”Cowboys and aliens”. Det är en sådan genial filmtitel. Jag menar, western-film vet vi ju vad det är, liksom sci-fi. Kombinationen är däremot djupt oväntad, vilket fick mig att vakna till ur sommardvalan och förväntansfull gå på tidig pressvisning. Tyvärr är filmen inte alls lika spännande fräsch som den ger sken av. Harrison Ford spelar parodiskt ond curling-pappa i cowboyhatt och Daniel Craig är så extremt humorbefriad att jag blir allvarligt oroad för kommande ”The girl with the dragon tattoo”. Kan karln inte le?
Jag känner mig lurad helt enkelt. Titeln innehåller ju den tysta överrenskommelsen att den ska vara roande, lite som en ny ”Men in black”.
Men, inte en enda glimt i ögat här inte, snarare är ”Cowboys and aliens” ett försök till seriöst, känslodrivet drama. I westernmiljö. Där högteknologiska gälförsedda rymdvarelser kollar upp naturtillgångarna. Hå hå ja ja. Det hela är även dränkt i machosoppa, så tröttsamt utspädd med klyschor som ”den mesige som ska bevisa sig”, ”de två tuffa som ska tuppa sig” och ”ensamräven” som vinner respekt genom handling inte ord.
Längtar du efter en sommarfilm där män gör saker tillsammans, satsa hellre på ”The trip”.
Den är i alla fall rolig.

Fotnot: ”Cowoys and aliens” har premiär den 26 augusti.

Att slänga upp sin homosexualitet på ett bord med vällagrat årgångsvin och duk från Svenskt tenn kan inte vara lätt. Nu menar jag inte att det skulle vara enklare att vara allt annat än straight till skvalpet från bag-in-boxen på en camping men det är något med den där ljust-och-fräscht-ytan som nästan känns skrämmande perfekt. Det är smart av ”Kyss mig”-regissören Alexandra-Therese Keining att iscensätta historien om Mia och Fridas överjäkliga passion i vad som formmässigt ser ut som en snygg bilreklam.
Att liksom Mia tvingas krångla till den lyckade tillvaron illustrerar bara hur lite vi egentligen kan kontrollera i livet. Kanske kan filmen både ge människor som på fullt allvar hävdar att homosexualitet är något valbart, och alla oss som inte reflekterar så mycket över vår inställning alls, en tankeställare.
Nu tar jag mig friheten att saxa från ett läsarmail jag fick av en tjej som kämpar med sin egen komma-ut-process just nu:
”Det är alltid lätt att stå vid sidan av och på ett pk-aktigt sätt säga att det är klart att homo/bisexuella ska ha samma rättigheter och att det inte är någon skillnad på kärlek och kärlek. När vi väl kommer till kritan gör vi nog alla skillnad på människa och människa och kärlek och kärlek, jag också. Den här filmen är så viktig för mig”.
Viktig, är precis vad ”Kyss mig” är.
Tur att den, förutom snygg, är bra också.

Vad kul det hade varit att bara kunna skriva om ”Bridesmaids” att det är en rolig film. En rulle att garva åt. Perfekt med lite popcorn. Punkt. Men faktumet att den är skriven av kvinnor och har kvinnor i alla bärande roller gör att den på sina håll framhålls som en ”feministisk film”. Detta bortsett från att den i grund och botten handlar om den trista myten att tjejer bara kan leka två och två. Kretsar kring flickdrömmen med stort marängbröllop och har en huvudperson som gillar att baka cupcakes och allmänt känns lite sorglig som har en enbart sexuell relation med en man. Nu var det ett tag sedan jag läste ”Det andra könet” men om man ska vara lite petig så är väl inte detta exakt feministiskt sprängstoff?
Å andra sidan. Inom mainstream-filmen i allmänhet och romantisk komedi i synnerhet får man vara tacksam när filmkvinnorna har fler lager i sin personlighet än ”snygg” alternativt ”bitchig”. Att kvinnorna i ”Bridesmaids” tillåts vara hela människor som får vara roliga, opräktiga, snygga, fula, korkade, missunnsamma, snälla, göra dåliga val – kort sagt uppbära hela det spektra av känslor och egenskaper som kvinnor i verkligheten har – gör den så unik att det faktiskt är sorgligt.
Så slutsatsen blir alltså: Bridesmaids är en feministisk film.
Än så länge.

Försommarens mest emotsedda sci-fi-rullar, ”X-men: First class” och den bombastiska teknofesten ”Transformers: Dark of the moon”, har en hel del gemensamt. Vid sidan av all spektakulär action så är det mest slående hur de placerar in sina karaktärer i några klassiska ögonblick, Kubakrisen respektive månlandningen, och lite kittlande skriver om historien.
Även om det är rätt kul att se så säger de här historiska u-svängarna också något om filmernas fräschör. För visst exploderar det mycket och snyggt men innehållet känns inte precis nyskapande.
För när det på 1960-talet gällde att komma snabbast ut i rymden och dela upp världen på ett tydligt sätt så är det på 2010-talet istället inom oss som sci-fi-striderna äger rum.
Ta filmer som ”Inception” och ”Limitless” och till viss del även ”Avatar”. Där är det hjärnan som spelar huvudrollen och ska utforskas.
”Source code” är den senaste i raden av spännande inåtvänd science-fiction. I en härlig ”Måndag hela veckan” korsat med ”The Matrix” har Duncan Jones, son till ingen mindre än David Bowie, kombinerat existentiella vändningar med riktigt feta explosioner.
Att åka ut i rymden för äventyr har aldrig känts så onödigt.

Den eviga jakten på kvinnor fortsätter när sommarens satsningar rullar igång. Konstigt nog är det tydligen fortfarande svårt att ”hitta” artister, dj:ar och programledare som inte är män. Ett argument som kryper fram ibland är att det viktigaste inte är exakt rättvisa, utan att få bra underhållning. Alltså underförstått att man börjar tumma på kvalitetskrav om det ska in fler kvinnor i tablåerna. Det blir extra bisarrt om det översätts till filmens värld. Titta bara på året hittills. Visst har det dykt upp fantatsiska män på vita duken, Colin Firths stammande kung är en favorit. Michael Fassbender i ”X-men” en annan.
Men herregud vilka kvinnor det första halvåret har bjudit på. Säger bara Jennifer Lawrence i ”Winter’s bone”, Natalie Portman i ”Black swan”, Kirsten Dunst i ”Melancholia” , Michelle Williams i ”Blue valentine”, liksom de svenska donnorna i ”Jag är min egen Dolly Parton”.
Nu i veckan bjuder Cameron Diaz och fenomenala Lucy Punch på en rolig uppvisning som kvinnor på gränsen till nervsammanbrott och senare i sommar kommer komikerna i ”Bridesmaides” att äga. De är alla kvinnor. Dessutom får vi snart en ny svensk kvinnlig storstjärna i Ruth Vega Fernandez. Hennes högkvalitativa passionerade insats i kommande ”Kyss mig” slutar i Guldbaggenominering. Minst.

3D skulle bli biobranschens stora frälsare. Tack vare ”Avatar” lockades nyfikna till biograferna, priserna steg och intäkterna ökade. Frid och fröjd?
Nja, det går ju inte att lura biobesökarna. Inte i längden. För långt ifrån alla nya 3D-filmer håller ju samma klass som ”Avatar”. Och vem vill betala överpris för kass 3D? Nu märks ett trendbrott, i USA väljer publiken att se nya ”Pirates” i 2D om det går. I en intervju i Hollywood reporter talar Dreamworks-chefen Jeffrey Katzenberg ut och kallar situationen ”heartbreakning”.
Förhoppningarna är därför höga på nya ”Transformers”. I veckan fick jag se 20 minuter ur filmen – och det såg spektakulärt ut. Varenda 3D-bildruta känns genomarbetad ned till minsta pixel. Men att bli matad med valda delar teknofest signerad Michael Bay är utmattande. Så jag hoppas att han har fått till vad som verkligen räknas, nu och för alltid.
Nämligen storyn.

Trots att jag själv lever i synd och de flesta av mina vänner hellre verkar satsa all kraft på att spotta ur sig små oäktingar än att knyta hymens band, så hyser jag en smått osund fascination för filmer som handlar om bröllop. I hemlighet frossar jag i tv-serien ”Fyra bröllop” och kan utan att tveka hotta upp vilken halvseg kväll som helst med någon klassiker i genren. Ju fler försovna marsalkar, urspårade svensexor och maffiga marängklänningar desto bättre.
Men bröllopsfilmer är ofta, av förklarliga skäl, romantiska komedier. Vilket i dagsläget utgör lite av ett problem, eftersom detta är en genre på dekis. Men jag ger inte upp och har sett sommarens två tillskott. Redan denna vecka är det dags för ”Something borrowed”. Jag kan redan nu varna för falskt marknadsföring, detta är ett icke skrattframkallande drama där två känslomässigt hämmade jurister inte förmår att förklara sig för varandra. Desto roligare är kommande ”Bridesmaids”. Jag törs faktiskt lova att ”Bridesmaides” är sommarens absolut roligaste film. Jo, det är sant, man skrattar nästan hela vägen fram till altaret.
Den är dessutom nyskapande. Eller när såg ni senast en bröllopsfilm där blivande bruden bajsar på sig?
Nej, just det.

Kristen Wiig är fenomenal i ”Bridesmaids”.

Förlåt mig, det är säkert en jättesnygg tuff bild, men jag kan inte sluta fnissa när jag ser affischen till ”The girl with the dragon tattoo”. Det är något med Daniel Craigs gravallvar. Och hans beskyddande arm kring Rooney Mara.

Och det här med att hon visar brösten, please, vilket uppenbart trött drag för att skapa debatt i nyprydhetens tidevarv. Det som är verkligt upprörande med Rooney Maras överkroppsflashning är at den känns så totalt icke-Lisbeth. Har Fincher helt missat poängen med Stieg Larsson? Den om övergrepp och exploatering av kvinnor?

Blir faktiskt lite orolig…

Som vi har väntat. I veckan som gick var det äntligen premiär för några av årets absolut mest efterlängtade filmer. Nej, jag pratar inte om ”Baksmällan 2” utan om de två andra stora releaserna. Den närmast mytiske Terrence Malick bjuder på ett sällsynt filmsläpp med ”Tree of life” där Brad Pitt och Sean Penn är två medverkande. Några dinosaurier finns också med. Den märkliga filmen blev både applåderad och utbuad i Cannes när den visades där, ett fantastiskt intresseväckande mottagande, inte sant?
Om man bortser från Brad Pitts envisa användande av underbett när han ska vara ”seriös” och den jobbigt kvasireligiösa finalen så är det en enormt vacker och gripande film som i alla fall jag köper med hull och hår, trots genompretentiösa viskrepliker. Och tidigare nämnda dinosaurier.
”Melancholia”, veckans andra tungviktare delar också kritikerna. Vissa ser bara yta och långsamt utvecklat tomt drama. Andra, som jag själv, blir djupt gripna av Kirsten Dunsts depression och de genomarbetade tablåerna, som liksom flyter fram till tonerna av en Wagnersk ljudmatta. (Någon övrig koppling till Tyskland och nazister finns alltså inte i filmen).
Hur är det då med kvinnohatet, det som von Trier ofta blir anklagad för? Tja, vem vet vad den tvångsmässigt uppmärksamhetssökande regissören egentligen tycker. Om man håller sig till den här filmen så är det som vanligt männen som står för förnuftet och kvinnorna för känslan. Och visst lider kvinnorna, men någon direkt sadism ser jag inte.
I slutändan, när männen svikit, så är det Kirsten Dunsts Justine som står stark, utan att vara något offer.
Att jorden går under känns bara logiskt.

När jag var ung och olycklig ville jag bara se riktigt eländiga filmer. Ju mer öststatsfärgad destruktiv stämning desto bättre, det var en slags cineastisk motsvarighet till att skära sig antar jag. Jag såg till exempel svekfyllda ”Fyra nyanser av brunt” ensam, efter en brutal dumpning, och vips försvann ångesten och mörkret, i alla fall fram tills eftertexterna rullade.
I dag, när jag är vuxen, förälder och balanserad (ha ha) har jag märkt en ny tendens. Jag söker mig aktivt bort från allt som har med kombon barn+död att göra.  
Har därför inte sett tydligen jättebra ”Rabbit hole” som kom tidigare i våras.
”We need to talk about Kevin” med Tilda Swinton, om en mor vars son skjuter ner sin high school-klass i en massaker, är enligt färska Cannes-rapporter kritikernas mesta snackis just nu, den skakar om åskådarna så att de genast måste bege sig ut i solen och stimmet igen för att orka med.
Jag sväljer bara tyst och lovar min känsliga själ att inte se den. Just nu i alla fall.
Jag tänker chansa på min favorit Lars von Triers ”Melancholia”. Eventuella nya genidrag får väga upp eventuella hjärtslitande barn/förälder-relationer (trailern bådar ju inte gott). Men efter att jag sett valda delar av familjen Skarsgård och Kirsten Dunst gå under (för det utgår jag ifrån att de ska göra) så ska jag ta semester från min hjärna.
Just nu i livet är det precis där jag befinner mig, jag vill bara luta mig tillbaka i välkonditionerad biosalong, gärna med ett cola-och popcorn-dropp.
Blockbuster-säsongen, var hälsad!