Man kanske skulle kunna tro att en modeintresserad och högst shoppingpositiv människa som jag skulle gå i spinn totalt inför födseln av första barnet. Stapla nyshoppade babykläder längs med väggarna hemma och så. Men så har det faktiskt inte blivit. Alls. Har knappt köpt ett plagg faktiskt.
Både min mamma, min svärmor och framför allt min syster Ninni som har två barn har sparat lådvis med gammalt arvegods (ja i form av kläder alltså), som jag fått ta över. Att knöla ner Bonnie i dessa kläder har jag ingenting emot alls. Tvärtom. Jag tycker att det är något väldigt fint och kärleksfullt över att se henne i kläder som jag och Per låg och mös i, blev ompysslade av våra föräldrar i – när vi var boxfresh. Och kläderna från kusinerna Mira och Milou är bara ett par år gamla och superfina – och det är lite samma sak där. På något sätt bondar det ihop dem, kusinerna, när Bonnie viras in i samma morgonrockshandduk efter sitt första bad, som Mira gjorde när hon bara var en linjal lång.
Nya, coola kläder får hon sen, när hon bara är lite större, Bonnie. Mest för att jag inte är helt säker på att jag kommer kunna hålla mig från att låta bli. Det är ju trots allt något alldeles oemotståndligt hundvalpssött över barnkläder.
/Cecilia
Karianne 
Jag har inte barn själv, men forsøker handla bra och värklegen nödvändiga presenter til mina kompisar. Som dom her: 
Ärvt är bäst!
Ärvda kläder är bra på många sätt. De är använda och alttså mjuka och sköna, de är gratis och det är som du säger ett fint sätt att knyta ihop generationer. Sen är små bebisar så söta i sig själva så det spelar liksom ingen roll vad man sätter på dem, även om det finns MASSOR av urgulliga och coola barnkläder i butikerna som det är svårt att stå emot…