Artikel fr dagens Kvp.
/M.
_______________________

MALMÖ
MFF riskerar att gå miste om sin största reklamintäkt.
Den för matchtröjans bröst som enligt vad Kvällsposten erfar kostar 7 till 9 miljoner kronor per år.
– Det stämmer att den platsen inte är såld ännu, säger MFF:s vd Per Nilsson.
För ett par år sedan gjorde Malmö FF en omfattande undersökning om vad reklamytan på matchströjans bröst är värd sett till den exponering den under ett år får i olika sammanhang.
Enligt vad Kvällsposten erfar är det pris Malmö FF vill ha mellan sju och nio miljoner kronor per år.
I maj i fjol köpte Ica utrymmet för 2011.
En investering Ica inte har möjlighet att göra i år.
– Vi har ett fortsatt samarbete med Ica som både vi och Ica är väldigt nöjda med, säger Malmö FF:s försäljningschef Magnus Svensson.
I den allsvenska premiären mot Gefle var reklamytan på bröstet tom och Ica hade i stället mindre loggor på tröjans axlar.
Ytor som är matchställets näst mest exponerade och som också inbringar fina intäkter, men inte i närheten av bröstytan.
– Jag kommenterar inga summor, säger Malmö FF:s vd Per Nilsson som inte heller vill säga hur långt man har kommit i arbetet med att hitta en ny eventuell huvudsponsor på matchtröjan.
– Sådant kan gå väldigt fort. Men jag uttalar mig inte om det, det vore fel, säger Per Nilsson.
Enligt vad Kvällsposten erfar är Malmö FF i dagsläget inte nära att sluta avtal med en sponsor till matchtröjans bröstyta.
I fjol gick Malmö FF tre miljoner kronor plus, ett blygsamt resultat med tanke på att man drog in cirka 35 miljoner på det europaspel man inte har möjlighet till i år.
Och utan Icas reklampengar för ytan på matchställets bröst hade MFF gått back i fjol.
Om MFF inte hittar någon ny tröjsponsor måste man dra in sju till nio miljoner kronor på annat håll.
Ett svårt uppdrag under ett år där man redan sagt att man behöver höja publikintäkterna med tio miljoner kronor jämfört med i fjol.
På påskaftonen möter Malmö FF Häcken, även då utan någon tröjsponsor på bröstet. Och för varje omgång som gå sjunker priset för 2012.
– Vi vet vad ytan är värd och det finns intressenter. Mer än så vill jag inte säga, säger Per Nilsson.
Om Malmö FF inom en rimlig framtid säljer ytan kommer man dock att tjäna mer pengar på tröjan än man gjorde i fjol.
Detta på grund av att man då skulle ha sålt både bröst och axlar, något man inte gjorde i fjol.

Krönika om MFF-Gefle från dagens Kvp.
-
Överlägset bollinnehav och 18 avslut.
Ändå stod vi där och snackade om en straff som inte blev.
Det var Malmö FF:s eget fel.

Det började så bra.
Den bitande vårvinden hade mojnat, de mörka molnen försvann och på Swedbank Stadions norra ståplatsläktare strålade ett himmelsblått hav.
Sedan stormade Rikard Norlings MFF fram med precis den frenesi, spelskicklighet och fart som gjort dem till allsvenska guldfavoriter.
Pelle Olsson hade packat ner sitt Gefle IF i eget straffområde och Olof Mård ledde sitt lag som en Aragorn i Helms Deep.
Inträngda med ryggen mot väggen och med en övermäktig motståndare som i attack efter attack sköljde mot straffområdet så sa vi att det bara var en tidsfråga innan Gefle skulle kapitulera.
Men.
Trots den där våldsamma överlägsenheten och alla de där avsluten så var Malmö FF trubbigt.
”Vi skapade massor av målchanser i första och skulle haft ledningen i paus”, sa Simon Thern.
”Vi skapar tillräckligt i första halvlek för att göra ett mål, det ser allihopa”, sa Pontus Jansson.
”Vi har tio klara målchanser”, sa Daniel Andersson.
Jag håller inte riktigt med någon av dem.
Malmö FF hade massor av lägen.
Men massor av heta målchanser?
Jag tycker inte det.
Erik Friberg, Jimmy Durmaz och Mathias Ranégie sköt utanför i hyfsade lägen från distans. Daniel Larsson stirrade på boll när han borde lirat Ranégie.
Närmast kom MFF när Ricardinhos dundrande långskott smet igenom ett samlat bortaförsvar och tog i utsidan av Mattias Hugossons vänstra stolpe.
I andra halvlekens tionde minut nickade Mathias Ranégie på hörna och bollen rensades undan på mållinjen.
Sedan dröjde det till den fjärde tilläggsminuten innan Ranégie var nära att nå fram ordentligt på Pontus Jansson nednickning i offensivt straffområde, men Hugosson hann emellan.
Sedan blåste domare Tobias Mattsson från Karlstad av matchen och vi började diskutera om den där gången i första halvlekens sista sekunder då han inte blåste.
Jiloan Hamads inlägg tog oundvikligen på Pär Asps utsträckta arm men domarna bedömde det som att bollen tog en hand som befann sig i en naturlig position och inte sökte bollen.
Men ingen av domarna hade sett ordentligt.
Och på de förklaringar de själva gav om vad som hade krävts för att de skulle blåsa, så visar reprisbilderna att om domarna sett situationen ordentligt så hade de dömt straff.
Samtidigt.
Efter den insats som Malmö FF gjorde hemma mot Gefle i går ska man inte behöva vara beroende av om en domare dömer straff eller inte.
Men någon anledning för MFF-fansen att bli oroliga finns inte heller.
Malmö FF:s första halvlek var spelmässigt riktigt bra, Gefle kom knappt över mittlinjen och hade MFF gjort 1–0 hade segern kunnat bli stor.
Erik Friberg imponerade på det centrala mittfältet, Pontus Jansson visade att fjolårsformen inte var någon tillfällighet och laget är väldigt bollsäkert.
Genom att ha gjort tre mål på Elfsborg och fyra på Häcken i försäsongens två avslutande matcher har MFF visat att man kan göra mål mot bra allsvenskt motstånd.
Faktum är att få lag är så defensivt svårforcerade som Gefle IF är när man får försvarsspelet att fungera.
Så det kunde ha varit värre.
Malmö kunde ha förlorat i Södertälje eller Norrköping.
Nu fick man en pinne med mersmak.
Det var inte bra.
Men det var i alla fall en start som visade att Malmö FF har kvaliteter som kan räcka hela vägen till SM-guld.

Malmö dundrade i väg i 60 minuter.
Något Pelle Olsson visste att MFF skulle göra.
Men Gefle stod upp, gjorde vad de måste, höll sina positioner, vann det defensiva duellspelet och med tiden blev MFF:arna allt tröttare, allt mer frustrerade, allt mer förbryllade.
Det blev stressigt. MFF tappade tålamodet. Och började göra det enkelt för Gefle.
Sista halvtimmen var Gefle ännu bättre defensivt.
Delvis för att MFF gjorde dem bättre.
Så är då inte detta Malmö FF ett gudlag?
Jo, det är mycket möjligt.
Hade MFF fått tidigt hål på Gefle kunde det runnit i väg.
Men Gefle är inte lätta att få hål på för MFF.
I fjol tog skåningarna en av sex möjliga poäng mot GIF.
Kvällens man på Swedbank Stadion?
Pelle Olsson.
En taktisk fullträff och en tung premiär poäng i bagaget med hem till Norrland.
—
HIF torsk i Norrköping…
Någon gång kommer kvalitetsdränaget att märkas.
Jag vet dock inte om det är redan nu.
Vi får ge HIF ett tag till.
Men visst kan dippen vara här.

Det har varit ”färgglada fåglar”, ”olyckliga äktenskap” och ”två magiska assistenter”.
Men nu är det färdigsnackat till och med för Rikard Norling.
För så här enkelt är det.
19.00 i kväll ska Malmö FF inleda en seger mot Gefle IF och sedan ska MFF vara med i guldstriden hela säsongen ut.

Det blåste svinkallt utanför Swedbank Stadion när jag den första söndagsförmiddagen i april stod och väntade på att en stängd träning skulle öppnas.
Efter ett tag kom en kille som heter Leif och som en gång sänkte Inter på San Siro och låste upp dörren.
I gluggen genom spelargången sken solen över Swedbank Stadions gräsmatta och när jag kom in bredvid planen var det plötsligt vindstilla och vårvarmt.
Gräset osade allsvensk premiär och Rikard Norling hade precis alla spelare i träning.
Och det såg ut lite som det gör på en arbetsplats när man är klar med allt jobb men ändå har lite arbetstid kvar.
Wilton Figueiredo gick ut i omklädningsrummet.
Daniel Andersson, Pontus Jansson och några till körde gris.
De offensiva spelarna gnuggade några sista avslut med anfallstränaren Jörgen Pettersson.
Ivo Pekalski for runt och lekte med en boll.
Simon Thern smög runt, log och snackade småländska.
Det rådde ingen som helst tvekan om var detta Malmö FF står inför dagens allsvenska premiär.
Man är beredda, klara, närmast övergödda.
Man startar i kväll med sitt ultimata anfallspar, Daniel Larsson och Mathias Ranégie.
Centralt på mittfältet spelar den duo som fått överlägset mest tid tillsammans på försäsongen, Erik Friberg och Simon Thern.
Och när Filip Helander för ett par veckor sedan skadade knäet, Jasmin Sudic inte har spelat på två år och Markus Halsti har dragits med skavanker så löste sig mittbacksfrågan av sig själv.
Defensivtränare Andersson drar på sig kaptensbindeln redan i premiären och med det mönstrar Rikard Norling i kväll en startelva som har spelare av högsta allsvenska klass på alla elva positioner och dessutom en väldigt bra mix av rutin och talang.
Utöver det har han spelare som Wilton Figuieredo, Ivo Pekalski och Viktor Noring att ta hjälp av om han skulle bli tvungen.
Jag frågade Rikard Norling i går om han förstod varför hans Malmö FF precis överallt har utsetts till favoriter i årets allsvenska.
Det gjorde han och refererade till spelarmaterial och försäsong.
Men vi var också överens om att MFF till viss del utsatts för ”en Elfsborg”. Det innebär att stora delar av fotbollsetablissemanget valt ut ett av lagen som kan vinna och bestämt sig för att peka på samma håll.
Den här gången blev det Malmö FF.
Norling tog rätt lätt på det.
Istället blickade han runt Swedbank Stadion, upp mot läktarna och in mot de lekande spelarna på planen och sa något på Norlingska som på vanlig svenska kan översättas med ”den här klubben är gjord för att vara guldfavorit”.
Sedan sa han att Göteborg med alla värvningar och HIF med fem raka titlar hade störst press på sig.
Men i kväll är det slutsnackat.
Man kan ha hur bra spelare som helst och ha gjort hur bra försäsonger som helst.
Slår man inte lagen man bör slå göra man det väldigt svårt för sig att vinna SM-guld. Tänk bara på Mikael Stahres IFK Göteborg mot Syrianska i går.
Malmö FF bör slå Gefle IF.
Av det jag sett i allmänhet den här försäsongen och i synnerhet den senaste veckan så kommer Rikard Norlings MFF klara det.
Guldet däremot.
Det är en annan fråga.
Men det är en fråga som får ett första delsvar i kväll.

Text fr dagens Kvp.
För de initierade är inte det mest anmärkningsvärda att Daniel Andersson startar, utan att Friberg/Thern gör det och att Ranégies knä håller.

——-

Mathias Ranégie i full träning.
Och med fyra dagar till allsvensk premiär är MFF:s premiärelva redan klar.
– Startelvan mot Gefle har jag inga kommentarer till, säger Malmös tränare Rikard Norling.
När Malmö FF i går tränade på Stadionområdet var hela truppen tillgänglig, utom unge Simon Kroon som är sjuk.
Trots att MFF har två träningar kvar inför måndagens match mot Gefle på Swedbank Stadion så är premiärlaget redan klart och det enda som kan komma att ändra på det är nya skador eller sjukdomar.
De två stora knäckfrågorna de senaste veckorna har varit mittbacksplatsen bredvid Pontus Jansson och hur Rikard Norling kommer att formera innemittfältet.
Enligt vad Kvällsposten erfar är det nu klart att Daniel Andersson kommer att starta som mittback medan unge Filip Helander, 19 – som sedan två dagar är tillbaka i full träning – kommer att starta på bänken.
Vid gårdagens träning var innermittfältaren Erik Friberg åter i full träning. Friberg missade matchen mot Häcken i lördags på grund av ljumskproblem och har sedan varit ledig tisdag och onsdag efter att ha blivit pappa i måndags.
I premiärmatchen på måndag kommer Erik Friberg att bilda innermittfältspar tillsammans med Simon Thern. Duon är den som spelat mest tillsammans under försäsongen. Mot Häcken i lördags ersatte Wilton Figueiredo Erik Friberg, men brassen får finna sig i att vara avbytare i premiären.
Längst fram kommer Mathias Ranégie och Daniel Larsson att bilda anfallspar, detta sedan Ranégie i går framgångsrikt testat sitt skadade knä och tränade fullt ut.
– Det finns ju en risk att han får en reaktion på belastningen, så vi får avvakta och se till i morgon, säger Rikard Norling.
Den tidigare svullnaden i Ranégies knä är helt borta och någon värk har forwarden aldrig haft.
Med Mathias Ranégie i fullt slag är Malmö FF:s premiärelva – där vicekaptenen Ulrich Vinzents tar plats som högerback – definitiv.
Något Rikard Norling aldrig skulle medge.
– Startelvan mot Gefle har jag inga kommentarer till, säger Norling.

LAGET
Johan Dahlin
-
Ulrich Vinzents
Daniel Andersson
Pontus Jansson
Ricardinho
.
Jiloan Hamad
Simon Thern
Erik Friberg
Jimmy Durmaz
-
Mathias Ranégie
Daniel Larsson

Behrang Safari nyckelbensskadad och riskerar att missa EM.
Det svenska landslagets maxnivå förändras inte speciellt mycket.
Men ytterbacksplatserna är Erik Hamréns akilleshäl och när vi försvagas ytterligare på de positionerna minskar våra chanser till en historisk EM-sommar.

Att Daniel Majstorovic drog korsbandet och definitivt missar EM var tråkigt, men om man ser helt krasst på det så var det tråkigare för Majstorovic än för landslaget.
I min bok är Jonas Olsson en bättre mittback bredvid Olof Mellberg och Andreas Granqvist ett lika bra alternativ som ”Maestro”.
Dessutom finns andra mittbackar – som Mikael Antonsson och Joel Ekstrand – att fylla mittbacksplatserna med.
Ytterbacksplatserna däremot.
Det är inte så att man tar fram glasskopan och öser in goda alternativ i EM-truppstruten.
Till höger har vi en Mikael Lustig som haft ett så tunt år att Sebastian Larsson vid flera tillfällen fått ryta till för att förklara att han aldrig längre spelar ytterback i England. Ja, det är så tunt att Andreas Granqvist är ett så hett alternativ att han fick platsen mot Kroatien – och då hade ”Granen” inte lirat ytterback sedan han var i Helsingborgs IF.
På den andra sidan har vi Martin Olsson och Behrang Safari.
Eller kanske hade Behrang Safari.
Sex till åtta veckor ska det ta att läka hans nyckelbensskada och tar det åtta veckor har vi bara två-tre kvar till EM-premiären.
Inte optimalt alls.
Och det på en position där Safari faktiskt varit ifrågasatt.
Lite lindring i Safari-såret är det att Oscar Wendt spelat de två senaste Bundesligaomgångarna för sitt Borussia Mönchengladbach. Kanske är Wendt på väg upp ur gropen han halkade ner i när han bytte FC Köpenhamn till Tyskland.
Så väl Wendt som Safari är i sina bästa stunder bra internationella ytterbackar. Men båda har sina svagheter, båda har dem i defensiven och tyvärr har dessa vid ett flertal tillfällen synts även i landslaget.
Som jag ser det är Martin Olsson första alternativet till vänster. Men om Oscar Wendt startar EM-premiären för Sverige innebär det inte att vårt lags maxpotential blir sämre än den vore med Safari.
Däremot betyder varje skada på en truppspelare att lägstanivån sänks en aning – och i ett mästerskapsrace kan det göra skillnad mellan hemresa efter gruppspelet och kvarts- semi- eller kanske till och med final.
Så även om inte Behrang Safari är någon Zlatan, Elmander eller Mellberg så är han viktigt för den svenska truppens möjlighet att bli så bra som möjligt.
Därför ska ni hålla några tummar för att Safari är frisk om sex veckor snarare än åtta.
Och så ska ni vara glada över att det var en vänsterback som gick sönder.
Hade det varit någon på högerkanten hade det varit mycket värre.
Där är vi så tunna att Emil Salomonsson kan vara på väg att gå från ett degraderat Halmstad till en EM-trupp…

Personer på FCK:s läktarsektion vid bortamatchen mot Ålborg i helgen skämde ut sig, var våldsamma, utsatte andra för fara genom pyroteknik och en rad andra grejer.

Alltså ett scenario vi såg flera gånger i allsvenskan i fjol och som drogs i sträckbänk under resten av säsongen och som fortfarande är ett outrett problem.

Så här gjorde FCK.

Man säger alltså helt enkelt nej till att deras fans ska få en egen sektion vid bortamatcherna. Och så tar man med Brøndby, Odense, Århus och Ålborg i samma vagn via en 100 procentig överenskommelse mellan klubbarna.

Retoriken är enkel.

Vi ska inte tappa poäng och i förlängning riskera att förlora 150 miljoner i missat CL-deltagande för att ”ett gäng idioter inte kan uppföra sig”.

Ibland är Danmark så befriande rakt, enkelt och handlingskraftigt.

Jag förstår att oskyldiga drabbas för andras brott.

Men en större självsanering bland supportrarna är ett måste om vi ska bli av med problematiken kring svensk fotboll.

Läs FCK:s pressrelease i frågan HÄR.

Mervan Celik, U21-landslagsmannen som skulle gräva guld i Glasgow, drog alltså från ekonomiskt krisande Rangers i går sedan han inte accepterat en 75 procentig lönesänkning.

Nu är han bosman.

Men alternativen är få.

Till GT säger han att :

- I Skandinavien är det bara Gais som gäller för mig. Vi får se hur det blir. Men det kan bli så att jag hamnar där. Jag utesluter inte det.

Det uttalande betyder så klart inte ett skit.

Det är inte direkt så att Celik i mars väljer och vrakar.

Rikard Norling har länge efterlyst ännu en yttermittfältare till MFF och Celik vore så klart oerhört lämplig även om ekonomin, så väl MFF:s om Celiks anspråk kan bli svårlöst.

Däremot känns det som att HIF har mer att locka med.
CL-kval i sommar borde locka en Celik som så klart så snart som möjligt vill tillbaka ut till en klubb på kontinenten.

Hade jag varit HIF hade jag tokjagat Celik för att presentera ett lockande förslag.

Trots att lånet Alfred Finnbogason är på plats behöver HIF spetsa truppen för att ha kunna nära en realistisk CL-dröm.

Kort uttryckt: både MFF och HIF hade mått bra av Mervan Celik. HIF har betydligt mer att erbjuda…

HIF jagar islänningen Alfred Finnbogasson, nu i belgiska Lokeren, för att råda bot på det faktum att man inte presterat ett enda forwardsmål på sju försäsongsmatcher.

Kvp grävde i alla allsvenska lags forwardsstatistik från årets försäsong.

Ingen klubb har svalare anfallare än HIF.

Conny Karlsson förklarar detta helt på att man haft skador på Alvaro Santos och Erik Sundin. Till viss del har Karlsson rätt. Men helt? Inte en chans.

Och jag skriver det igen. Inget ont om Erik Sundin. Men när årets svenska Champions League-kandidat går och längtar efter och hoppas på Erik Sundin som det stora forwardshoppet. Då känns det inte helt bra…

FÖRSÄSONGENS SKYTTELIGATOPP
Ricardo Santos, DIF – 5 mål
Viktor Prodell, Åtvidaberg – 4
Jonathan McDonald, Kalmar FF – 4
Tobias Hysén, IFK Göteborg – 3
Amadou Jawo, Elfsborg – 3
Johan Eklund, GIF Sundsvall – 3
Robin Söder, IFK Göteborg – 2
Papa Diouf, Kalmar FF – 2
Daniel Mendes, Kalmar FF – 2
Mikael Dahlberg, Gefle IF – 2
Pa Dibba, GIF Sundsvall – 2
Peter Ijeh, Gais – 2
Dioh Williams, Häcken – 2
Majeed Waris, Häcken – 2
Admir Aganovic, Syrianska – 2
William Atashkadeh, Örebro – 2
Alvaro Santos, Helsingborg – 0
Thomas Sörum, Helsingborg – 0
Mohamed Ramadan, Helsingborg – 0
Erik Sundin, Helsingborg – 0

FORWARDSMÅL I VARJE KLUBB
Kalmar FF – 10
Djurgården – 6
Gif Sundsvall – 6
Örebro – 6
Åtvidaberg – 6
IFK Göteborg – 6
Häcken – 5
Elfsborg – 3
Gefle – 3
IFK Norrköping – 3
AIK – 2
Malmö FF – 2
Gais – 2
Syrianska – 2
Mjällby – 1
Helsingborg – 0

Genier var inte sällan sin tids dårar.
Så här kommer en kärleks förklaring till en man vid namn Paul Myllenberg.I veckan kom HIF:s klubbdirektör med ett dåraktigt utspel – ett utspel som våra barnbarn kanske geniförklarar honom för.

Utspelet handlade om hur Paul Myllenberg vill jobba för att HIF tar klivet ur allsvenskan och in i en internationell liga med lag från Sverige, Danmark, Norge och Skottland.

Jag är inte den som är den.

Jag tycker den allsvenska ankdammen och det svenska upplägget för elitklubbfotboll direkt motarbetar spetsutvecklingen – men samtidigt anser jag att allsvenskan ä r vår elitklubbfotboll.

Det finns en tradition, en kultur och en styrka i allsvenskan som etablissemang som om den helrenoveras rätt kan bli en stor tillgång för svensk fotboll och dess utveckling.

Men när den ser ut som i dag och när man är klubbdirektör för en av de fem största klubbarna – HIF, MFF, AIK, IFK Göteborg och Elfsborg – så förstår jag om man av ren frustration tvingas tänka i så nya banor att man menar allvar med att lämna allsvenskan för en internationell liga med topplag från andra mindre ligor.

Och det finns saker i Paul Myllenbergs utspel som jag direkt älskar honom för.

Som citatet till Helsingborgs Dagblad:

–      Jag möter hellre FCK, Bröndby och OB än Åtvidaberg, Sundsvall och Syrianska.

Tack.

Äntligen.

Den åsikten skulle ha vädrats offentligt för minst fem år sedan.

Jag vet inte hur allvarlig Paul Myllenberg egentligen är med att han på sikt vill se HIF i en liga där man möter Celtic, Rangers (om klubben finns kvar), FCK, Brøndby, Rosenborg, Vålerenga och Malmö FF men jag är helt säker på de två saker han är ute efter i dag.

1. Att intesifiera diskussionen om en bantat allsvenska.

2. (Och framför allt). Få fram en ny fördelning av prispengar och tv-avtal i allsvenskan så att mer pengar tilldelas de lag som når sportslig framgång.

Det är ingen slump att Myllenberg gör sitt utspel just nu.

Svenska Fotbollförbundet utser Karl-Erik Nilsson till Lars-Åke Lagrells efterträdare och Nilsson har visat åsikter om svensk elitfotboll som snarare hör till 1950-talet än 2010-talet.

Som en motreaktion på den förlegade bakåtsträvaren Nilsson har Sef (elitklubbarnas samarbetsorganisation) utsett den förre generalsekretararen i Uefa Lars-Christer Olsson som ny Sef-ordförande. Olsson vet hur dagens internationella fotboll fungerar och vad som krävs för att utveckla en mindre liga som allsvenskan.

Hur det blir i framtiden är helt omöjligt att förutspå.

Jag skulle gissa att fördelningen mellan klubbarna till slut vägs om så att man tjänar mer på att vara bra och mindre på att vara mindre bra.

Men efter det?

Ingen aning.

Vem hade 1989 – innan Champions League, Premier League och Bosman – trott att den internationella klubbfotbollen i dag skulle se ut som den gör?

Kanske sitter jag om 20 år på Ibrox i Glasgow och bevakar en ligamatch mellan Malmö FF och Rangers.

Kanske kommer de som är unga då att se det som helt naturligt.

Kanske hyllar man då Paul Myllenberg för att han var först med att prata om svensk fotbolls framtid.

Det låter otroligt. Men framtiden är märkligt ofta otrolig.