Ännu en ordförande väljer att lämna sin post i Malmö Redhawks.
Är jag förvånad?
Nej, inte ett dugg.
Alltför länge har entusiaster fått styra elitföreningar.
Alltför länge har dessa män fått leka med folkkära idrottsklubbar.
Du blir inte en bra sportchef bara för att du en gång har vunnit VM-guld som spelare.
Du blir inte en bra tränare bara för att du har NHL-matcher på ditt cv.
Nej, det krävs mycket mer än så.
Malmö och Leksand är de två typexempel vi hittar i HockeyAllsvenskan.
I Malmö har man i många år haft en stark man i Percy Nilsson.
Nu heter han Hugo Stenbeck (och det gillar inte Percy Nilsson).
Två entusiaster som inte skiljer sig nämnvärt från övriga hockeyentusiaster, mer än att de har en så gigantisk plånbok att de kan äga och ett hockeylag att ha kul med.
Det är klart att det ligger i deras intresse att det ska gå så bra som möjligt för laget, men faktum kvarstår att inom hockeyn är de båda entusiaster.
I Leksand lät man Anders ”Masken” Carlsson leka sportchef.
Nu sätter man sitt hopp till en föredetta straffhjälte från OS 1994.
I Malmö plockade man in Stefan Nyman, som på nåt sätt gjort sig ett namn i den här branschen trots att han som tränare inte direkt har några meriter som gör konkurrenterna gröna av avund.
De flesta undrar nog som jag hur han fortfarande kan ha ett starkt namn i branschen.
Säsongen 2008/2009 ersattes han som assisterande tränare i SSK av Thomas Sjögren, som vid den tiden också var talangscout åt klubben.
Malmö såg allt förfall han lämnat bakom sig och tänkte: Här har vi vår sportchef!
Nu har Nymans och Sjögrens kontakt i allra högsta grad varit med och bidragit till två av hockey-Sverige stora klubbars, Malmös och Leksands förfall.
Men det är inte bara på sportchefsposterna som det fallerar, förstås.
Det här visar bara att ännu högre upp på styrelseplatser och ordförandeposter hopar de sig, samlar de sig i drivor, i klasar, entusiasterna.
De som tycker att det här är så himla kul, som kör på med glädjebudgetar och kända värvningar och så plötsligt har både 20 miljoner och publiken försvunnit – om de ens fanns där från början.
De som borde sitta där, de som vet hur en elitförening ska skötas lyser med sin frånvaro.
För mig är det djupt oroväckande att så många stora, professionella ishockeyklubbar i dag drivs av entusiaster, av amatörer.
Det är dessa herrar som utarmar och devalverar lag som Malmö, Leksand, och varit på god väg att göra detsamma med lag som Frölunda och Modo.
Så länge dessa herrar tillåts fortsätta kommer fler klassiska klubbar att förfalla.
Tänk om de som nu slänger ut enorma summor på häftiga namn och undergräver den egna ungdomsverksamheten och långsiktig utveckling kan vara det som Povel Ramel sjöng om, De Sista Entusiasterna.
Tänk om…
Är jag förvånad?
Nej, inte ett dugg.
Alltför länge har entusiaster fått styra elitföreningar.
Alltför länge har dessa män fått leka med folkkära idrottsklubbar.
Du blir inte en bra sportchef bara för att du en gång har vunnit VM-guld som spelare.
Du blir inte en bra tränare bara för att du har NHL-matcher på ditt cv.
Nej, det krävs mycket mer än så.
Malmö och Leksand är de två typexempel vi hittar i HockeyAllsvenskan.
I Malmö har man i många år haft en stark man i Percy Nilsson.
Nu heter han Hugo Stenbeck (och det gillar inte Percy Nilsson).
Två entusiaster som inte skiljer sig nämnvärt från övriga hockeyentusiaster, mer än att de har en så gigantisk plånbok att de kan äga och ett hockeylag att ha kul med.
Det är klart att det ligger i deras intresse att det ska gå så bra som möjligt för laget, men faktum kvarstår att inom hockeyn är de båda entusiaster.
I Leksand lät man Anders ”Masken” Carlsson leka sportchef.
Nu sätter man sitt hopp till en föredetta straffhjälte från OS 1994.
I Malmö plockade man in Stefan Nyman, som på nåt sätt gjort sig ett namn i den här branschen trots att han som tränare inte direkt har några meriter som gör konkurrenterna gröna av avund.
De flesta undrar nog som jag hur han fortfarande kan ha ett starkt namn i branschen.
Säsongen 2008/2009 ersattes han som assisterande tränare i SSK av Thomas Sjögren, som vid den tiden också var talangscout åt klubben.
Malmö såg allt förfall han lämnat bakom sig och tänkte: Här har vi vår sportchef!
Nu har Nymans och Sjögrens kontakt i allra högsta grad varit med och bidragit till två av hockey-Sverige stora klubbars, Malmös och Leksands förfall.
Men det är inte bara på sportchefsposterna som det fallerar, förstås.
Det här visar bara att ännu högre upp på styrelseplatser och ordförandeposter hopar de sig, samlar de sig i drivor, i klasar, entusiasterna.
De som tycker att det här är så himla kul, som kör på med glädjebudgetar och kända värvningar och så plötsligt har både 20 miljoner och publiken försvunnit – om de ens fanns där från början.
De som borde sitta där, de som vet hur en elitförening ska skötas lyser med sin frånvaro.
För mig är det djupt oroväckande att så många stora, professionella ishockeyklubbar i dag drivs av entusiaster, av amatörer.
Det är dessa herrar som utarmar och devalverar lag som Malmö, Leksand, och varit på god väg att göra detsamma med lag som Frölunda och Modo.
Så länge dessa herrar tillåts fortsätta kommer fler klassiska klubbar att förfalla.
Tänk om de som nu slänger ut enorma summor på häftiga namn och undergräver den egna ungdomsverksamheten och långsiktig utveckling kan vara det som Povel Ramel sjöng om, De Sista Entusiasterna.
Tänk om…
