Örebro var mer eller mindre överlägsna i två perioder.
Serieledarna har en offensiv växel som de andra saknar i den här serien och allt ser så lätt och så självklart ut.
Kolla Aulins dragning innan han serverar Matt Kieth till 2-0.
Det är klass rakt igenom.
Men Västerås bet sig envist fast, med god hjälp av en storspelande Daniel Sperrle Jonsson i målet.
Och Broc Littles stänkare som betydde 1-2 i mittperioden blev väldigt viktig.
För i den tredje perioden var det så påfallande tydligt:
Västerås behövde poäng och Örebro behövde det inte.
VIK gör en riktigt bra tredjeperiod och utnyttjar lite halvslappt försvarsagerande från gästerna och så vänder man och vinner.
Man har lite mer desperation, lite mer vilja i de avgörande momenten.
Det räckte med 20 bra minuter för tre poäng.
Samtidigt tjatar man ju om det här år efter år att man vill se lagen i Örebros sits att också visa den desperationen.
Det är aldrig bra att skaffa sig dåliga vanor inför Kvalserien.
Det är en oerhört mänsklig reaktion dock när man är så suveräna som Örebro ändå har varit.
Klassisk idrottspsykologi.
De som följer Premier League vet ju hur fruktansvärt outstanding Manchesterklubbarna var, man höjdes till skyarna, blev lite nöjda och så plötsligt kom problemen som ett brev på posten.
Det är verkligen en utmaning för tränaren, som förstås också går runt med en rätt varm och nöjd känsla i kroppen, att få spelarna att känna den hungern och utmaningen även om man så uppenbart är klara redan för Kvalserien.
För Västerås del är det förstås inte svårt att hitta den där glöden och hungern just nu.
Bara fyra poäng upp till Leksand på tredjeplatsen och om fyra omgångar möts lagen i vad som kan bli en direkt avgörande duell i Tegera Arena.
Extra spännande då lagen har i princip en identisk avslutning på serien sett till svårighetsgraden.
Dessutom, ska vi säga, kan det här bli ett riktigt gastkramande triangeldrama.
Bofors har inte övertygad på sistone och är i allra högsta grad på väg att bli inblandade i den där sträckstriden.
Av ärkerivalerna Örebro fick man ju ingen hjälp, i kväll heller…



