilsson73).

Tack för mig. Vi ”ses” snart igen.

Livet som landslagsspelare är inte lika lätt som tidigare. Med bara några få dagar kvar till december månad – och på min tid här på SportExpressen för den delen – saknar flera blågula lirare kontrakt för 2013.

Den dåliga ekonomin bland svenska damelitklubbar kan, som jag bloggade om i går, föra med sig bra saker med sig – men självklart också negativa bitar. En sådan känner några meriterade landslagsspelare av just nu. Med en månad kvar av året står flera damlandslagsspelare utan kontrakt.

En av dessa är mittbacken Sara Larsson (som enligt uppgifter förhandlar med Örebro, men som ännu inte satt sin autograf på något nytt kontrakt), en annan är degraderade Djurgårdens Jessica Landström (som ryktas fundera på att lägga skorna på hyllan) och samma sak gäller också för Tyresöbacken Annica Svensson som ännu inte är klar för en fortsättning i klubben.

Ett jäkligt jobbigt läge för de nyss nämnda, men läget lär nog ljusna inom kort – åtminstone för Larsson och Svensson.

Att spelarna ännu inte har klart med klubbar efter nyår beror nog dels på den ekonomiska kris som har drabbat Damallsvenskan och dels på att ett par av dem funderar över sin framtid.

Men det är inte bara meriterade spelare som väntar, och kanske hoppas, på kontraktsförslag från bra damallsvenska lag. Några av U19-spelarna som vann EM-guld i somras har hamnat i en inte helt optimal sits. Jag tänker närmast på talanger som Malin Diaz och Petra Andersson (båda AIK) som skulle behöva spela i Damallsvenskan för att ta nästa steg, men som fortfarande är kvar i Solnalaget.

***

Nykomlingen Mallbacken jagar tre skotska landslagsspelare (Hayley Lauder, Emma Mitchell och Jane Ross). Tråkigt tycker jag som har propagerat för att lagen inte ska värva så där lag bra utländska spelare, utan istället våga satsa på inhemska spelare och bara värva in rejäl spets och kvalitet utifrån.

***

Julia Spetsmark omges av en hel drös rykten. Örebro ska vara den senaste i raden av klubbar som uppges vara intresserad av forwarden, men den som lever får se var hon hamnar till slut.

Det jag vet är att ett par klubbar redan har valt att inte erbjuda värmländskan ett kontrakt på grund av att hon har ett rykte om sig att vara besvärlig.

***

De klubbar som har varit på jakt efter Linda Sällström, ser alla ut att få nobben. Finskan ser ut att stanna kvar i Linköping ytterligare en säsong.

Den ekonomiska krisen i Damallsvenskan är oerhört negativ, men den kan faktiskt också föra med sig något riktigt, riktigt bra.

Tiden när en handfull svenska klubbar kunde göra såväl uppseendeväckande som riktigt dyra stjärnvärvningar är över. Åtminstone för de flesta. Nu har klubbarna runt om i riket en milt sagt ansträngd ekonomi, vilket för med sig både minus och plus.

Minuskontot är alldeles för lätt att fokusera på så jag väljer därför istället att titta på vilka fördelar mindre budgetar och minskade omsättningar kan ha för Damallsvenskan – och i förlängningen svensk fotboll.

Om det blir som jag tror så kommer den mest positiva effekten av krisen att bli att allt fler unga spelare blir ordinarie i sina klubblag. Jag syftar dels på spelare som Saga Fredriksson, Olivia Schough, Jonna Andersson och Lina Hurtig, men också på blivande damallsvenska spelare som Sunnanås senaste värvning Hanna Glas (ny från Sundsvall) och Kristianstads 17-åring Marija Banusic (som värvades från Sirius).

Flera av ungdomarna som den här säsongen bara fick sporadiskt med speltid kommer nästa år att bli ordinarie och kanske rent av tongivande i sina lag – och det kan bli bra för svensk damfotboll på sikt.

Kan klubbarna dessutom sluta värva mediokra eller halvbra utländska spelare och istället lägga både krut och pengar på riktiga spetsspelare så kommer Damallsvenskan både att bli bättre och mer intressant inom ett eller några få år.

***

Räkna med fler EM-vinnare i Damallsvenskan 2013. I går bekräftade Sunnanå sin värvning av Sundsvalls Hanna Glas och jag är övertygad om att ytterligare en eller ett par av förbundskapten Calle Barrlings guldtjejer kommer att skriva på för damallsvenska klubbar den närmsta tiden.

***

Kif Örebro har tappat fyra spelare sen säsongen avslutades, men ännu har klubben inte rekryterat någon ersättare för de förlorade lirarna. Tyst som i graven är bara förnamnet. Vad händer i Närke egentligen?

Piteå tappar sin skyttedrottning och Örebro förlorar en stor talang. November månads sista vecka startade riktigt tungt för två av Damallsvenskans klubbar.

Kort efter sin bästa säsong i karriären tvingas Piteås Jennifer Nobis sätta punkt för karriären. En efterhängsen bäckenskada ligger bakom amerikanskans trista beslut. Veckan kunde knappast har börjat sämre för Piteå som tappar en av sina bästa spelare och som nu tvingas jaga en fullgod ersättare.

Som om inte Nobis avsked var tungt nog för norrbottningarna kan klubben också komma att tappa mittbacksgiganten Faith Ikidi. Enligt uppgifter är nigerianskan på väg att byta klubbadress.

***

Men det är inte bara Piteå som fått en blytung start på veckan. Kif Örebro har också tappat en bit till nästa års lagpussel. 18-åriga Fanny Persson har bestämt sig för att ta en time out från fotbollen och kommer därmed inte att finnas med i Närkelagets trupp 2013.

Ekonomiskt krisande Örebro som i dagsläget har tre spelare under kontrakt (Susanna Lehtinen, Sanna Talonen och Marina Pettersson-Engström) ser ut att gå ett galet svårt 2013 till mötes. För hur ska klubben kunna värva tillräckligt bra spelare för att spela sig kvar i Damallsvenskan nästa säsong när plånboken är tom? Som lök på laxen ser klubben ut att tappa landslagsbacken Sara Larsson.

Tungt var bara förnamnet på hur den här veckan startade för Piteå och Örebro.

***

Och lite tungt känns det för mig också nu när tiden här på SportExpressen närmar sig sitt slut. När november övergår till december är min tid ute. Det har tidningen beslutat och det är den verklighet jag får finna mig i.

Men mina åsikter och synpunkter kommer att kunna läsas också efter 1 december – jag vet bara inte riktigt var än.

Säsongen är till ända, höst har övergått till tidig vinter och min tid här på SportExpressen är på väg mot sitt slut. Men innan jag lämnar skutan så har jag lite skvaller och några åsikter att dela med mig av.

I dag samlades Pia Sundhages rekordstora landslagstrupp på Bosön för årets sista träningsläger. Nu saknades dock några spelare när den blågula gruppen genomförde dagens träning. Elin Rubensson (Malmö) och Sofia Jakobsson (Rossiyanka) hade sedan tidigare aviserat att de inte skulle medverka, men varför Jessica Landström inte fanns med har jag ingen aning om.

Lägret på Bosön känns inte livsviktigt på något sätt, men ger Sundhage tillfälle att titta närmare på och bekanta sig mer med ett rejält antal spelare. I morgon väntar en dag fylld av tester för den stor-stora truppen.

***

F18-landslaget fick en riktig fotbollslektion av Tysklands dito i Växjö i går. Tyskorna var numret större än förbundskapten Calle Barrlings lagbygge och vann matchen med klara 4–0.

Nu misstänker jag att herr Barrling inte bekymrar sig det minsta över förlusten eller slutresultatet, utan att han ser på mötet med toppnationen som en viktig match i utbildnings- och utvecklingssyfte. För det är i matcher mot landslag som det tyska som våra största talanger verkligen får mäta sig med världens bästa spelare och få en inblick i vad som krävs för att nå toppen.

***

Rykten, rykten och ännu fler rykten. Transfercirkusen är i full gång och klubbarna runt om i landet gör sitt yttersta för att smöra, fjäska och presentera fantastiska upplägg för spelare de hoppas kunna knyta till sig.

Att Emma Wilhelmsson skulle lämna Malmö för Jitex var ingen riktig nyhet (det avslöjade jag ju här i bloggen för en dryg vecka sedan), men övergången är nu i hamn. Men det händer så mycket mer.

***

Linköpings försök att locka till sig Göteborgs Johanna Almgren och Catrin Johansson gick inte hem. Göteborgsduon ser helt klart ut att stanna på Västkusten där de mycket väl kan komma att få sällskap av förra Linköpingsspelaren Manon Melis (om Göteborg har råd att betala den höga lön som holländskan vill ha).

Men allt går inte på tok för Linköping. Enligt uppgifter är landslagsmålvakten Sofia Lundgren väldigt nära att skriva på ett nytt kontrakt med klubben.

***

Nykomlingen Sunnanå har det lite körigt. Med två veckor kvar till träningsstart har Skellefteåklubben bara tre spelare under kontrakt. Det ser ut att bli svårt för tränare Martti Tikkanen att planera övningar till träningarna i december om inte klubben lägger på ett kol.

***

Julia Spetsmarks namn har figurerat i massor av artiklar under hösten. QBIK-forwarden har placerats i flera damallsvenska klubbar och har själv aviserat att hon väldigt gärna spelar utomlands nästa år.

Personligen så tycker jag att Spetsmark ska ta det lite piano och visa att hon klarar av omställningen från spel i Söderettan till Damallsvenskan innan hon börjar prata utlandsspel. Med fötterna på jorden så har hon mycket större möjligheter att ta sig någonstans som spelare än om hon blåser upp tankeballongen om sig själv.

***

Jäklar, vad klockan springer i väg. Jag får återkomma med lite mer skvaller och betydligt fler åsikter innan jag sätter punkt för bloggen här på SportExpressen. Den punkten sätts sista november för övrigt.

Snacket om mindre bollar, lägre mål och spel i tajtare matchkläder skiter jag högaktningsfullt i. Det är nämligen så mycket mer akut att se över hur svensk damfotboll utvecklar, eller bromsar utvecklingen, av sina största talanger.

Det pratas ideligen om att damfotbollen inte vill eller ska jämföras med herrfotbollen, men trots det gör svensk damfotboll precis samma tabbar och misstag som herrditon redan har gjort.

Vill man hitta ett bra och tydligt exempel kan man titta på klubbar som Göteborg, Jitex, eller Kristianstad som istället för att satsa på och ge värdefull speltid till talangfulla ungdomslandslagsspelare värvar mediokra eller medelmåttiga utländska spelare i rena rama rädslan att åka ur Damallsvenskan.

Jag vill vara noga med att poängtera att det finns ett stort värde i att högklassiga spelare som Anja Mittag, Veronica Boquete, Christen Press och Ifeoma Dieke värvas till damallsvenska klubbar, för dessa höjer standarden på ligan.

Men, och det är ett jäkligt viktigt ”men”, spelare som Camille Levin (Göteborg), Rebecca Edwards (Kristianstad), Stephanie Labbe (Örebro), Christina Julien (Jitex), Katri Nokso Koivisto eller Malmös panikvärvning Alexandra Riley, för att nämna några, behövs inte i Damallsvenskan.

Jag syfta på medelmåttiga spelare som tar upp platser för svenska talanger, som med lite mer speltid, kan och i många fall helt säkert kommer att växa in i och prestera väl så bra som utlandsimporterna i Damallsvenskan.

Svensk herrfotboll har i många år ”misshandlat” sina talanger, vilket har fått till följd att unga framtidsspelare tidigt sökt sig utomlands – och dräneringen har lett fram till att såväl kvaliteten på som intresset för Allsvenskan har dalat.

Tragiskt nog så har svensk fotboll inte lärt av tidigare misstag och många damklubbar har därför slagit in på samma vilsna väg som ett stort antal klubbar i Allsvenskan och Superettan redan har valt.

Importen av medelmåttiga spelare påverkar inte bara utvecklingen av landets främsta talanger, den minskar också intresset för lagen och för Damallsvenkan. Det är faktiskt inte mer märkvärdigt än att damfotbollspubliken hellre ser lokala talanger spela än helt okända tjejer från Australien, Finland eller USA.

Det finns helt enkelt inga känslomässiga band till eller riktigt intresse för folk i Malmö att gå och se Alexandra Riley jämfört med hur fallet skulle vara om klubben hade valt att låta Skånetjejen Saga Fredriksson växa in i rollen som damallsvensk spelare.

Mitt tips till svensk damfotboll är att sluta att ta efter och härma herrfotbollens misstag, undvik att importera medelmåttor och våga satsa på unga svenska talanger – för det kommer att gynna klubbarna publikt och ekonomiskt. Därtill så kommer det att göra damlandslaget bättre på sikt.

Hur ska klubbarna då våga ta klivet från att värva utifrån och satsa på sina egen- eller lokalfostrade framtidslöften?

En väg kan vara att utöka antalet lag i Damallsvenskan, är kanske att sätta en maxgräns för hur många utländska spelare som lagen får använda sig av varje match. Kanske kan förbundet och/eller Elitföreningen Damfotboll (EFD), skapa ekonomiska incitament som gör att klubbarna tjänar på att spela sina egna talanger i Damallsvenskan.

Jag har ingen optimal lösning för hur damfotbollen ska komma till rätta med den problematik som finns, men jag vill verkligen att elitklubbarna, EFD och förbundet (gärna tillsammans) öppnar upp för en diskussion som mynnar ut i en konkret väg för att skapa bättre utvecklingsmiljöer för Sveriges framtida landslagsspelare.

Pia Sundhage skickade ett par stenhårda passningar till Lotta Schelin och Kosovare Asllani efter toppmötet i den franska ligan i går. Signalerna var raka, tydliga och lovar riktigt gott inför framtiden.

Förbundskapten Sundhage var inte belåten med sina två Frankrikeproffs efter matchen mellan PSG och Lyon. ”Kosse” fick höra att hon vägde för lätt och att hennes teknik inte var bra nog medan Schelin serverades sanningen att hon skapade för lite i matchen.

Jag myser faktiskt när jag läser Sundhages citat för efter flera år där solklara sanningar förklarats bort eller, ännu värre, helt negligerats så har damlandslaget nu en boss som säger som det verkligen är. Tiden som mycket påminde om ”Kejsarens nya kläder” är förbi och en ny era där ärlighet, sanning och klara budskap råder tycks vara här.

Pia Sundhage har valt en helt annan väg än sin företrädare och den väg hon valt känns för mig så mycket mer lovande och utvecklande än den som tack och lov är ett minne blott.

Med raka besked, klara riktlinjer och ibland svidande sanningar kan Sverige äntligen ta steg framåt igen. Det här är precis vad svensk damfotboll behöver och precis vad stjärnspelare med  för stora egon kräver för att ta viktiga kliv i rätt riktning.

Thomas Dennerby bjöd knappt på en enda överraskning under sin tid som förbundskapten. Efterträdaren Pia Sundhage chockade direkt.

Den största skrällen i den 28 spelare stora truppen är självklart Sunnanås
Carina Holmberg som 29 år gammal får visa vad hon kan. Där snackar vi bomb.

Men Norrettans bästa är inte den enda överraskningen. Olivia Schough, Malin Diaz och Jessica Samuelsson är tre andra spelare som jag inte trodde att Sundhage skulle kalla in.

Schough har fått kriga hårt för speltid i Damallsvenskan och Diaz är i mitt tycke alldeles för liten och valpig för att beredas en landslagsplats åtminstone ännu. Linköpingsbacken Samuelsson skattas högt av många, men jag tycker att hon är för svag i sitt defensiva spel för att vara med i ett svenskt landslag.

Att Amanda Ilestedt får chansen känns både rätt och riktigt. Malmöspelaren har gjort en stark säsong och är värd sin chans.

Värd att testas är också Lina Hurtig,men jättetalangen får tyvärr vänta på sitt första uppdrag i damlandslaget. Personligen hade jag mycket hellre sett Hurtig i novembertruppen än till exempel Djurgårdens Jessica Landström vars tid på toppen tycks vara över. Och jag hade inte protesterat om Linköpings Maja Krantz hade fått ersätta Annica Svensson eller nyss nämnda Samuelsson.

Men oavsett hur man ser på Sundhages uttagningar så tycker jag att hennes vilja att se många, och framför allt ett antal nya, spelare ”in action” är väldigt bra. Det visar på en ambition att ta damlandslaget framåt och en vilja att testa sig fram till ett vinnande lag innan EM på hemmaplan nästa sommar.

Tänk så lätt det är att överraska och ge talanger tillfälle att visa framfötterna ändå. Varför har det inte skett tidigare,Thomas?

Fotbollsgalan är över för den här gången och precis som vanligt känns det mest skönt när spektaklet är över.

Missförstå mig inte, jag tycker att galan har sin plats och sitt berättigande, men jag har så oerhört svårt att se när TV4 slaktar fotbollens novemberhögtid år efter år. Tänk om tramset och reklampauserna skulle bantas bort, vad mycket bättre galan skulle bli.

För tro mig, Fotbollsgalan är bra mycket bättre när man är på plats än vad den är framför tv:n.

***

Precis som vanligt var landets fotbollselit på plats i Globen för att snacka, umgås och partaja samtidigt som några mer eller mindre prestigefyllda priser delades ut. Glädjande nog så landade de flesta priserna i händerna på på de spelare som jag hade hoppats och trott skulle få dem.

Här hittar du årets pristagare och i parantes ser du mina förhandstips, eller ska vi säga förhoppningar:

Årets Forward: Anja Mittag, Malmö (Anja Mittag).

Vem skulle annars ha fått priset? Tyskan gjorde 21 mål, avgjorde flera viktiga matcher för Malmö och var seriens i särklass vassaste anfallsspelare under året.

Årets Målvakt: Thóra Helgadóttir, Malmö (Thóra Helgadóttir).

En på alla sätt värdig vinnare. Isländskan har varit klart bäst i Damallsvenskan under säsongen och gång efter annan visat vilken högklassig keeper hon är.

Årets Mittfältare: Veronica Boquete, Tyresö (Anita Asante, Göteborg FC).

Spanjorskan hade stor del i Tyresös historiska SM-guld och var sett över säsongen den mittfältare som hade de allra högsta topparna. Min förkärlek till defensivt duktiga spelare fick mig ändå att hålla en tumme för Göteborgs balansspelare Anita Asante.

Årets Damallsvenska spelare: Anja Mittag, Malmö (Ramona Bachmann).

Lika värdig vinnare här som hon var i kategorin årets forward. Jag trodde att klubbkompisen Ramona Bachmann skulle ta priset när nomineringarna offentliggjordes, men kanske kostade de två idiotiska gula korten i näst sista omgången henne priset.

Årets Tränare: Thomas Mårtensson och Ulf Palmquist, Vittsjö, (Thomas Mårtensson och Ulf Palmquist).

Nykomlingen från Skåne var uträknad innan säsongen startade, men duon Mårtensson och Palmquist byggde ett starkt kollektiv som överraskade från start till mål  – nästan i alla fall. Två värdiga pristagare i min bok.

Årets Back: Emma Berglund, Umeå (Emma Berglund).

Mittbacken bar ett ungt och svajigt Umeålag på sina axlar under delar av säsongen, spelade till sig en ordinarie plats i damlandslaget och begick mästerskapsdebut. Berglund kan mycket väl bli den försvarsspelare som Pia Sundhage bygger sin backlinje kring. Ett bra val av juryn, tycker jag.

Årets Genombrott: Elin Rubensson, Malmö (Lina Hurtig, Umeå eller Elin Rubensson).

Rubensson hade ett härligt år som innebar en ordinarie tröja i Malmö, ett fantastiskt Europamästerskap och nu också ett pris på Fotbollsgalan. Nu kan man ha åsikter om att spelare kan tävla om att prisas för ett genombrott fler än en gång, men så är det nu tydligen.

Personligen så tycker jag nog att Umeås Lina Hurtig tog större och svårare kliv under säsongen.

Diamantbollen: Lotta Schelin (-).

Att Schelin skulle få priset var ganska givet. Tyvärr fick hon nog priset för att hon spelar i ett lag som har dominerat den europeiska fotbollen det senaste året, snarare än att hon själv har varit en dominant inom svensk damfotboll.

***

Bäst
Anja Mittags svenska. Tyskan tog emot två priser och briljerade på scenen med en riktigt bra svenska som till och med innehöll en skånsk accent. Världsklass.

***

Sämst

Att låta Pia Sundhage sjunga. Förbundskaptener ska coacha landslag och gärna vinna titlar, men inte sjunga i tv.

***

Mest forcerad

Helena Af Sandeberg som höll samma tempo under sin presentation som en övertrött treåring med för mycket godis i magen.